jungfrulin

Utan tvivel blott tillfälligt införd, eventuellt med barlast eller vallfrö. - 2 (2).

Allmän

1288 Polygala vulgaris L.

This variable species is mainly restricted to Europe. There may be further occurrences in Asia Minor.

Jungfrulin är en ursprunglig men slåtter- och betesgynnad art. Den växer i översilningskärr och fastmarkskanter mot rikkärr samt ibland på åmader och obetade strandhedar. De vanligaste växtplatserna är emellertid naturbetesmarker, där den växer både torrt och fuktigt. I de slåtterängar som ännu hävdas är den nästan alltid närvarande. Oavsett ståndort är de flesta förekomster ganska individfattiga.

Blomfärgen kan variera mellan blått, rödviolett och vitt. Ganska ofta finns alla tre varianterna på en och samma lokal.

Jungfrulin minskar på grund av att allt fler naturbetesmarker omvandlas till gödslade kulturbetesmarker eller lämnas åt igenväxning när det småskaliga jordbruket upphör.

I ursprunglig vegetation finns jungfrulin på berg och hällar av kalk, mer ovanligt i bergbranter eller i frisk kalktallskog. I myrvegetation växer den i översilade rikkärr och i fattigare vitmossekärr, de flesta starkt kulturpåverkade och långsamt igenväxande. Vanliga växtplatser är friska hagar, vägrenar och diken. Den är sedd också i frodiga lövängsrester, i barrskogsdråg, på kolbottnar, åkerholmar, åkrar och banområden etc.

I många ängs- och hagrester i Kilsbergen krymper dess livsutrymme. Vid Kattjärns ödetomt, nedlagd 1914, fanns den kvar 1996 (M. Andersson). I Garphyttan–Ånnabodatrakten sågs 19 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994).

Gammal bofast art.

Se även backjungfrulin Polygala vulgaris subsp. collina.

Vanligen åtminstone spridd i de flesta större kulturområde, traktvis tämligen allmän (Mälarslätten, delar av Bergslagen)-allmän (Ängsö). I sammanhängande obygder ovanlig, så som i inre Skogslåglandet, Hällefors m.m. Myrväxt i område med hög nederbörd och bruten topografi (Bergslagen samt Västerfärnebo). Sydlig; i Västmanland uppenbarligen klimathärdig överallt. Har uppgetts vara tämligen allmän bl.a. i Hallstahammar (MALMG. 1970), Guldsmedshyttan (1957, J. Lindh), Hjulsjö-Järnboås (BINN. 1921), allmän i Ljusnarsberg (LIND. 1960), Viker (1955, I. And.) m.m. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig jungfrulin P. v. var. vulgaris i landskapet. Däremot mycket variabel till blomfärgen: vit- och rödlilablommiga former är åtminstone traktsvis nästan lika vanliga som blåblommiga.

Jungfrulin växer i låg vegetation på ganska näringsfattigt underlag, helst solöppet men även i hagmarkernas lätta skugga. I övrigt har den en mycket vid ekologi och växer i alla vegetationstyper från torra fårsvingelängar över frisk- och fuktängsvegetation med låga örter till kärrkantvegetation. I de nederbördsrika västra delarna av Småland och i det myrrika östra fattigområdet påträffas arten även i fattigkärrens fastmattor med myrlilja Narthecium ossifragum och klockljung Erica tetralix. På sådana lokaler finns den ibland rikligt, åtminstone vid god översilning. Förekomster i fattigkärr finns även i östra Norge (Lid & Lid 1994).

Arten är slåtter- och betesgynnad och har minskat starkt under 1900-talets senare hälft, särskilt i friska och fuktiga ängar. De viktigaste orsakerna är gödsling, ängsbrukets upphörande och betesmarkernas igenväxande. Ett alltför hårt och under säsongen utdraget bete kan också leda till att arten minskar eller försvinner.

Jungfrulin växer på betade torrängar, gärna på sandiga jordar, kalkfattiga gamla strandvallar och svallade moränryggar. Växten är sekundärt funnen i vägrenar, skogsbryn, röjda kraftledningsgator, åkerkanter, gamla grustag och glesare tallskogar. Många av de öländska lokalerna är belägna i gamla slåtterängar, idag betade eller ohävdade.

Jungfrulin är än idag en spridd art på Öland. Uppgiften i Sterner (1938) att den är mycket sällsynt på Stora Alvaret stämmer inte med dagens inventering. En del rika lokaler är funna på mäktiga torrängsryggar på alvaret exempelvis runt Lunda och Gösslunda, Kastlösa respektive Hulterstad sn. I den stora slåttermarken på norra delen av schäferiängen vid Ottenby, Ås sn, är jungfrulin vanlig. Även en del före detta slåtterängar i östra sjömarken hyser än idag rika förekomster av jungfrulin. En minskning bedöms ändå ha skett jämfört med Sterner (1938) beroende på upphörd hävd med åtföljande igenväxning främst av slåttermarker. Denna minskning kompenseras delvis av nyfynden på Stora Alvaret.

Variationen inom arten är stor både vad gäller blomfärg, storlek på blommorna samt utseende och storlek av foderflikarna. Jungfrulin företräds i vårt land av två underarter: vanligt jungfrulin subsp. vulgaris och backjungfrulin subsp. collina. Jungfrulin på Öland har oftast ganska stora blommor i mörkt blålila och hör till subsp. vulgaris. Backjungfrulin är främst funnen i östra Blekinge. Denna underart har mindre, ofta blekblåa blommor, cilierade vingar och en kapsel med smal vingkant. Under inventeringen samlades ett belägg av backjungfrulin bekräftat av Lars Fröberg, Lund.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr, öppen ängsmark, särskilt på sand; även i sand på kalkhällar. Betestålig. Arten hittas mest i öppna marker, men finns även i tallskog och ängsbarrskog, i synnerhet i skogsbryn. Jungfrulin har en viss spridning på ön, men det finns luckor i utbredningen. Johansson (1897) angav jungfrulin som ”Allm. på sandområdena, i öfrigt h. o. d.”. Nu får växten betecknas som tämligen allmän.

Jungfrulin förknippas i allmänhet med naturbetesmarker och torrängar, men arten har en mycket större ekologisk bredd. Den växer solöppet på torr, frisk eller fuktig, oftast ganska näringsfattig, gräsbevuxen mark. Gräshedar och hällmark, övre delen av havsstrandängar, hagmarker, slåtterängar, åkerrenar, kanter på mindre vägar och grustag är andra exempel på ståndorter. Ibland kan man liksom Pehr Kalm hitta arten på tuvor i blöta myrar. Färgen varierar från djupaste till mycket ljust blått, nästan vitt, över rosa till mörkt purpur. De flesta andra små gräsmarksväxter har minskat sedan förra inventeringen, men jungfrulin tycks i stället ha ökat i utbredning, allra mest i de inre delarna av landskapet. Förmodligen beror detta på att den finner sig tillrätta i många skilda miljöer och kan kolonisera övergivna kulturmarker (Bertilsson m.fl. 2002).

Jungfrulin är en flerårig art som trivs i kortväxt gräsmark av olika slag, vanligen beteshagar, ofta i bryn, utmed stigar och vägkanter. I Sörmland är den inte funnen i myrvegetation som i Västmanland (Malmgren 1982). Arten är starkt slåtter- och betesgynnad och minskar därmed i takt med naturbetesmarkernas försvinnade.

Jungfrulin är anpassat till lågvuxen gräsmark. Arten nämns av Hartman (1849) från Hälsingland. Wiger (1965) hittade den i Källbo i Bollnäs, men där var den borta 2008. Senast den sågs i Hälsingland var 1978 på Bålsön i Rogsta, men där var den försvunnen 1982. Jungfrulin förefaller inte någonsin ha varit en vanlig art och har i dag sämre förutsättningar än på 1800-talet. Vi betraktar den som utdöd i Hälsingland.