Taxasida

hjortron

Rubus chamaemorus

L.

hjortron är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

hjortron är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • hjortron
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Rubus chamaemorus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Rubus_subgen._Chamaerubus_Rubus chamaemorus L.
Svenskt namn
hjortron
norwegianBokmal
molte
norwegianNynorsk
molte
Finskt namn
muurain, hilla, lakka
finlandSwedish
hjortron
Danskt namn
Multebær
Foton
Ingemar Gustafsson
Orsa 2016-07-24
Katarina Stenman
Storsandberget, Lövånger, Skellefteå kn 2025-07-12
Torbjörn Tyler
Riksgränsen 2023-07-18
Torbjörn Tyler
Riksgränsen 2023-07-18
Anders Delin
Nakanitti, Ovansjö 2010-06-05
Anders Delin
Nakanitti, Ovansjö 2010-06-05
Anders Delin
Lunnmuren, Järbo 2010-06-01
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2022-06-03
Lars Efraimsson
Haftahedarna, Malung-Sälens kommun 2022-06-15
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-05-29
Calle Ljungberg
300 m SW Åsegölen, Stora Hammarsjö, Sm 2015-08-01
Ingemar Gustafsson
Orsa 2016-07-24
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-05-28
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-07-10
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-07-20
Katarina Stenman
Bjuröklubb, lövånger 2013-06-01
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Hjortron är en ursprunglig art. Den växer på torvmossar, i tall- och björksumpskogar samt ibland i fattigkärr som domineras av vitmossor Sphagnum och tuvull Eriophorum vaginatum.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Myrväxt, allm. i skogsbygden, på Närkeslätten mestadels sälls.–spridd, bl.a. sälls. i Gällersta på 1850–1860-talen (Saxon 1933). Björkman (1987a, b) fann arten täml. allm. vid 236 undersökta sjöar i länet. Omkr. 6 000 år gamla lämningar är känd från Mossbymosssen i Ekeby/Kumla (Florin 1961).

Växtplatser är, utom mossar och triviala kärr, sälls. friska vägrenar, kärr med gran och gråal, åsgravar etc. Vid Axsjöboda i Kil växte den på en slåtteräng 1929 (Broddeson ms).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1049 Rubus chamaemorus L.

This low-arctic and boreal-montane species covers large bog areas in N. Eurasia and N. America. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 102 and map 93). It is extinct in SW. Germany and some other European localities. Var. pseudochamaemorus (Tolm.) Hult. occurs on S. Sakhalin (and other places?). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 211.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Ett vanligt folkligt namn enligt Modin (1911) är myrbär.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i Skogslåglandet och Bergslagen. På Mälarslätten ej ovanlig (spridd) i skog- och myrrika trakter som Arboga och Kung Karl (Löfg., Ham.); genom utdikning. Nästan försvunnen från Björskog och Ö-ut. Nordlig art, vars utbredning i Västmanland främst bestäms av edafiska förhållanden och därmed förknippad tillgång på lämpliga ståndorter. Indirekt gynnad av hög nederbörd. Utbredningstyp: N1.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn, beståndsbildande, dioik, 1–3 dm hög ört (jordstam!). Upprätta skott med nästan alltid 2 stycken långskaftade, stipelförsedda blad med handlik nervatur. Bladen är djupt inskurna i 5 rundade lober som i sin tur har små, oregelbundet utformade, skarpa tänder. Bladen är rätt fasta med mycket ojämn yta (“frasiga och skrynkliga”), eftersom de dels är något skålformigt och “dragspelslikt” vikta längs lobkanterna, dels har nerverna nedsänkta in i minsta detalj. Vit, 5-talig, skaftad blomma med stora foderblad. Frukten är ett gult, hallonlikt bär med karakteristisk arom.

Hjortron är vanlig norrut, men finns ända nere i Skåne, om än sällsynt. Den bildar stora bestånd på blöt mark, t ex myrkanter, rismossar, fuktig hed, sumpskog etc. Bärproduktionen varierar starkt mellan olika år, eftersom en god fruktsättning är starkt avhängig av förhållandena vid blomningen (frånvaro frost, bra flygväder för insekter, etc). En anledning till att ett bestånd saknar bär kan vara könsfördelningen (klonerna kan bli rätt stora, och naturligtvis blir det inga bär på ♂- kloner!).

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %. Påfallande långlivad på gamla lokaler men mycket sällan nyetablerad.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Hjortron växer på fuktig eller våt, näringsfattig torv. Vanligast är den på tallmossarna, där den framför allt växer på tuvorna. Den förekommer också i sumpskog, särskilt sumptallskog. Dessutom är den vanlig vid myrgölar, där den brukar finnas på gungflyets kant mot fastmarken. I skärgården växer den i småmyrar i bergsvackor.

Hjortron, som har enkönade blommor, bildar bestånd med hjälp av underjordiska utlöpare. Österut, där arten förekommer sparsamt, innehåller bestånden ofta bara det ena könet och frukt bildas ej.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Hjortron är felaktigt publicerat i Hultén (1950) där en prick av oklar orsak finns markerad på västra delen av mellersta Öland. Att hjortron saknas på Öland slogs fast redan av Hulteen (1810).

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Den enda växtplatsen för hjortron på Gotland finns i en högmosselik myr på Fårö. Beståndet går in i två km2-rutor. Ofta finns bara blad, men vissa år blommor beståndet och ger frukt.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Hjortron växer på näringsfattig torv på mossar, framför allt tallmossar, i fattiga sumpskogar och fattigkärr samt i den torrare delen av vitmossmattan kring myrgölar. När tallskogen sluter sig finns arten kvar länge, men blomningen upphör. På öar i skärgården förekommer hjortron bland vitmossor i fuktsvackor i hällmarken. Här är det ofta endast en klon av antingen hon- eller hanplantor, som sprider sig med utlöpare och fruktsättningen uteblir alltså oftast.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på mossar, oftast i kanterna, i tallsumpskogar och i kärr. Mycket vanlig på höglandet utom Falbygden. Vanlig i övrigt utom i slättbygderna och på Kålland, där hjortron är sällsynt. 1509 lokaler i 586 rutor (71 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Hjortron är en karaktärsväxt för mossarnas och fattigkärrens torrare, risiga delar. I yttre skärgården är arten vanlig i vitmossedominerade björksnår. Arten var före skogsdikningarna betydligt vanligare än nu. Den behöver en ljus växtplats för att sätta frukt men på utdikade, tallbeväxta skogsmossar, nu en allmän vegetationstyp i Sörmland, finns hjortronen ofta kvar länge, även i sluten tallskog. Arten är skildkönad och sprider sig med jordstammar. Den bildar därför ofta vidsträckta vegetativa bestånd av antingen han- eller honplantor.

Europa, Asien, Nordamerika. I Sverige nordlig, ned till sydvästra Götaland.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen allmän i Uppland som helhet, vanligast i de norra och västra delarna och i yttre skärgården. 500 kartblad, 1041 kvadranter.
Almq. Allmän i norr och nordväst samt yttre skärgården; eljest tämligen allmän till spridd, kring Mälaren tämligen sällsynt.
Hjortron är en av de fåtaliga arter som växer på mossar och är regelbundet förekommande i denna miljö. Den är vanlig även på skärgårdsöarnas småmossar på hällmarker. Hjortron förekommer även i tallsumpskogar, fattigkärr och på gungflyn.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Hjortron är en ursprunglig art. Ett gammalt namn är »jolbär« eller »jordbär«. Mogna bär kallades »blötlaskar« eller »blötgubbar«. Växten har säkert minskat en del genom utdikningar och torrläggningsföretag. Den lever dock kvar i många dikade myrar i reducera-de bestånd varför dess utbredning knappast förändrats under de senaste 150 åren.
Hjortron växer både öppet och i skog men utvecklas bäst i öppna eller halvöppna myrar. Arten dominerar ofta växtligheten på öppna fastmattemossar och på ristuvesamhällen i glesa tallmossar. Den kan även växa i fattig gransumpskog och på gungflystränder runt tjärnar.
Växten är kulturskyende och helt främmande för kulturskapade eller störda miljöer.
Fruktsättningen varierar betydligt mellan olika år. Bra hjortronställen i Gästrikland finns i regel i låg och gles tallskog. Hjortronet blommar samtidigt med rosling och mestadels före skogsstjärna och liljekonvalj.
De vanligaste följeväxterna är, förutom vitmossor, tuvull (49%), odon, tranbär, ljung, skvattram, rosling och tall.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Hjortronmyr är ett urgammalt begrepp. Hjortronen har dock fått ge namn åt relativt få myrar, kanske för att de varit alltför vanliga för att betraktas som särskiljande. Namn som Jalbärsmyra eller Jordbärsmyran förekommer dock på några håll i landskapets södra delar, och Snytterbärsmyran finns i Hassela.
Nykolonisation av hjortronplantor nämns sällan, och vi har heller inte sett tecken på det. Ändå äts bären och transporteras långa vägar med tarminnehåll, och torde gro på lämplig plats vid lämpligt tillfälle. Luther (1961) skrev att hjortron kunde spridas med fåglar till fläckar med mossevegetation på skärgårdsöar. Hos oss har hjortron påträffats till exempel på Gran och Vitörarna utanför Gnarp.
Hjortron blommar samtidigt med rosling, dvärgbjörk och snip i vitsippans tid. I ekorrbärets tid är blomningen nästan slut. Humlorna samlar nektar i roslingblommorna men undviker hjortronblommorna, där man i stället ser flugor. Över stora ytor finns enbart hanblommor eller enbart honblommor. Blomningen är kortvarig. I linneans tid finns omogen frukt och i mjölkens finns rödorangefärgade hårda bär och gula mogna. I höstfärgernas tid gulnar bladen, men passerar ibland ett violettbrunt stadium dessförinnan. (Bild på hjortron med höstfärg i Natur och vegetation sid. 331). Inget grönt övervintrar. Strax efter tjällossningen har skotten 5–10 mm långa vita knoppar med rosa toppar nere i vitmossan.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Hjortron tillhör, trots sin eftertraktade frukt, de mest anspråkslösa myrväxterna. Hjortron förekommer också mest på de artfattigaste och magraste myrarna. Arten är tvåbyggare och klonbildande, och fält av enbart hanblommor – som ej ger frukt – kan dominera. Hjortron hör hemma i mossevegetation på fastmattor. På öppna fattigmyrar växer det i kantzonen, i mosaikartade partier ute på mosseplan och på enskilda tuvor. I mindre utsträckning finner man det i kärrplan med tät vitmossa, t.ex. på större floar i norr. Arten finns typiskt också i allehanda tallbevuxna rismyrar tillsammans med t.ex. dvärgbjörk Betula nana, ljung Calluna vulgaris och tuvull Eriophorum vaginatum. I intermediära, zonerade kärr ses den ofta bara på strängarna. I rikkärr finns den på tuvor av rostvitmossa Sphagnum fuscum. Ymnigast och mest storvuxet blir hjortron i myrarnas skogklädda kanter och i myrrån, d.v.s. myrhalsar och andra blöta och näringsfattiga tall- och gransumpskogar på torvmark. Det kan dessutom finnas i vitmossklädda hällkar i hällmarkstallskog nära kusten. – Hjortron är inte kulturgynnat men kan kolonisera naken torv, som i myrdiken, täkter och körspår. Någon gång ses det även ”klättra upp” i grusiga vägkanter som på en väg över en myr vid Trögtjärnåsen i Borgsjö.
Hjortron blommar tidigast ute på myrplanen, men fruktsättningen där slår ofta fel på grund av frost, medan de sent blommande i skogskanterna klarar sig bättre och ger frukt.