Taxasida

liguster

Ligustrum vulgare

L.

liguster är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt

liguster är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • liguster
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Ligustrum vulgare
Vetenskapligt namn, fullständig form
Ligustrum vulgare L.
Svenskt namn
liguster
norwegianBokmal
liguster
norwegianNynorsk
liguster
Danskt namn
Liguster
Foton
Katarina Stenman
Ale Stenar 2022-07-05
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1490 Ligustrum vulgare L.

This species is restricted to Europe (approximately S of the line and on the Skagerrak coast) and adjacent parts of Asia Minor and Iran. It has been introduced into parks and gardens in N.C. Europe, S. Scandinavia and Scotland and also into eastern N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 347.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Liguster, som är inhemsk i Bohuslän och vid Vänern, kan förmodligen vara ursprunglig på någon enstaka lokal även i norra Halland. Exempel på naturliga ståndorter är bergsskrevor samt buskage och strandsnår i klippterräng. Till en del av dessa lokaler kan arten ha spritts med fåglar från odlade exemplar. Liguster odlas som häckväxt och förvildas lätt med frön via fågelspridning och vegetativt från utkast.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Giftig prydnadsbuske, häck-, läke- och slöjdväxt, inhemsk i sydvästra Sveriges kusttrakter. Fr.o.m. 1970-talet finns ett 20-tal uppgifter om förvildad liguster i Närke kvarstående på ödetomter eller vid utkast på tippar, i grustag eller fågelspridda vid bebyggelse.

Omkr. 8 000 år gamla lämningar av liguster har hittats vid Lillsjön i södra Kilsbergen (Florin 1972).

I Almby fann Pettersson (1979b) arten i en 50-årig aspskog på en ödetomt. Ett stort bestånd vid Övre Haddebo i Svennevad vid f.d. herrgården efter landsvägen täckte 100 m² 1990 (Holmer).

Odling är känd från Örebro slottsträdgård på 1700-talet (Waldén 1960). Samzelius (ms 1758) framhöll den från Bo ”äliets sällsynt” och (ms 1767) från Snavlunda vid Tjälvesta säteri på en holme i Kyrksjön. Huruvida någon av dessa avser vildväxande bestånd är okänt. Bagge (1785) uppgav att den odlades i Örebro trädgårdar och 1882 utsattes 4 000 ex. ut i länet (ÖLHK 1883).

Den första insamlingen gjordes vid Örebro trädgårdsförening 1890 (C. Lindman, OREB) vilken kan antas ha varit odlad. Det är först genom ett fynd i Ramundeboda klosterruin (Melin ms 1912) som en förvildning möjligen kan ha skett. En säkert förvildad förekomst nämns först från Hyddan i Svennevad 1944 (Kjellmert 1947, UPS).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Ny bofast art; odlad som prydnadsbuske (bl.a. i häckar), samt ibland länge kvarstående och troligen även förvildad. Arten är långlivad och sannolikt etablerad på flera ställen.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Sannolikt spontan på lokalerna i Skållerud, se vidare Dalslands växtgeografi.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Några gånger uppgiven vara "förvildad" (vanligen väl närmast kvarstående): Mälarområdet: Kungsåra s:n [böi;j. 1900-talet] (A. Johansson). Kärrbo Lindö (TROILIUS 1860). Rytterne Aholmen [början 1920-talet] (Lundman). Västerås-Barkarö Fullerö (TROILIUS 1860). - Skogslåglandet: Kila Sätra brunn, förvildad i stora buskage (NORDIN 1966). - Nedre Bergslagen: Linde N Bergmanshyttan, "troligen odlad eller förvildad" (Wetterstrand enligt Ohlsson manuskript 1863).

Efemerofyt. Ergasiofygofyt.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: sedan länge ofta odlad prydnadsbuske och häckväxt; ofta länge kvarstående men även självsådd, etablerad och på åtminstone några lokaler fullt naturaliserad. Uppgiven som odlad i Skåne 1838 (Lilja 1838); första uppgift om förvildning är svår att fastställa men torde härröra från samma tidsperiod. Dock känd i odling sedan 1500- talet (KLun 2007).
Förändring och hot: först i senaste tid etablerad och bofast.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Liguster är inhemsk i kustnära trakter i Bohuslän (möjligen även i nordligaste Halland och vid Vänern), där arten växer både vid havsstränderna och i klippterrängen högre upp. Den är allmänt använd som prydnadsbuske och används mest till klippta häckar. I Småland är den bekant som odlad sedan 1774, då den noterades i Växjö Gårdsby Norra Åreda, ´i trädgården sågs 2ne Bersauer bestående af Liguster´ (J. Lindwall ms 1774). Den påträffas som kvarstående och ibland rikligt spridd kring odlingsstället, vidare i vägrenar och på utkast, och dessutom som fågelspridd till renar, banvallar, bryn, snår, torrbackar och hällmarker, även ganska långt från bebyggelse. I kustnära trakter kan den naturaliseras, så finns t.ex. äldre ligusterbuskar insprängda i slånmark på skären i Oskarshamn Misterhult Kråkelund (Rühling 1997), och i Döderhult Gränerum blev den återfunnen efter 70 år i en ekbacke (detaljer nedan). I inlandet är däremot bestånden små och troligen sällan beständiga. – Växten visar i Småland inga tendenser att bli en invasionsart, vilket den har blivit på Ölands och Gotlands öppna, grunda jordar.
Funnen i 143 rutor; tidigare uppgifter från 14 rutor. Ganska vanlig i kusttrakterna från Västervik Västervik till Oskarshamn Oskarshamn; ganska sällsynt söder därom i Kalmar län samt mellan Vättern och östgötagränsen, i övrigt sällsynt. – Förvildad; bofast vid kusten.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Liguster anses inhemsk i delar av Sverige, främst i Bohuslän, där den växer på stenig, solig och näringsrik mark i skogsbryn och buskkratt på klippor vid havet (Blomgren m.fl. 2011). Den odlas ofta som häckväxt och sprids med utkast till ruderatmarker som jordtippar och stenbrott. Bären äts av fåglar vilka bidrar till långväga spridning till betesmarker, vägrenar och åkerkanter. Även de många fynden i skogsmiljöer, där liguster noterats i ädellövskog, björkskog, blandskog, hässlen och tallskog, är säkert fågelspridda. Även långt ute på Stora Alvaret kan man hitta täta snår med busken.

Liguster har en tydlig expansion på Öland och är idag funnen i samtliga socknar utom Egby. På flera ställen bildar den större bestånd. Norr om Penåsa, Kastlösa sn, växer liguster långt ute på Stora Alvaret och är dominant i buskskiktet över stora ytor. Runt Borgholm är många fynd gjorda i naturreservatet Borga hage där liguster växer flerstädes i ädellövskogen (syns tydligt på utbredningskartan). På Gotland har liguster visat sig vara invasiv och tränger undan naturlig vegetation (Johansson m.fl. 2016) och en liknande utveckling kan befaras även på Öland.

Kulturflykting, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Förvildad, även kvarstående, bofast.
Öppen till halvsluten, torr till frisk miljö, mest på kalk: hällmark, hällmarkstallskog, torrängar, väg- och åkerrenar. I dessa miljöer är liguster troligen fågelspridd (arten sätter ofta rikligt med frukt). Arten påträffas även kvarstående i gamla trädgårdar samt på utkast och soptippar. Petterssons (1958 s. 64) utsaga att ”arten kommer att bli allmän över stora delar av ön” har bekräftats på endast 50 år. Arten kan bilda täta snår som tränger undan naturlig vegetation. Fortfarande finns de tätaste bestånden öster om Visby samt i Hangvar, Hall och Lärbro. En fortsatt kraftig spridning med fåglar kan förväntas. Det vore önskvärt att begränsa spridningen, men genom att liguster odlas på många håll och fåglar äter bären är det svårt att genomföra.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Som vildväxande finner man liguster på torr till frisk, näringsrik mark i steniga, soliga backar, skogsbryn och lövskogar. Den ingår också i de täta buskkratt som ofta trycker sig mot syd- och västvända klippor nära havet. Sedan mycket länge har liguster gärna odlats framför allt som häckväxt, och man kan finna den kvarstående och förvildad med hjälp av bärätande fåglar samt på utkast. Den kan då växa på vägkanter och annan kultur- och skräpmark, liksom i öppna skogar. Det är ofta omöjligt att avgöra om ett bestånd är förvildat eller naturligt, men det är uppenbart att arten är ursprunglig åtminstone i norra Bohuslän. Man kan nog räkna med att de flesta äldre förekomsterna är naturliga. På utbredningskartan syns det tydligt att flertalet av sydliga förekomsterna är nya, vilket tyder på spridning från odling.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Inhemsk i Bohuslän. Allmänt odlad som häckväxt, spridd (troligen med fåglar) och etablerad i klippskrevor, strandsnår och bryn i restmarker i Göteborgs skärgård och längs Göta älv. Dessutom påträffad som kvarstående på ödetomter och i utkast på andra håll i landskapet men där ej konsekvent noterad. Sällsynt. 50 lokaler i 39 rutor, därav cirka 15 lokaler i Göteborgs skärgård.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Liguster odlas ofta som häckväxt. Någon gång finns buskar kvar på ödetomter eller spridda med trädgårdsavfall till avfallsplatser. Exempel på fröspridning har också konstaterats.

Västeuropa, norra Medelhavsområdet. I Sverige som vild endast på västkusten.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Vildväxande bl.a. i Europa, även i Sverige: norra Halland och Bohuslän; ofta odlad, speciellt som häckväxt, och tämligen sällsynt som kvarstående eller förvildad. 78 kartblad, 92 kvadranter.
Almq. Allmänt odlad, flerstädes kvarstående, men på bondlandet föga vanlig (mest på kyrkogårdar).
Liguster har påträffats på ödetomter, i hagar, skogsbryn, på vägkanter och skräpmarker. Den sprids med hjälp av bären som äts av fåglar.