lungrot

675 Chenopodium bonus-henricus L.

This species originates from Europe. To a great extent it is here spread by man. It has also been introduced and naturalized in N. America. Cf. Meusel et al. 1965, map p. 132, and Atlas Fl. Eur. 5/1980, map 494.

Lungrot är en gammal, kulturberoende och kvävegynnad målla. Den är flerårig och växer i små grupper i anslutning till gårdar och torp – vid gödselstäder, intill uthusväggar, på betesvallar och ödetomter.

I Sverige odlades lungroten förr som grönsak och medicinalväxt. Från Skåne finns fröfynd från 1100-talet (Hjelmqvist 1991). Lungroten har minskat i landskapet och är nu starkt hotad genom att lämpliga ståndorter blir allt sällsyntare. När t ex den småskaliga djurhållningen upphör, försvinner också gamla tiders mållvänliga stallbackar och gödselstäder.

Publicerad som Chenopodium bonus-henricus - lungrot

Gammal bofast art; ursprungligen odlad som köks- och medicinalväxt.

Av Myrin uppgiven utan precisering.

1970-talet: 1 lokal

Läke- och köksväxt känd i Skåne från 1100-talet. Lungrot har ansetts vara allm. i Sverige ”på lemningar och wid wägar” (Samzelius 1764b), en inställning som denne möjligen grundat i Närke. Enl. Gellerstedt (1831) var den allm. i Närke, men Hartman (1866) betecknade den täml. allm. G. Åslind ansåg att lungroten tidigare varit allm. i Askersund (1920, Broddeson ms). Den är nu spridd kvarstående eller genom trädgårdsutkast men odlas sällan i Närke.

Ännu spridd på Mälarslätten; enstaka lokaler fortfarande i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen Syns vara begränsat härdig i sistnämnda områden. Förutom gynnsamma klimatbetingelser medverkar historiska skäl (tidigare och mera utbredd odling) till artens större vanlighet på Mälarslätten. Utbredningstyp: S3.

Lungrot är en gammal kulturföljeslagare som än idag påträffas vid ladugårdar, på gårdsplaner, ödetomter och i vägkanter. Lungrot är också sedd i ruderatmiljöer som jorddeponier, tippade grushögar och gamla sandtag. Betesdjuren förefaller sky den något mjöliga och klibbiga växten som därför står kvar i välbetade får- och hästhagar. Där föredrar lungrot att växa på trampade och kvävepåverkade partier som vid vattenställen eller grindhål. Sällsynt ses växten i skogsbryn och åkerrenar. Vid Sandviks camping, S. Möckleby sn, och längst ner på södra udden, Ås sn, är lungrot funnen i den udda biotopen klappergrusvall vid havet.

Lungrot är fortfarande en vanlig växt på Öland även om den gått tillbaka något. Den är ovanlig på sydöstra delen av ön, söder om Stenåsa sn. Däremot är den ganska frekvent på västra Öland, från Räpplinge sn och söderut till S. Möckleby. Inom Mittlandet är arten spridd men norr om Borgholm blir det glesare med fynden. På några ställen är lungrot funnen långt från närmaste bosättning som vid Spökbackevägen, Böda sn, där lungrot växer i väggruset kilometervis från närmaste hus.

Lungrot är perenn och plantorna kan stå kvar under många år. De har ofta svårt att föröka sig men undantag finns. Öster om Törnbotten, Algutsrum sn, ligger en större jordtipp som betas av hästar. Där kan man finna 30-talet nyetablerade plantor på den trampade och kvävepåverkade marken. Lungrot är en gammal medicinalväxt som också odlats som grönsak, den används på samma sätt som spenat. Artepitetet "gode Henrik" anses syfta på en vänligt sinnad hustomte på tyska benämnd "Guter Heinrich" som speciellt höll sin vakande hand över husdjuren (jämför dikten "Tomten" av Viktor Rydberg). Bladen av lungrot kunde ätas tidigt på vårarna när de visade sig och gav ett välkommet vitamintillskott efter en lång och mörk vinter. Det finns även en "Böser Heinrich" (elake Henrik) som avser skogsbingel Mercurialis perennis vars blad är något giftiga med obehaglig smak (https://www.ukwildflowers.com/).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammal kulturföljeslagare. 
Gårdsplaner, ladugårdsbackar, invid lador och uthus, gödselstäder, vägkanter nära gårdar samt vid strandbodar; även länge kvarstående vid ödegårdar och husruiner. Lungrot kan också påträffas på betesmark (nästan alltid på fårbetad mark?), på hårdtrampad och djurgödslad mark och vid lambgift samt i grottor och nedanför klintkanter i tidigare betad utmark. Någon gång följer den med utkastad jord på skräphögar och i grustag. Lungrot verkar, märkligt nog, undvika öns jordbruksbygder. Den är sedan länge använd som medicinalväxt och till föda. Förmodligen är den ursprungligen odlad, men sedan lång tid förvildad (Johansson & Larsson 1996).

Lungrot är relativt konkurrenskraftig på näringsrik mark; spridningen gynnas av tramp, men även ett litet bestånd av lungrot kan hålla sig kvar över lång tid på samma plats, exempelvis över 30 år i skydd av en trädstam i gräs på en gårdsplan (Vall, Kulstäde). På någon av sina lokaler är den troligen en sen odlingsrest (t.ex. vid Kolens kvarn i Visby, BL). Lungrot bedömdes av Johansson (1897) som allmän. Att döma av våra inventeringar minskade arten betydligt under 1900-talet.

Lungrot har sedan länge odlats som köks- och medicinalväxt och har påträffats på ett mycket litet antal lokaler i kulturmarker runt gårdar och ruiner. I äldre tid fanns två centra i utbredningen, Bokenäset och Ödsmålstrakten, och för övrigt spridda lokaler i södra delen av landskapet.

Frö av lungrot säljs för odling i köksträdgård som ett flerårigt alternativ till spenat. Den har grova och djupa pålrötter och växer expansivt i trädgård i Hofors och i Alfta (Barbro Risberg, Magnus Andersson, brev). Vi har inga uppgifter om odling i gammal tid. Några av 1800-talets fynd är gjorda på hamnplatser, andra i tätorter, men inte ytterligare preciserade. Uppgiften från Storön i Harmånger (en obebyggd men 1965 relativt nyligen betad ö i Storsjön) kan ifrågasättas. Med hänsyn till dess kraftfulla uppträdande i köksträdgård är det förvånande att arten tycks ha minskat och nu är känd som bofast bara från en lokal, i Vedtjära i Söderala, där den finns i hundratal i en kalvhage gränsande till en dyngstad, tillsammans med mängder av frodiga kväveälskande arter: brännässla, gårdsskräppa, svinmålla, vitplister och ullkardborre.