Taxasida

ljust kungsljus

Verbascum thapsus

L.

ljust kungsljus är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjörn Tyler
Översikt
Översikt

ljust kungsljus är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • ljust kungsljus
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Verbascum thapsus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Verbascum thapsus L.
Svenskt namn
ljust kungsljus
norwegianBokmal
filtkongslys
norwegianNynorsk
filtkongslys
Finskt namn
ukontulikukka
finlandSwedish
kungsljus
Danskt namn
Filtet kongelys
Foton
Torbjörn Tyler
Kärrgruvan 2025-07-05
Thomas Gunnarsson
Tveta fritidsområde österut,Torslunda,Mörbylånga 2017-07-09
Thomas Gunnarsson
Tveta fritidsområde österut,Torslunda,Mörbylånga 2017-07-09
Thomas Gunnarsson
Tveta fritidsområde österut,Torslunda,Mörbylånga 2017-07-09
Thomas Gunnarsson
Karums alvar,Högsrum,Borgholm 2020-07-20
Torbjörn Tyler
Kärrgruvan 2025-07-05
Torbjorn Tyler
Bökestorp i Höör 2022-10-20
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art. Kungsljus förekommer på vägrenar, ruderatmarker, samt vid gårdar.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Arten upptäcktes av Örjan Nilsson (Nilsson 1976): Tännäs: Funäsdalen nära kapellet. Beståndet är livskraftigt: ännu 1991 blommade åtskilliga exemplar, (!), i en brant backsluttning vid kapellet. Fröbanken är troligen betryggande.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1629 Verbascum thapsus L.

This rather polymorphic species (easily hybridizing) occurs as a native plant in Europe and W. Asia. In the S. European mountains subsp. crassifolium (Lam.) Murb. dominates. It has been introduced into several parts of the world, for instance N. and S. America and New Zealand. The present distribution is discontinuous circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 196 and map 187). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 389.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Kungsljus är kulturgynnad men sannolikt ursprunglig. I naturlig vegetation är den några gånger funnen i berg- och rasbranter, t ex i Ullared NO om Torp samt på några lokaler i Kungsbacka. I första hand växer den tvååriga arten emellertid på liknande ståndorter som mörkt kungsljus V. nigrum, gärna på de allra torraste och soligaste platserna. Den saknas i de mest näringsfattiga och minst kulturpåverkade skogs- och myrområdena.

Kungsljus verkar vara under spridning i landskapet, sannolikt gynnad av ökade transporter och ökad anläggningsverksamhet.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Läke- och prydnadsväxt som ansågs vara allm. i Närke (Hartman 1866), vilket möjligen gällde vissa socknar, exempelvis Glanshammar (jfr Nilsson 1986). Förekomsten är numera mycket skiftande beroende av kraven på växtplats som utom naturliga bergbranter, klipphyllor och kalkberg är sandfält, grustag, trädgårdsgångar m.m.

Odling av kungsljus har förekommit men nutida ödetomtfynd torde mest vara spontana. Sahlstedt (ms 1825) och Robson (1833) anger särskilt att växten var vildväxande i Lerbäck. Insådda bestånd fanns på 1980-talet längs landsvägen i Gällersta och i fritidsområdet Hästnäs i Götlunda.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Tämligen allmän på Mälarslätten, i Norberg-Karbenning och i V. Bergslagens centrala delar. Däremellan spridd i vissa lågtrakters kulturbygder med talrika, stora luckor, såsom i inre Skogslåglandet och Övre Bergslagen. Utan tvivel fullt klimathärdig i hela området. Ojämnheten i utbredning till största delen en följd av ojämn, ännu ofullbordad spridning Utbredningstyp: pU

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Sällsynt längre norrut i landet. - 133 (27).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast men särskilt förr även ofta odlad som prydnadsväxt och förvildad och kanske har samtliga förekomster ett sådant ursprung. Odlad sedan tidig medeltid (KLun 2007).
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: vitblommiga former har uppgivits från enstaka lokaler.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Kungsljus växer på glest vegetationsklädd, torr, helst grusig eller sandig mark i soliga lägen, men inte där marken är mycket näringsfattig. Förekomster i klippängar och solexponerade bergbranter kan vara naturliga. Mycket oftare ses arten dock på kulturmark, framför allt vägkanter och banvallar, skärningar, grustag och stenbrott, gårdsplaner, industriområden, tippar och skräpmark. Ej sällan växer den på eller vid bebyggelserester som ödegårdar och ödetorp. Någon gång förekommer den på hyggen samt i torr betesmark, helst på slitna fläckar i åssluttningar. – Arten odlas som prydnadsväxt och har ibland förvildats.
Funnen i 1140 rutor; tidigare uppgifter från 239 rutor. Vanlig i nordöstra och östra Småland, i övrigt ganska vanlig men med ojämn utbredning. – Troligen ursprunglig men starkt kulturgynnad.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Ljust kungsljus växer ofta i diverse ruderatmiljöer som jordtippar och grustag. Den har förkärlek till steniga ställen och hittas i upplagda rösen och på grusplaner. Ljust kungsljus ses i vägkanter, betade torrängar och skogsbryn. Ibland växer den i åkerkanter, på klapperstenstränder, längs diken och kanaler. Om marken röjs eller störs på annat sätt dyker växten ofta upp i stor mängd.

Ljust kungsljus är vanlig över stora delar av Öland. På Stora Alvaret växer den gärna i gravrösen och är på alvarmarken vanligare än sin släkting mörkt kungsljus V. nigrum. På sydöstra Öland inklusive sjömarken är det något glesare med fynd, idag liksom när Rikard Sterner inventerade.

Ljust kungsljus är en gammal medicinalväxt som förr odlades i detta syfte. Det var blommorna som först torkades och sedan kunde beredas till te. För att få bort eventuellt ludd från plantan måste man filtrera drycken innan den kunde avsmakas. Teet ansågs lindrande vid luftrörskatarr och var både slemlösande och dämpade irritation i luftvägarna.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Gammal kulturföljeslagare.
Öppen, torr kulturpåverkad miljö: ruderatmark, jord- och skräphögar, sand- och grustag, väg- och dikeskanter, gårdsmiljöer, t.ex. trädgårdar; även torrängar, gräsmark, grusmark, betesmark, kalkhällmark och alvar. Ljust kungsljus återetablerades ganska snabbt på brandområdet på Torsburgen efter branden 1992. Arten växer ofta i ganska glesa bestånd; den noterades bara i tre provrutor, fastän den förekom i över 1 100 km2-rutor. Ljust kungsljus är ovanligare på Sudret och mellersta Gotlands slättområden. Johansson (1897) angav frekvensen som ”H. o. d”, motsvarande tämligen allmän, så ljust kungsljus ökade på Gotland under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Kungsljus växer på öppen, torr, grusig, sandig och gärna skalhaltig jord. Man träffar på den på ödetomter, i betesmarker, i exponerade bergbranter, på skalgrusmark samt i vägskärningar, på banvallar, i grustag, på grusplaner och i skräpmark av olika slag.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen ursprunglig, växer på torr, öppen mark på åkerholmar, åker- och vägkanter samt hällmarker, på sandiga marker som grustag, banvallar, kring gårdar och industrier. Vanlig i norra Västergötland, vanlig till mindre vanlig i övrigt med stora luckor i skogsbygderna t.ex. i södra delarna av landskapet. 952 lokaler i 489 rutor (59 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Asien. I Sverige upp till Norrbotten med avtagande frekvens. Längst i norr tillfällig. I Sörmland allmän och jämnt spridd – (68%). Kungsljus är tvåårig och växer därför nästan alltid på mer eller mindre störd mark, ofta i vägskärningar, på skogsbilvägar, hyggen, banvallar, i sand- och jordhögar, på tippar och i grusgropar. Arten är vanligast på lätta jordar, men kan även förekomma på lera. Den trivs också i örtrika berg och på strandklippor. Kungsljus odlas ofta som prydnadsväxt och kan då förvildas kring tomter.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 563 kartblad, 1363 kvadranter.
Almq. Mestadels tämligen allmän.
Kungsljus växer i kulturmiljöer, mest på sandig mark. Den förekommer på gårdsplaner, vägslänter, banvallar, störda partier av åsar och hyggen, i grustag och på skräpmarker och tippar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Ljust kungsljus är en ursprunglig men starkt kulturgynnad art. Den anges vara sällsynt eller förekomma flerstädes i Gävletraktens växter 1848 respektive 1863. Den tidigaste uppgiften förmedlas dock av Göran Wahlenberg som såg växten i Harnäs 1810 – »på backarna fanns mycket Werbascum thapsus och Arenaria serpyllifolia«. H.W. Arnell (1924b) uppgav flera lokaler för kungsljus i landskapet men anmärkte att han ej sett den i Hille, Hamrånge och Högbo socknar. Växten har uppenbarligen ökat starkt under senare delen av 1900-talet.
Kungsljuset har enstaka ursprungliga och troligen urgamla växtplatser i rasbranter och klippnischer i berg. Det bästa exemplet är här Kungsberget i Järbo där arten vid upprepade tillfällen rapporterats från bergets rasmark sedan 1901 och alltjämt finns kvar. Liknande förekomster finns på Högståsen i Torsåker, Häkenberget i Ovansjö och i Mellanbergets sydbrant i Ockelbo samt på Kräbäcks hällar i Österfärnebo.
De vanligaste följeväxterna till kungsljus är vanliga kulturmarksväxter som gråbo, renfana och röllika. Inte fullt så vanliga men typiska är också femfingerört, sandnarv och ullört. Kungsljuset blommar samtidigt som mjölkört, liten blåklocka och rödklint.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Plantor av ljust kungsljus kommer ur nyligen spridda eller i jorden länge bevarade frön. Plantorna övervintrar med oklanderligt gröna blad, även under vintrar med växlande frost och tö. De blommar tidigast året efter att de grott, men utvecklingen är variabel beroende på växtplats och årsmån. Den höga blomställningen utvecklas under sommaren och blir till slut mycket styv. Ett kraftigt regn när stjälken är halvvuxen kan få toppen att sloka, men efter ett dygn är den lika rak igen. Blomningen startar i linneans tid och pågår till lingonens tid i den gradvis utvecklade långa blomställningen. Fröproduktionen är mycket stor. Efter blomningen dör plantan. Stammen är ett rör av mycket hård ved, fyllt av en märg som upptar mer än hälften av tvärsnittsradien. Konstruktionen liknar gräs, speciellt bambu, och är mycket hållfast och lätt. Även efter att ha legat länge på mark är den hård och elastisk, som om inga mikroorganismer kunde bryta ned den.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Kungsljusets gråulliga, ibland manshöga pelare med ljusgula blommor fångar blicken redan på långt håll i soliga, sydvända branter. Vanligen växer den i så stark lutning att underlaget eroderar och bildar öppna jordblottor som gör det möjligt för denna tvååriga art att etablera sig. Den förekommer naturligt dels i sydberg, där den växer i vittringsjord på småhyllor i branter eller i exponerat fint rasmaterial, dels på erosionsytor i mindre bergknallar och sandiga torrbackar, särskilt i östra delen av landskapet.
Kungsljus är vanlig också på kulturskapade lokaler, t.ex. stora vägslänter i sydläge, instabila kanter av grustäkter och jordtippar samt på slitna småytor, t.ex. i åkerbrinkar, intill gångstigar och liknande. Arten koloniserar numera ofta hyggen – t.ex. är den sedd i en avverkad ravinkant i Selånger. Den gynnas av nutidens hårda markexploatering och är därigenom i viss ökning.