Taxasida

mursenap

Diplotaxis muralis

(L.) DC.

mursenap är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

mursenap är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • mursenap
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Diplotaxis muralis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Diplotaxis muralis (L.) DC.
Svenskt namn
mursenap
norwegianBokmal
mursennep
norwegianNynorsk
mursennep
Finskt namn
pikkuhietasinappi
finlandSwedish
mursenap
Danskt namn
Mursennep
Foton
Patrik Engström
Kåseberga 2021-06-12
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

1; Västerås Hamnen 1894 (Dan., S). - Som Diplotaxis erucoides.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

987 Diplotaxis muralis (L.) DC.

This species originates from the Mediterranean region and probably C. Europe. It has been introduced into the British Isles and Fennoscandia, S. Africa, N. and S. America, Australia and New Zealand.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Mursenap är en ganska sent inkommen, kulturberoende art. Den är ettårig och växer på olika typer av ruderatmark i städer och tätorter. Utanför landskapet är den också funnen på havsstränder. I Falkenberg finns den sedan 1873 och i Varberg har den lyckats hålla sig kvar på Fästningen sedan 1867. Arten, som är hemmahörande i Medelhavsområdet och mellersta Europa, är känd i Sverige sedan 1840-talet.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Mursenap är ettårig och växer på bar jord och grus på skräpplatser, särskilt i solvarmt läge. Den självsår sig och på några platser återkommer den år efter år. Arten förekommer numera i odling som ”vild rucola” och möjligen beror någon av förekomsterna på förvildning.

Mellan- och Sydeuropa. I Sverige mest i Götalands kusttrakter.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Förvildad i Sverige sedan 1841 genom båt- och järnvägstrafik.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Ny bofast art; inkommen vid hamnar och etablerad bl.a. på Stumholmen i Karlskrona.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Hamnar, förr införd med barlast, senast sedd 1938. - 5 (4).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: ursprungligen inkommen som adventivväxt med sjö- och järnvägstransporter; numera dock bofast och lokalt naturaliserad. Först uppgiven 1862 från Landskrona (CAWe 1863).
Förändring och hot: först efter 1970 etablerad och bofast men tidigare ofta inkommen som tillfällig adventivväxt och sammantaget uppgiven från ungefär lika många rutor (ca 60) vid förra inventeringen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Mursenap är ettårig och växer på öppen, torr, störd mark. Den är ursprunglig i Medelhavsområdet men har spritt sig över stora delar av världen med trafiken. De första småländska fynden gjordes i hamnar, troligen efter spridning med barlast; flera fynd har också gjorts på järnvägsstationer. Artens nutida växtplatser utgörs av gräsmattor, jordtippar, vägkanter, järnvägsområden och skräpmark.
Funnen i 11 rutor; tidigare uppgifter från 9 rutor. Mycket sällsynt. – Sent inkommen; bofast.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Mursenap är ursprunglig i Medelhavsområdet. Till Sverige har den inkommit med transporter till hamnar och på järnvägar och från dessa inkörsportar spridit sig ut i landskapet. Den vanligaste växtmiljön på Öland idag är så kallat grusalvar dvs. tunt lager med nedvittrad kalksten som täcker hällmarken. I samma miljö finner man ofta rödmire Lysimachia arvensis, åkervinda Convolvulus arvensis och ibland småsporre Chaenorhinum minus. Växtplatsen är åtminstone vintertid fuktig. Även ruderatmarker som skrotstenshögar, gamla sandtag och jordtippar erbjuder många lämpliga lokaler för mursenap. Grusplaner vid vindkraftverk, vägkanter och grusiga stränder hyser ibland växten. Intressant är att mursenap bara vid ett tillfälle är funnen som åkerogräs trots att dess grannar i grusalvaren ofta ses i denna miljö. Vid Bårbyborg, Mörbylånga sn, växer den på det gamla murverket av fornborgen och gör där skäl för namnet.

Mursenap är ojämnt spridd på Öland. Notera på utbredningskartan hur tydligt man ser delar av den gamla banvallen mellan Kastlösa och Skärlöv där växten finns på de grusalvar som passeras av banvallen. Mursenap är vanlig främst på sydvästra Öland i området runt Degerhamn och Grönhögen, S. Möckleby och Ventlinge sn, ett av de ställen den noterades på redan i början av 1900-talet. Därifrån har den sedan tagit sig ut på den närbelägna alvarmarken, exempelvis till det stora, numera nedlagda stenbrottet nordost om Albrunna. På övriga delar av Stora Alvaret har mursenap många fynd nära tvärvägen mellan Resmo–Stenåsa. Växten har också erövrat några småalavar som Greby alvar och Slottsalvaret i Räpplinge sn, samt alvarmarker i västra delarna av Persnäs och Föra sn. För övrigt finns spridda fynd från stora delar av ön. Men i Böda sn där mursenap inkom med barlast till Nabben 1919 och senast sågs vid Böda station 1946 har den inte lyckats etablera sig. Sammantaget har mursenap en klart ökande trend och har ännu inte hittat alla lämpliga växtplatser; expansionen kommer att fortsätta, kanske även till de nordliga alvarmarkerna.

Inkommen, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen, bofast.
Öppen kulturpåverkad mark med bar jord: hällmark med tunt jord- eller sandlager, störd genom t.ex. körning; även ruderatmark, nyanlagda vägkanter, grus- och sandtag samt sandstränder. Arten har inkommit med hamntrafiken. Johansson (1897, 1910b) namngav 14 växtplatser, från Burgsvik i Öja till Ar i Fleringe, alla utom Martebo station vid eller i närheten av hamnar.

Numera är mursenap mer spridd, och under Projekt Gotlands flora har arten hittats från Sproge till Fårö. Mursenap är särskilt vanlig med rika och spridda bestånd på Tofta skjutfält och på området från Visborgs slätt till Kungsladugårdshällarna söder om Visby. Förmodligen kommer arten här att minska, eftersom militärens verksamhet, som medför markslitage, har minskat. Mursenap saknas i stort på de södra, mellersta och östra delarna av ön, mer frekvent här är den bara på den gamla lokalen i Ljugarn, Ardre.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Mursenap har kommit in från sydligare delar av Europa och växer torrt och solöppet i grus eller sand, gärna med skalinblanding. Man finner den på vägkanter, grusplaner, jordhögar och i industriområden. Ibland växer den i öppet skalgrus i naturbeten eller annan kortvuxen gräsmark. Utbredningen är mycket ojämn och arten tycks ha ökat framför allt i Sotenäs och Öckerö kommuner medan den försvunnit på andra håll.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Inkomling, från Sydeuropa, växer på vägkanter, längs gator, vid murar och på ruderatmarker. Sällsynt. 23 lokaler i 13 rutor.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Ursprunglig i från Syd- och Centraleuropa, naturaliserad och bofast i södra Sverige och mycket sällsynt förekommande i Uppland. Tidigare mest inkommen med ballast, numera med gräsfrö eller fågelfrö. 3 kartblad, 3 kvadranter.
Almq. Adventiv barlast- och ruderatväxt, stundom ogräs, ej så tillfällig som sandsenap.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Tillfälligt inkommen till Gävle hamnområde vid åtskilliga tillfällen. Det tidigaste fyndet är från 1841 (CHn i UPS, Hartman 1848) och det senaste från 1958 (EW Ährling i UME). Arten är funnen både på gamla och nya brobänken samt även på Skeppsholmen och Fredriksskans. Förekomsten i hamnen uppges även i CJ Hartmans Excursionsflora (1846) vilket är det tidigast publicerade uppgiften från Sverige enl Hylander (1971).

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Elva fynd noterades före år 1900, många på barlast, men därefter inga.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Collinder (1909): flerstädes på barlast; Neuman (1885a): sporadiskt på barlast.