ögonpyrola

1442 Moneses uniflora (L.) A. Gray

Syn.: Pyrola uniflora L.

This widespread, rather homogeneous species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 120 and map 111). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 325.

Kalkgynnad växt, täml. allm. i bl.a. Glanshammar, Rinkaby och Viby (Nilsson 1978, 1986), f.ö. mestadels spridd–täml. sälls. i Skogsbygden.

Meddelade växtplatser är bl.a. blandskog vid masugn, kalkbrottvägg, ägoväg, mossig granskog, björkskog, på gransockel i kärrkant och källflöde. På de enskilda lokalerna växer den mestadels enst. eller spars. men var mkt allm. mellan Torp och Brånstad (Gyllenhaal ms 1774) och i Tiveden växte den ”i sådana massor att man tydligt ser... vintergatshimmel” (Eckerbom 1947b).

Ögonpyrolan skall finnas i två hyggesgator i 50-årig granplantering Ö om Solglimten i Degerfors i stor mängd. Inom ett par ytor om 20 m² sågs 1998–2007 årligen 800–6 000 ex. Båda bestånden utplånades genom skogsavverkning 2010 (L. Ahlén).

Osbecks uppgift om ögonpyrola i östra Hallands tallskogar tyder på ursprunglighet. Till de nutida växtplatserna i kustområdets tallskogar på gammal flygsandsmark har arten däremot invandrat efter planteringarna på 1800-talet. Ståndorterna framgår av lokalupprakningen nedan.

Ögonpyrola är hotad genom att den förekommer på så få lokaler. Dessa bör skyddas från kalavverkning, omfattande gallringar, trädslagsbyte och andra större ingrepp.

Gammal bofast art.

Spridd-tämligen sällsynt Utbredningstyp: U.

Myrin 1832.

Trivialart i örtrik skogsmark, men sparsammare och mer bunden till utpräglade riklokaler i de nordöstra socknarna.

Hot. Ögonpyrolan överlever knappast slutavverkning med åtföljande markförstöring ("markberedning"). Skogsdikning är också negativt, eftersom arten trivs bäst i fuktig skogsmark.

Ögonpyrola växer på frisk–fuktig, näringsfattig och mossrik mark som gärna kan vara måttligt kalkrik. Örtrika äldre granskogar och tallskogar på sand är de vanligaste miljöerna. Längs Bödabukten växer ögonpyrola på flera ställen i fuktiga dynsvackor med tall, strax innanför sandstranden. Sällsynt är den noterad i björkskog.

Ögonpyrola är ovanlig på Öland och växer främst i de nordliga socknarna Böda och Högby. Den är sedan länge försvunnen från de sydliga lokalerna i Torslunda och Algutsrum sn. Ögonpyrola är känslig för skogsavverkning och utdikning vilket har bidragit till att den försvunnit från flera äldre lokaler. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk till fuktig barrskog, främst på sand; enstaka noteringar i kanter av dynsänkor och på torvholmar. Arten verkar vara kustbunden på Gotland och saknas i stort inom öns kalkområden och centrala jordbruksbygder. Äldre fynd inom dessa områden har gjorts i t.ex. Lojsta, Sanda, Eskelhem, Tofta, Visby, Tingstäde och Hejnum. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. I dag är ögonpyrola mindre allmän, vilket innebär en klar minskning under 1900-talet.

Ögonpyrola hör hemma i de gamla, friska till något fuktiga barrskogarna. Den växer i de inre delarna av landskapet, oftast i granskog. Vid kusten i norr finner man den i de tallskogar, som på sandig mark når ända fram till havet. På båda typerna av lokaler växer den gärna på skalblandad jord. Arten missgynnas mycket starkt av dikningar och avverkningar och har minskat kraftigt sedan mitten av förra seklet, så att den nu är praktiskt taget försvunnen från de inre södra delarna av landskapet. Förmodligen är den dessutom numera borta från några av de lokaler vi funnit under inventeringen.

Ögonpyrola växte 2010 i Gräningsreservatet, Järvsö på lågan efter en ringbarkad asp som föll omkring 1990. Sannolikt hade ögonpyrolan kommit dit som frö. På Jättholmarna växte 2014 en klon med cirka en kvadratmeters yta i strandskog, så nära havets nivå att den måste ha etablerat sig under det senaste halvseklet. Arten ses annars mest som långlivade plantor i äldre skog. Ofta finns de koncentrerade till vissa småytor och uppfattas som kloner. Jordstammarna är halvmillimetergrova, grå, många och förgrenade, med få rötter. Från jord­stammarna går vita, något grövre, stammar upp mot ytan, 3–6 cm långa, med bladskott strax ovan jord. I vitsippans tid har arten vitgrön blomknopp nere i rosettens centrum. Den blommar från skogsstjärnans till linneans tid. Doften har drag av liljekonvalj, ros och citron. Den karakteristiska upprätta frukten med ett märke som en prinsesskrona är lika lätt att upptäcka som de nedböjda blommorna, och finns att se under hela den snöfria delen av året. Omblomning har setts i början av höstfärgernas tid, med mindre blommor än normalt. Bladen övervintrar gröna.