hornsärv

817 Ceratophyllum demersum L.

This species is extremely widespread, not only in Eurasia and N. America. Same lower taxa are distinguished in different parts of the world, in Europe at least two (Fl. Eur. 1/1964, p. 206). The characteristic fruits are often found in postglacial layers outside the area of common occurrence (for Fennoscandia see Hultén, Atlas 1971, map 771). The occurrences outside the map area are noted peripherically. The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 116 and map 107).

Hornsärv är ursprunglig. Fossila sarvdelar har hittats i Store mosse i Spannarp/Grimeton och Arvidstorps mosse i Falkenberg (Erdtman 1921 c). Arten saknar rötter och växer nedsänkt i näringsrika sjöar och småvatten. Ibland uppträder den mycket rikligt, t ex i Strömma damm 1990 och under 1980-talet i Valingesjön, där det enligt en närboende lantbrukare tidvis kunde vara svårt att ta sig fram med båt på grund av hornsarvmassorna.

Gammal bofast art.

Näringsrika sötvatten, grunda sjövikar och fjärdar vid Ångermanälvens nedre del, även i kanal och vid älvstrand. - 5 (4).

Fritt flytande vattenväxt i näringsrika sjöar och vattendrag, ibland i massbestånd. Flertusenåriga lämningar har setts i Vilstaängens sjönötstorv i Hackvad (L. von Post 1909a, 1925) och vid Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896, Kjellmark 1899).

Uppgiften hos Myrin (1832), Dals-Ed St. Les S-ända, synes osannolik.

Troligen spridd-tämligen allmän i Mälaren, där den dock är föga efterletad; åtminstone spridd längs Svartån och dess sjöar upp till Stenbroviken i Hörendesjön; spridda bestånd i Östra Arbogaån och S. Kolbäcksån samt i ytterligare några eutrofsjöar på Mälarslätten och i Skogslandet. Dåligt anpassad till Övre Bergslagens temperaturklimat (ej köldhärdig enligt LOH. 1938). Bortsett härifrån, torde lämpliga miljöer saknas i NV. Västmanland, liksom i de flesta av de trakter, där arten hittills inte är funnen. Undantag: sjöarna i Norbergsåns vattensystem (Nedre Bergslagen), V. Arbogaån med Väringen, åtskilliga sänkta, eutrofa slättsjöar i Fellingsbro. Utbredning troligen ännu ofullbordad. Utbredningstyp: S3.

Hornsärv växer fritt flytande i brackvatten eller näringsrikt sötvatten. Den föredrar lugna, grunda vikar med slamtäckt lerbotten och är vid havet typisk för avsnörda laguner. I inlandet växer den särskilt i mer eller mindre förorenade sjöar och dammar, mindre ofta i klarvattenssjöar med sandbotten. Någon gång ses den i avsnörda åslingor och i diken. I väl skyddade, varma vatten kan den utveckla massförekomster.

Hornsärven verkar ha ökat starkt under 1900-talet, både i havet och i inlandet. Nästan alla uppgifterna från Kronobergs län är t.ex. av sent datum. Ökningen beror sannolikt på den tilltagande näringsberikningen.

Hornsärv växer i brackvatten eller i något näringsrikt, gärna kalkpåverkat och nästan stillastående sötvatten. Den är funnen i hamnar, längs en långgrund havsstrand och i grävda dammar.

Hornsärv är ovanlig på Öland med få aktuella fynd och noterades första gången så sent som 1992. Troligen är den något förbisedd eftersom vattenmiljöer har en tendens att bli sämre inventerade. Tillskapande av nya bevattningsdammar och ökat näringsläckage borde på sikt gynna arten men i alltför förorenat vatten med försämrat siktdjup försvinner den.

Hornsärv kan förväxlas med axslinga Myriophyllum spicatum som växer i brackvatten på liknande lokaler som hornsärv. Hornsärv skiljs bl.a. på att den har 1–2 gånger gaffelgrenade, tandade blad i kransar, medan axslinga har fjäderflikiga blad i kransar. I sötvatten kan den förväxlas med vårtsärv C. submersum. Vårtsärv är mjukare, vekare än hornsärv och saknar tydliga tänder på bladen; bladen är 3–4 gånger gaffelgrenade.

Frukterna hos hornsärv skiljer sig en del. Några plantor har frukter med en lång stiftrest och två stora, basalt sittande horn, var. demersum. Andra har frukter som saknar basala horn eller där de är rudimentära, var. apiculatum. Belägg från Öland i (OHN) har granskats men tyvärr var frukterna inte bedömbara.

Sent inkommen, bofast.

Inkommen, tillfällig. Funnen 1865, möjligen inkommen med sjöfarten.

Hornsärv växer i näringsrika eller på senare tid eutrofierade sjöar, dammar och stillaflytande vattendrag. Arten kan uppträda i stor mängd, exempelvis i södra delen av Södra Bullaren, där man med stor möda försöker rensa för att kunna komma fram med roddbåtar och aktersnurror.

Hornsärven växer främst i tämligen näringsrika sjö ar och åar med klart vatten. I havet tycks horn särven ännu vid 1900-talets början ha varit tämligen ovanlig. Den förekommer numera rikligt i skärgårdens inre vikar och även i mellanskärgården. Ökningen i havet beror antagligen på den ökande eutrofieringen. Hornsärven saknar rötter och växer därför fritt flytande över bottnen, i klara sjöar åtminstone ned till fyra meters djup. I igenväxande grunda vikar kan hornsärven bilda täta, svårgenomträngliga massbestånd. Ett exempel är sjön Nedre Gällringen i Gryt där den bildar så tät vegetation att det är svårt att ro på sjön. Hornsärven blommar bara under särskilt gynnsamma förhållanden och spridningen sker mest med skottbitar.

Hornsärven förekommer i stora delar av världen. I Sverige sydlig, upp till södra Norrlands kustland.

Hornsärv har fiskats upp genom isen på Hybosjön, som står i nära förbindelse med Ljusnan, och var då grön (Stridh 1983c). Blomma eller frukt har ej setts. Enligt Sculthorpe (1985) bildar arten frö först om vattentemperaturen kommer upp till 27–35 grader under någon del av dygnet, vilket i Hälsingland bara kan inträffa i någon liten isolerad vattensamling. Han anger också att fröna sjunker. Artens spridning nedströms inom ett vattendrag som Ljusnan torde alltså vara vegetativ, men spridning uppströms och till isolerade vatten blir svår att förklara. Mest sannolikt är det väl att änder har fört med sig frön från avlägsna trakter.