ljust kungsljus

Gammal bofast art. Kungsljus förekommer på vägrenar, ruderatmarker, samt vid gårdar.

Arten upptäcktes av Örjan Nilsson (Nilsson 1976): Tännäs: Funäsdalen nära kapellet. Beståndet är livskraftigt: ännu 1991 blommade åtskilliga exemplar, (!), i en brant backsluttning vid kapellet. Fröbanken är troligen betryggande.

1629 Verbascum thapsus L.

This rather polymorphic species (easily hybridizing) occurs as a native plant in Europe and W. Asia. In the S. European mountains subsp. crassifolium (Lam.) Murb. dominates. It has been introduced into several parts of the world, for instance N. and S. America and New Zealand. The present distribution is discontinuous circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 196 and map 187). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 389.

Kungsljus är kulturgynnad men sannolikt ursprunglig. I naturlig vegetation är den några gånger funnen i berg- och rasbranter, t ex i Ullared NO om Torp samt på några lokaler i Kungsbacka. I första hand växer den tvååriga arten emellertid på liknande ståndorter som mörkt kungsljus V. nigrum, gärna på de allra torraste och soligaste platserna. Den saknas i de mest näringsfattiga och minst kulturpåverkade skogs- och myrområdena.

Kungsljus verkar vara under spridning i landskapet, sannolikt gynnad av ökade transporter och ökad anläggningsverksamhet.

Läke- och prydnadsväxt som ansågs vara allm. i Närke (Hartman 1866), vilket möjligen gällde vissa socknar, exempelvis Glanshammar (jfr Nilsson 1986). Förekomsten är numera mycket skiftande beroende av kraven på växtplats som utom naturliga bergbranter, klipphyllor och kalkberg är sandfält, grustag, trädgårdsgångar m.m.

Odling av kungsljus har förekommit men nutida ödetomtfynd torde mest vara spontana. Sahlstedt (ms 1825) och Robson (1833) anger särskilt att växten var vildväxande i Lerbäck. Insådda bestånd fanns på 1980-talet längs landsvägen i Gällersta och i fritidsområdet Hästnäs i Götlunda.

Tämligen allmän på Mälarslätten, i Norberg-Karbenning och i V. Bergslagens centrala delar. Däremellan spridd i vissa lågtrakters kulturbygder med talrika, stora luckor, såsom i inre Skogslåglandet och Övre Bergslagen. Utan tvivel fullt klimathärdig i hela området. Ojämnheten i utbredning till största delen en följd av ojämn, ännu ofullbordad spridning Utbredningstyp: pU

Myrin 1832.

Sällsynt längre norrut i landet. - 133 (27).

Status: gammal och bofast men särskilt förr även ofta odlad som prydnadsväxt och förvildad och kanske har samtliga förekomster ett sådant ursprung. Odlad sedan tidig medeltid (KLun 2007).
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: vitblommiga former har uppgivits från enstaka lokaler.

Ljust kungsljus växer ofta i diverse ruderatmiljöer som jordtippar och grustag. Den har förkärlek till steniga ställen och hittas i upplagda rösen och på grusplaner. Ljust kungsljus ses i vägkanter, betade torrängar och skogsbryn. Ibland växer den i åkerkanter, på klapperstenstränder, längs diken och kanaler. Om marken röjs eller störs på annat sätt dyker växten ofta upp i stor mängd.

Ljust kungsljus är vanlig över stora delar av Öland. På Stora Alvaret växer den gärna i gravrösen och är på alvarmarken vanligare än sin släkting mörkt kungsljus V. nigrum. På sydöstra Öland inklusive sjömarken är det något glesare med fynd, idag liksom när Rikard Sterner inventerade.

Ljust kungsljus är en gammal medicinalväxt som förr odlades i detta syfte. Det var blommorna som först torkades och sedan kunde beredas till te. För att få bort eventuellt ludd från plantan måste man filtrera drycken innan den kunde avsmakas. Teet ansågs lindrande vid luftrörskatarr och var både slemlösande och dämpade irritation i luftvägarna.

Gammal, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Öppen, torr kulturpåverkad miljö: ruderatmark, jord- och skräphögar, sand- och grustag, väg- och dikeskanter, gårdsmiljöer, t.ex. trädgårdar; även torrängar, gräsmark, grusmark, betesmark, kalkhällmark och alvar. Ljust kungsljus återetablerades ganska snabbt på brandområdet på Torsburgen efter branden 1992. Arten växer ofta i ganska glesa bestånd; den noterades bara i tre provrutor, fastän den förekom i över 1 100 km²-rutor. Ljust kungsljus är ovanligare på Sudret och mellersta Gotlands slättområden. Johansson (1897) angav frekvensen som ”H. o. d”, motsvarande tämligen allmän, så ljust kungsljus ökade på Gotland under 1900-talet.

Kungsljus växer på öppen, torr, grusig, sandig och gärna skalhaltig jord. Man träffar på den på ödetomter, i betesmarker, i exponerade bergbranter, på skalgrusmark samt i vägskärningar, på banvallar, i grustag, på grusplaner och i skräpmark av olika slag.

Plantor av ljust kungsljus kommer ur nyligen spridda eller i jorden länge bevarade frön. Plantorna övervintrar med oklanderligt gröna blad, även under vintrar med växlande frost och tö. De blommar tidigast året efter att de grott, men utvecklingen är variabel beroende på växtplats och årsmån. Den höga blomställningen utvecklas under sommaren och blir till slut mycket styv. Ett kraftigt regn när stjälken är halvvuxen kan få toppen att sloka, men efter ett dygn är den lika rak igen. Blomningen startar i linneans tid och pågår till lingonens tid i den gradvis utvecklade långa blomställningen. Fröproduktionen är mycket stor. Efter blomningen dör plantan. Stammen är ett rör av mycket hård ved, fyllt av en märg som upptar mer än hälften av tvärsnittsradien. Konstruktionen liknar gräs, speciellt bambu, och är mycket hållfast och lätt. Även efter att ha legat länge på mark är den hård och elastisk, som om inga mikroorganismer kunde bryta ned den.