liguster

1490 Ligustrum vulgare L.

This species is restricted to Europe (approximately S of the line and on the Skagerrak coast) and adjacent parts of Asia Minor and Iran. It has been introduced into parks and gardens in N.C. Europe, S. Scandinavia and Scotland and also into eastern N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 347.

Liguster, som är inhemsk i Bohuslän och vid Vänern, kan förmodligen vara ursprunglig på någon enstaka lokal även i norra Halland. Exempel på naturliga ståndorter är bergsskrevor samt buskage och strandsnår i klippterräng. Till en del av dessa lokaler kan arten ha spritts med fåglar från odlade exemplar. Liguster odlas som häckväxt och förvildas lätt med frön via fågelspridning och vegetativt från utkast.

Giftig prydnadsbuske, häck-, läke- och slöjdväxt, inhemsk i sydvästra Sveriges kusttrakter. Fr.o.m. 1970-talet finns ett 20-tal uppgifter om förvildad liguster i Närke kvarstående på ödetomter eller vid utkast på tippar, i grustag eller fågelspridda vid bebyggelse.

Omkr. 8 000 år gamla lämningar av liguster har hittats vid Lillsjön i södra Kilsbergen (Florin 1972).

I Almby fann Pettersson (1979b) arten i en 50-årig aspskog på en ödetomt. Ett stort bestånd vid Övre Haddebo i Svennevad vid f.d. herrgården efter landsvägen täckte 100 m² 1990 (Holmer).

Odling är känd från Örebro slottsträdgård på 1700-talet (Waldén 1960). Samzelius (ms 1758) framhöll den från Bo ”äliets sällsynt” och (ms 1767) från Snavlunda vid Tjälvesta säteri på en holme i Kyrksjön. Huruvida någon av dessa avser vildväxande bestånd är okänt. Bagge (1785) uppgav att den odlades i Örebro trädgårdar och 1882 utsattes 4 000 ex. ut i länet (ÖLHK 1883).

Den första insamlingen gjordes vid Örebro trädgårdsförening 1890 (C. Lindman, OREB) vilken kan antas ha varit odlad. Det är först genom ett fynd i Ramundeboda klosterruin (Melin ms 1912) som en förvildning möjligen kan ha skett. En säkert förvildad förekomst nämns först från Hyddan i Svennevad 1944 (Kjellmert 1947, UPS).

Ny bofast art; odlad som prydnadsbuske (bl.a. i häckar), samt ibland länge kvarstående och troligen även förvildad. Arten är långlivad och sannolikt etablerad på flera ställen.

Sannolikt spontan på lokalerna i Skållerud, se vidare Dalslands växtgeografi.

Några gånger uppgiven vara "förvildad" (vanligen väl närmast kvarstående): Mälarområdet: Kungsåra s:n [böi;j. 1900-talet] (A. Johansson). Kärrbo Lindö (TROILIUS 1860). Rytterne Aholmen [början 1920-talet] (Lundman). Västerås-Barkarö Fullerö (TROILIUS 1860). - Skogslåglandet: Kila Sätra brunn, förvildad i stora buskage (NORDIN 1966). - Nedre Bergslagen: Linde N Bergmanshyttan, "troligen odlad eller förvildad" (Wetterstrand enligt Ohlsson manuskript 1863).

Efemerofyt. Ergasiofygofyt.

Liguster anses inhemsk i delar av Sverige, främst i Bohuslän, där den växer på stenig, solig och näringsrik mark i skogsbryn och buskkratt på klippor vid havet (Blomgren m.fl. 2011). Den odlas ofta som häckväxt och sprids med utkast till ruderatmarker som jordtippar och stenbrott. Bären äts av fåglar vilka bidrar till långväga spridning till betesmarker, vägrenar och åkerkanter. Även de många fynden i skogsmiljöer, där liguster noterats i ädellövskog, björkskog, blandskog, hässlen och tallskog, är säkert fågelspridda. Även långt ute på Stora Alvaret kan man hitta täta snår med busken.

Liguster har en tydlig expansion på Öland och är idag funnen i samtliga socknar utom Egby. På flera ställen bildar den större bestånd. Norr om Penåsa, Kastlösa sn, växer liguster långt ute på Stora Alvaret och är dominant i buskskiktet över stora ytor. Runt Borgholm är många fynd gjorda i naturreservatet Borga hage där liguster växer flerstädes i ädellövskogen (syns tydligt på utbredningskartan). På Gotland har liguster visat sig vara invasiv och tränger undan naturlig vegetation (Johansson m.fl. 2016) och en liknande utveckling kan befaras även på Öland.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, även kvarstående, bofast.
Öppen till halvsluten, torr till frisk miljö, mest på kalk: hällmark, hällmarkstallskog, torrängar, väg- och åkerrenar. I dessa miljöer är liguster troligen fågelspridd (arten sätter ofta rikligt med frukt). Arten påträffas även kvarstående i gamla trädgårdar samt på utkast och soptippar. Petterssons (1958 s. 64) utsaga att ”arten kommer att bli allmän över stora delar av ön” har bekräftats på endast 50 år. Arten kan bilda täta snår som tränger undan naturlig vegetation. Fortfarande finns de tätaste bestånden öster om Visby samt i Hangvar, Hall och Lärbro. En fortsatt kraftig spridning med fåglar kan förväntas. Det vore önskvärt att begränsa spridningen, men genom att liguster odlas på många håll och fåglar äter bären är det svårt att genomföra.

Som vildväxande finner man liguster på torr till frisk, näringsrik mark i steniga, soliga backar, skogsbryn och lövskogar. Den ingår också i de täta buskkratt som ofta trycker sig mot syd- och västvända klippor nära havet. Sedan mycket länge har liguster gärna odlats framför allt som häckväxt, och man kan finna den kvarstående och förvildad med hjälp av bärätande fåglar samt på utkast. Den kan då växa på vägkanter och annan kultur- och skräpmark, liksom i öppna skogar. Det är ofta omöjligt att avgöra om ett bestånd är förvildat eller naturligt, men det är uppenbart att arten är ursprunglig åtminstone i norra Bohuslän. Man kan nog räkna med att de flesta äldre förekomsterna är naturliga. På utbredningskartan syns det tydligt att flertalet av sydliga förekomsterna är nya, vilket tyder på spridning från odling.

Liguster odlas ofta som häckväxt. Någon gång finns buskar kvar på ödetomter eller spridda med trädgårdsavfall till avfallsplatser. Exempel på fröspridning har också konstaterats.

Västeuropa, norra Medelhavsområdet. I Sverige som vild endast på västkusten.