Taxasida

ögonpyrola

Moneses uniflora

(L.) A. Gray

ögonpyrola är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

ögonpyrola är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • ögonpyrola
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Moneses uniflora
Vetenskapligt namn, fullständig form
Moneses uniflora (L.) A. Gray
Svenskt namn
ögonpyrola
norwegianBokmal
olavsstake
norwegianNynorsk
olavsstake
Finskt namn
tähtitalvikki
finlandSwedish
ögonpyrola
Danskt namn
Enblomstret vintergrøn
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-06-07
Peter Ståhl
Orarna, Valbo, Gävle 2010-06-23
Anders Delin
Gröntjärn, Ljusdal 2012-07-25
Anders Delin
Gräningsreservatet, Järvsö 2010-10-11
Lars Efraimsson
Haftahedarna, Malung-Sälens Kommun 2011-06-20
Lars Efraimsson
Haftahedarna, Malung-Sälens Kommun 2011-06-20
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-06-07
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-06-07
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-06-07
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-06-07
Nicklas Strömberg
Kvillsfors, väg mot Ökna, Sm 2009-06-15
Nicklas Strömberg
Kvillsfors, väg mot Ökna, Sm 2009-06-15
Nicklas Strömberg
Hagamarken, Hammerdal, Jmt 2009-07-02
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1442 Moneses uniflora (L.) A. Gray

Syn.: Pyrola uniflora L.

This widespread, rather homogeneous species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 120 and map 111). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 325.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kalkgynnad växt, täml. allm. i bl.a. Glanshammar, Rinkaby och Viby (Nilsson 1978, 1986), f.ö. mestadels spridd–täml. sälls. i Skogsbygden.

Meddelade växtplatser är bl.a. blandskog vid masugn, kalkbrottvägg, ägoväg, mossig granskog, björkskog, på gransockel i kärrkant och källflöde. På de enskilda lokalerna växer den mestadels enst. eller spars. men var mkt allm. mellan Torp och Brånstad (Gyllenhaal ms 1774) och i Tiveden växte den ”i sådana massor att man tydligt ser... vintergatshimmel” (Eckerbom 1947b).

Ögonpyrolan skall finnas i två hyggesgator i 50-årig granplantering Ö om Solglimten i Degerfors i stor mängd. Inom ett par ytor om 20 m² sågs 1998–2007 årligen 800–6 000 ex. Båda bestånden utplånades genom skogsavverkning 2010 (L. Ahlén).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Osbecks uppgift om ögonpyrola i östra Hallands tallskogar tyder på ursprunglighet. Till de nutida växtplatserna i kustområdets tallskogar på gammal flygsandsmark har arten däremot invandrat efter planteringarna på 1800-talet. Ståndorterna framgår av lokalupprakningen nedan.

Ögonpyrola är hotad genom att den förekommer på så få lokaler. Dessa bör skyddas från kalavverkning, omfattande gallringar, trädslagsbyte och andra större ingrepp.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Spridd-tämligen sällsynt Utbredningstyp: U.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart i örtrik skogsmark, men sparsammare och mer bunden till utpräglade riklokaler i de nordöstra socknarna.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Hot. Ögonpyrolan överlever knappast slutavverkning med åtföljande markförstöring ("markberedning"). Skogsdikning är också negativt, eftersom arten trivs bäst i fuktig skogsmark.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från ungefär dubbelt så många (28) rutor vid förra inventeringen och i äldre tid med betydligt större utbredning i landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Ögonpyrola växer på frisk eller svagt fuktig jord, oftast i gammal, örtrik granskog, särskilt vid källor, i sluttningar med rörligt vatten, vid bäckar eller i fastmarkskanten mot små kärr och försumpningar. Den anträffas också i blandskog av olika slag. Ibland finner man den i kanten av skogsvägar och stigar. Utanför höglandet förekommer den ofta i anslutning till grönsten.
Ögonpyrolan är en känslig art, vars växtplatser lätt förstörs vid dikning och kalhyggesbruk.
Funnen i 196 rutor; tidigare uppgifter från 151 rutor. Ganska sällsynt på höglandet, sällsynt i övrigt (saknas i sydvästra Småland). – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Ögonpyrola växer på frisk–fuktig, näringsfattig och mossrik mark som gärna kan vara måttligt kalkrik. Örtrika äldre granskogar och tallskogar på sand är de vanligaste miljöerna. Längs Bödabukten växer ögonpyrola på flera ställen i fuktiga dynsvackor med tall, strax innanför sandstranden. Sällsynt är den noterad i björkskog.

Ögonpyrola är ovanlig på Öland och växer främst i de nordliga socknarna Böda och Högby. Den är sedan länge försvunnen från de sydliga lokalerna i Torslunda och Algutsrum sn. Ögonpyrola är känslig för skogsavverkning och utdikning vilket har bidragit till att den försvunnit från flera äldre lokaler. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Frisk till fuktig barrskog, främst på sand; enstaka noteringar i kanter av dynsänkor och på torvholmar. Arten verkar vara kustbunden på Gotland och saknas i stort inom öns kalkområden och centrala jordbruksbygder. Äldre fynd inom dessa områden har gjorts i t.ex. Lojsta, Sanda, Eskelhem, Tofta, Visby, Tingstäde och Hejnum. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. I dag är ögonpyrola mindre allmän, vilket innebär en klar minskning under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Ögonpyrola hör hemma i de gamla, friska till något fuktiga barrskogarna. Den växer i de inre delarna av landskapet, oftast i granskog. Vid kusten i norr finner man den i de tallskogar, som på sandig mark når ända fram till havet. På båda typerna av lokaler växer den gärna på skalblandad jord. Arten missgynnas mycket starkt av dikningar och avverkningar och har minskat kraftigt sedan mitten av förra seklet, så att den nu är praktiskt taget försvunnen från de inre södra delarna av landskapet. Förmodligen är den dessutom numera borta från några av de lokaler vi funnit under inventeringen.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på inte alltför mager, frisk till fuktig mark i barrskog, i gransumpskogar med rörligt grundvatten och i kärrkanter, ibland också i granplanteringar vid skogsvägar. Något kalkgynnad, mycket skuggfördragande, indikerar skyddsvärd skog. Minskande, tål inte kalavverkning. Mindre vanlig i Kinnekulletrakten, i övrigt sällsynt. 107 lokaler i 72 rutor (9 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Sibirien, Nordamerika. I Sverige hela landet. I Sörmland tämligen sällsynt – (8%). Ögonpyrolan växer i friska–något fuktiga eller genomsilade örtrika granskogar på väldränerade jordar. Den är kalkgynnad och tycks vara knuten till äldre skogsbestånd eller extensivt brukade skogar med lång trädkontinuitet, men kan åtminstone i kalktrakter även kolonisera planterad granskog. Någon gång uppträder arten i skogsbryn och vägskärningar. Bestånden i Sörmland är i regel individfattiga. Ögonpyrolan har minskat starkt sedan 1800-talet då den angavs som tämligen allmän (Hofberg 1852). En orsak till minskningen är att skogsbetet upphört. Dränering av fuktskogar och försvinnande av äldre skogsbestånd är andra orsaker.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mindre allmän i Uppland. 266 kartblad, 448 kvadranter.
Almq. I hela området mer eller mindre allmän, till yttre skärgården.
Ögonpyrola växer i skogar på frisk till fuktig, gärna kalkrik mark, vilket återspeglas i utbredningsbilden. Den förekommer i fuktiga, örtrika gran- och blandskogar, ofta i mossmattorna, i al- och gransumpskogar, på granplanterad gammal åkermark och stundom i trädrika naturbetesmarker.
Ögonpyrola kan bedömas ha minskat starkt i landskapets södra och västra delar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Ögonpyrola är ursprunglig. I Ovansjö kallades den förr »måneblek« och »ögonljus«. Den uppgavs finnas flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863. Arnell (1924b) bedömde den som tämligen allmän i landskapet men noterade att den inte rapporterats från Hedesunda. Johan Wiger (1965) kände till ca 26 lokaler från socknarna Ockelbo, Järbo och Ovansjö. Det verkar som ögonpyrolan minskat en hel del de senaste 100 åren.
De vanligaste följeväxterna är gran (38%), harsyra, vitsippa, ekorrbär, skogsstjärna och stenbär. Ögonpyrolan blommar samtidigt med ekorrbär och ängsnycklar.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Ögonpyrola växte 2010 i Gräningsreservatet, Järvsö på lågan efter en ringbarkad asp som föll omkring 1990. Sannolikt hade ögonpyrolan kommit dit som frö. På Jättholmarna växte 2014 en klon med cirka en kvadratmeters yta i strandskog, så nära havets nivå att den måste ha etablerat sig under det senaste halvseklet. Arten ses annars mest som långlivade plantor i äldre skog. Ofta finns de koncentrerade till vissa småytor och uppfattas som kloner. Jordstammarna är halvmillimetergrova, grå, många och förgrenade, med få rötter. Från jord­stammarna går vita, något grövre, stammar upp mot ytan, 3–6 cm långa, med bladskott strax ovan jord. I vitsippans tid har arten vitgrön blomknopp nere i rosettens centrum. Den blommar från skogsstjärnans till linneans tid. Doften har drag av liljekonvalj, ros och citron. Den karakteristiska upprätta frukten med ett märke som en prinsesskrona är lika lätt att upptäcka som de nedböjda blommorna, och finns att se under hela den snöfria delen av året. Omblomning har setts i början av höstfärgernas tid, med mindre blommor än normalt. Bladen övervintrar gröna.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Ögonpyrolans väldoftande – men bortvända – blommor är en säker indikator på rikare skogsmark. Den typiska miljön i hela landskapet är äldre, gärna tät och skuggig granskog med rörligt vatten i marken. Där återfinns den i fuktstråkens torrare kantzon, ofta i örtrik miljö. Den växer också på fast mark intill källor och källbäckar i bergssluttningar.
Arten tilltar i kalkområden och förekommer då på både torrare och blötare mark. I Borgsjö kan den t.o.m. påträffas i tallskog på morän men även finnas i rikkärrens kanter, t.ex. Borgsjö Kontmyran, eller i kalkrika små sluttningskärr. Vid kusten och i de nedre dalgångarna växer den ibland även i ganska torr brunjordsskog och i lövlundar under sydberg. I rika sumpskogar, gärna alkärr, hittar man den främst i randzoner, så är den funnen även i en så kalkfattig trakt som vid Andersjön i Ljustorp. Vid havet kan man också se den i örtrika albårder, som på Granön i Tynderö. Ögonpyrolan går aldrig utanför skogsgränsen men kan kolonisera stigkanter och andra störda ytor i skogen. Den försvinner vanligen på hyggen.