Taxasida

jungfrulin

Polygala vulgaris

L.

jungfrulin är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

jungfrulin är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • jungfrulin
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Polygala vulgaris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Polygala vulgaris L.
Svenskt namn
jungfrulin
norwegianBokmal
blåfjær
norwegianNynorsk
blåfjør
Finskt namn
isolinnunruoho
finlandSwedish
jungfrulin
Danskt namn
Almindelig mælkeurt
Foton
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2012-06-21
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-10
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-10
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2013-06-07
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2013-06-07
Lars Efraimsson
Gullplatshagen, Filipstads Kommun 2015-06-28
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-07-02
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Utan tvivel blott tillfälligt införd, eventuellt med barlast eller vallfrö. - 2 (2).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1288 Polygala vulgaris L.

This variable species is mainly restricted to Europe. There may be further occurrences in Asia Minor.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Jungfrulin är en ursprunglig men slåtter- och betesgynnad art. Den växer i översilningskärr och fastmarkskanter mot rikkärr samt ibland på åmader och obetade strandhedar. De vanligaste växtplatserna är emellertid naturbetesmarker, där den växer både torrt och fuktigt. I de slåtterängar som ännu hävdas är den nästan alltid närvarande. Oavsett ståndort är de flesta förekomster ganska individfattiga.

Blomfärgen kan variera mellan blått, rödviolett och vitt. Ganska ofta finns alla tre varianterna på en och samma lokal.

Jungfrulin minskar på grund av att allt fler naturbetesmarker omvandlas till gödslade kulturbetesmarker eller lämnas åt igenväxning när det småskaliga jordbruket upphör.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

I ursprunglig vegetation finns jungfrulin på berg och hällar av kalk, mer ovanligt i bergbranter eller i frisk kalktallskog. I myrvegetation växer den i översilade rikkärr och i fattigare vitmossekärr, de flesta starkt kulturpåverkade och långsamt igenväxande. Vanliga växtplatser är friska hagar, vägrenar och diken. Den är sedd också i frodiga lövängsrester, i barrskogsdråg, på kolbottnar, åkerholmar, åkrar och banområden etc.

I många ängs- och hagrester i Kilsbergen krymper dess livsutrymme. Vid Kattjärns ödetomt, nedlagd 1914, fanns den kvar 1996 (M. Andersson). I Garphyttan–Ånnabodatrakten sågs 19 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Se även backjungfrulin Polygala vulgaris subsp. collina.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Vanligen åtminstone spridd i de flesta större kulturområde, traktvis tämligen allmän (Mälarslätten, delar av Bergslagen)-allmän (Ängsö). I sammanhängande obygder ovanlig, så som i inre Skogslåglandet, Hällefors m.m. Myrväxt i område med hög nederbörd och bruten topografi (Bergslagen samt Västerfärnebo). Sydlig; i Västmanland uppenbarligen klimathärdig överallt. Har uppgetts vara tämligen allmän bl.a. i Hallstahammar (MALMG. 1970), Guldsmedshyttan (1957, J. Lindh), Hjulsjö-Järnboås (BINN. 1921), allmän i Ljusnarsberg (LIND. 1960), Viker (1955, I. And.) m.m. Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig jungfrulin P. v. var. vulgaris i landskapet. Däremot mycket variabel till blomfärgen: vit- och rödlilablommiga former är åtminstone traktsvis nästan lika vanliga som blåblommiga.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Jungfrulin växer i låg vegetation på ganska näringsfattigt underlag, helst solöppet men även i hagmarkernas lätta skugga. I övrigt har den en mycket vid ekologi och växer i alla vegetationstyper från torra fårsvingelängar över frisk- och fuktängsvegetation med låga örter till kärrkantvegetation. I de nederbördsrika västra delarna av Småland och i det myrrika östra fattigområdet påträffas arten även i fattigkärrens fastmattor med myrlilja Narthecium ossifragum och klockljung Erica tetralix. På sådana lokaler finns den ibland rikligt, åtminstone vid god översilning. Förekomster i fattigkärr finns även i östra Norge (Lid & Lid 1994).

Arten är slåtter- och betesgynnad och har minskat starkt under 1900-talets senare hälft, särskilt i friska och fuktiga ängar. De viktigaste orsakerna är gödsling, ängsbrukets upphörande och betesmarkernas igenväxande. Ett alltför hårt och under säsongen utdraget bete kan också leda till att arten minskar eller försvinner.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Jungfrulin växer på betade torrängar, gärna på sandiga jordar, kalkfattiga gamla strandvallar och svallade moränryggar. Växten är sekundärt funnen i vägrenar, skogsbryn, röjda kraftledningsgator, åkerkanter, gamla grustag och glesare tallskogar. Många av de öländska lokalerna är belägna i gamla slåtterängar, idag betade eller ohävdade.

Jungfrulin är än idag en spridd art på Öland. Uppgiften i Sterner (1938) att den är mycket sällsynt på Stora Alvaret stämmer inte med dagens inventering. En del rika lokaler är funna på mäktiga torrängsryggar på alvaret exempelvis runt Lunda och Gösslunda, Kastlösa respektive Hulterstad sn. I den stora slåttermarken på norra delen av schäferiängen vid Ottenby, Ås sn, är jungfrulin vanlig. Även en del före detta slåtterängar i östra sjömarken hyser än idag rika förekomster av jungfrulin. En minskning bedöms ändå ha skett jämfört med Sterner (1938) beroende på upphörd hävd med åtföljande igenväxning främst av slåttermarker. Denna minskning kompenseras delvis av nyfynden på Stora Alvaret.

Variationen inom arten är stor både vad gäller blomfärg, storlek på blommorna samt utseende och storlek av foderflikarna. Jungfrulin företräds i vårt land av två underarter: vanligt jungfrulin subsp. vulgaris och backjungfrulin subsp. collina. Jungfrulin på Öland har oftast ganska stora blommor i mörkt blålila och hör till subsp. vulgaris. Backjungfrulin är främst funnen i östra Blekinge. Denna underart har mindre, ofta blekblåa blommor, cilierade vingar och en kapsel med smal vingkant. Under inventeringen samlades ett belägg av backjungfrulin bekräftat av Lars Fröberg, Lund.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Torr, öppen ängsmark, särskilt på sand; även i sand på kalkhällar. Betestålig. Arten hittas mest i öppna marker, men finns även i tallskog och ängsbarrskog, i synnerhet i skogsbryn. Jungfrulin har en viss spridning på ön, men det finns luckor i utbredningen. Johansson (1897) angav jungfrulin som ”Allm. på sandområdena, i öfrigt h. o. d.”. Nu får växten betecknas som tämligen allmän.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Jungfrulin förknippas i allmänhet med naturbetesmarker och torrängar, men arten har en mycket större ekologisk bredd. Den växer solöppet på torr, frisk eller fuktig, oftast ganska näringsfattig, gräsbevuxen mark. Gräshedar och hällmark, övre delen av havsstrandängar, hagmarker, slåtterängar, åkerrenar, kanter på mindre vägar och grustag är andra exempel på ståndorter. Ibland kan man liksom Pehr Kalm hitta arten på tuvor i blöta myrar. Färgen varierar från djupaste till mycket ljust blått, nästan vitt, över rosa till mörkt purpur. De flesta andra små gräsmarksväxter har minskat sedan förra inventeringen, men jungfrulin tycks i stället ha ökat i utbredning, allra mest i de inre delarna av landskapet. Förmodligen beror detta på att den finner sig tillrätta i många skilda miljöer och kan kolonisera övergivna kulturmarker (Bertilsson m.fl. 2002).

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr till frisk. naturlig gräsmark i betesmarker, i ängsrester, på ogödslade åkerrenar och vägkanter. Växer även sällsynt i hällmarker i skog och i medelrika kärr. Bland den naturliga gräsmarkens växter är denna en av de första som (efter några tiotal år) går in på övergivna, ogödslade åkrar i betesmarker. Vanlig i hela landskapet. 632 rutor (76 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Jungfrulin är en flerårig art som trivs i kortväxt gräsmark av olika slag, vanligen beteshagar, ofta i bryn, utmed stigar och vägkanter. I Sörmland är den inte funnen i myrvegetation som i Västmanland (Malmgren 1982). Arten är starkt slåtter- och betesgynnad och minskar därmed i takt med naturbetesmarkernas försvinnade.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland, utom i de västra och nordvästra delarna. 526 kartblad, 1485 kvadranter.
Almq. Mer eller mindre allmän, men i vissa delar ojämnt spridd.
Jungfrulin finns i hagar och naturbetesmarker, där betet inte är alltför hårt, på torrängar, torrbackar, örtbackar i skärgården samt på vägslänter med ängsliknande vegetation.
Igenväxningen drabbar jungfrulin hårt. Bestånden är ofta små och konkurransen är hård från omgivande, högvuxen vegetation.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Jungfrulin är en sydlig ängsväxt som troligen kommit in med gammalt jordbruk. Arten uppges förekomma flerstädes i första utgåvan av Gävletraktens växter 1848. I den senare utgåvan 1863 beskrivs den istället som sällsynt. I nordvästra Gästrikland fanns dock rika förekomster av arten fram till 1950-talet (Wiger 1965). Den har därefter minskat och försvunnit från många lokaler.
Typiska följeväxter är gråfibbla, stagg, ormrot, blodrot, fältgentiana, blekstarr och rödven. Jungfrulinet är i full blom samtidigt som skogsstjärna, liljekonvalj och lingon.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Jungfrulin är anpassat till lågvuxen gräsmark. Arten nämns av Hartman (1849) från Hälsingland. Wiger (1965) hittade den i Källbo i Bollnäs, men där var den borta 2008. Senast den sågs i Hälsingland var 1978 på Bålsön i Rogsta, men där var den försvunnen 1982. Jungfrulin förefaller inte någonsin ha varit en vanlig art och har i dag sämre förutsättningar än på 1800-talet. Vi betraktar den som utdöd i Hälsingland.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Jungfrulin finns uppgiven och insamlad i äldre tid från kustområdet. Flera av uppgifterna är diffusa och osäkra. Collinder (1909): sällsynt på nefelinsyenitområdet eller i dess närhet.