krissla

1794 Inula salicina L.

This species occurs in most of Europe (except N, SW and partly W) and W. and C. Asia with subsp. salicina in most of the range. In the southern and southeastern part of the range subsp. aspera (Poir.) Hayek also occurs (cf. Fl. Eur. 4/1976, p. 134). The population in E. Asia is distinguished as subsp. asiatica (Kitam.) Kitag.

Krissla är kulturgynnad men sannolikt ursprunglig. Den kalkgynnade arten har under 1900-talet försvunnit från de flesta växtplatserna i Halland. På grund av bristfälliga, äldre lokalangivelser är det svårt att klarlägga orsakerna till minskningen, men sannolikt har dikning, uppodling, igenväxning och bebyggelse utplånat åtminstone vissa förekomster. Arten är starkt hotad och de återstående växtplatserna bör ges ordentligt skydd och lämplig skötsel.

Gammal bofast art.

Hardin 1838.

Kalk- och värmegynnad växt, spridd på Närkeslätten i Svända bryn av åkerholmar och dungar i kalkrika områden. Flera av bestånden finns i rester av forna ängar som beskogats eller uppodlats. Ytterligare hot utgör anläggning av vägar, blockupplag intill åkrar etc.

Med begreppet ”sidlänta ängar” som växtplats för krissla avsåg Gellerstedt (1831) förmodligen friska ängssluttningar nära stränder, inte fuktiga sådana som ibland avsågs med ordet. 

22; varav nutida två på Mälarslätten, cirka fyra i Skogslåglandet och åtta i Nedre Bergslagen. I sistnämnda regioner kalkbunden. Sydlig-sydligt kontinental art. Svensk N-gräns i Gävle-trakten. Utbredningstyp: S5.

Kraftig flerårig, nästan kal växt med styvt upprätt stjälk och oskaftade strödda stjälkblad. Bladen som har en tvär och ibland stjälkomfattande bas är tydligt nätådriga och har en fint tandad kant. De är ganska styva och blir ofta typiskt nedåtböjda. Bladrosett saknas. Den helgula blomkorgen med både strål- och smala diskblommor är upp till 5 cm bred och har bruna hinnlika holkfjäll med utåtböjd spets. Arten har krypande jordstammar och bildar ofta stora bestånd. Frukten har en liten vit hårpensel.

Krissla växer på torr–fuktig, ofta vårblöt och alltid kalkhaltig mark. Typiska lokaler inkluderar skogsbryn, igenväxande betesmark, diken, och stränder. Den kan vara lokalt vanlig i kalkområden men är en för det mesta ganska sällsynt art som förekommer i södra och mellersta Sverige upp till Norduppland.

Förväxlingsrisk:
Luddkrissla (I. brittanica) har vitludna blad och stjälkar.
Vattenpilört (Persicaria amphibium) har som landväxt något liknande stjälkblad som dock vanligtvis är kortskaftade och ej nätådriga. Växten har också typiska stipelslidor.

Krissla förekommer i Norden främst på Öland och Gotland, för övrigt ganska sällsynt i kalktrakter norrut till Uppland.

Krissla växer i tuviga friskängar på kalkrik, ofta dåligt dränerad mark som periodvis är fuktig. Den ses även på halvöppna lokaler som i kanten av skogskärr, trädbärande slåtterängar, hässlen och skogsbryn. Krissla växer i vägkanter, ruderatmarker som dammar och stenbrott, stenrösen samt diken och den förekommer även i åkerkanter. Till skillnad från släktingen luddkrissla P. britannica är den däremot sällan noterad i vätar och grusalvar. Rikard Sterner fann krissla i Vickleby storkarst men där är den inte återfunnen. Växten tål en viss saltpåverkan och kan växa på strandängar alldeles nära havet. Många lokaler är betade men krissla klarar även ohävdade lokaler där den bildar stora, livskraftiga monokulturer.

Krissla är vanlig och spridd över större delen av Öland. Endast längs västra kusten söder om Borgholm och i de nordliga barrskogarna, Böda och Högby sn, ligger fynden glesare. Detta motsvarar områden där marken är något kalkfattigare efter öländska mått mätt. Eftersom krissla klarar igenväxning håller den sig länge kvar på övergivna betesmarker.

Krissla är värd för många insekter varav några fjärilar är riktiga krisslespecialister. Det gäller de rödlistade krisslesorgmott Atralata albofascialis och krisslevecklare Epiblema junctana, samt de vanligare krisslestjälkvecklare Epiblema inulivora och krisslekorgmal Apodia bifractella.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen till halvsluten, torr till fuktig kalkrik miljö: kalkgräsmyr, vätar, agmyrkanter, fuktäng, betesmark, väg- och dikesrenar, alvar och kalkhällmark; även skogsbryn, gles skog, enbuskmark, torrängar och hyggen. Krissla är också ofta noterad i ängen. Arten växer ofta i stora, utbredda bestånd och har noterats i en relativt hög andel provrutor. Den är mycket allmän i dag, liksom den var i slutet av 1800-talet (Johansson 1897).

Krissla växer på ganska näringsfattig, fuktig till torr mark, där jorden innehåller skal eller där marken påverkas av basrikt berg. Den kan växa solexponerat eller i halvskugga, i låglänt ängsmark eller i skogklädda bergbranter. Man finner den i övre delen av havsstrandängar, i betesmark, fuktängar, busksnår, skogsbryn och gläntor liksom ibland i rasmark och på vägkanter. Ofta bildar den mycket stora bestånd, som kan förkväva annan växtlighet. Trots att arten tål igenväxning ganska bra, har den minskat under de senaste decennierna, förmodligen beroende på att den skuggas ihjäl, när skogen sluter sig.

Krisslan är ursprunglig. Förekomsterna i Gästrikland uppmärksammades ganska sent. Det första fyndet vid Dalkarlsrönningen i Kubbo gjordes av Robert Hartman 1872. Resterande fynd är gjorda under 1900-talet.

Typiska följeväxter är älggräs (45%), vitmåra, liljekonvalj, piprör, darrgräs, kanelros, ängsvädd och stenbär. Krisslan blommar samtidigt som gulmåra, skogsknipprot, strandlysing, vägtistel och mjölkört. Blomningen varierar dock avsevärt mellan olika år och lokaler. På flera lokaler blommar den inte alls och större delen av inlandsförekomsterna är troligen havsstrandsrelikter som isolerats av landhöjningen.