hjortron

Gammal bofast art.

Hjortron är en ursprunglig art. Den växer på torvmossar, i tall- och björksumpskogar samt ibland i fattigkärr som domineras av vitmossor Sphagnum och tuvull Eriophorum vaginatum.

Myrväxt, allm. i skogsbygden, på Närkeslätten mestadels sälls.–spridd, bl.a. sälls. i Gällersta på 1850–1860-talen (Saxon 1933). Björkman (1987a, b) fann arten täml. allm. vid 236 undersökta sjöar i länet. Omkr. 6 000 år gamla lämningar är känd från Mossbymosssen i Ekeby/Kumla (Florin 1961).

Växtplatser är, utom mossar och triviala kärr, sälls. friska vägrenar, kärr med gran och gråal, åsgravar etc. Vid Axsjöboda i Kil växte den på en slåtteräng 1929 (Broddeson ms).

Trivialart

Allmän

1049 Rubus chamaemorus L.

This low-arctic and boreal-montane species covers large bog areas in N. Eurasia and N. America. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 102 and map 93). It is extinct in SW. Germany and some other European localities. Var. pseudochamaemorus (Tolm.) Hult. occurs on S. Sakhalin (and other places?). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 211.

Ett vanligt folkligt namn enligt Modin (1911) är myrbär.

Allmän i Skogslåglandet och Bergslagen. På Mälarslätten ej ovanlig (spridd) i skog- och myrrika trakter som Arboga och Kung Karl (Löfg., Ham.); genom utdikning. Nästan försvunnen från Björskog och Ö-ut. Nordlig art, vars utbredning i Västmanland främst bestäms av edafiska förhållanden och därmed förknippad tillgång på lämpliga ståndorter. Indirekt gynnad av hög nederbörd. Utbredningstyp: N1.

Perenn, beståndsbildande, dioik, 1–3 dm hög ört (jordstam!). Upprätta skott med nästan alltid 2 stycken långskaftade, stipelförsedda blad med handlik nervatur. Bladen är djupt inskurna i 5 rundade lober som i sin tur har små, oregelbundet utformade, skarpa tänder. Bladen är rätt fasta med mycket ojämn yta (“frasiga och skrynkliga”), eftersom de dels är något skålformigt och “dragspelslikt” vikta längs lobkanterna, dels har nerverna nedsänkta in i minsta detalj. Vit, 5-talig, skaftad blomma med stora foderblad. Frukten är ett gult, hallonlikt bär med karakteristisk arom.

Hjortron är vanlig norrut, men finns ända nere i Skåne, om än sällsynt. Den bildar stora bestånd på blöt mark, t ex myrkanter, rismossar, fuktig hed, sumpskog etc. Bärproduktionen varierar starkt mellan olika år, eftersom en god fruktsättning är starkt avhängig av förhållandena vid blomningen (frånvaro frost, bra flygväder för insekter, etc). En anledning till att ett bestånd saknar bär kan vara könsfördelningen (klonerna kan bli rätt stora, och naturligtvis blir det inga bär på ♂- kloner!).

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!

Hjortron växer på fuktig eller våt, näringsfattig torv. Vanligast är den på tallmossarna, där den framför allt växer på tuvorna. Den förekommer också i sumpskog, särskilt sumptallskog. Dessutom är den vanlig vid myrgölar, där den brukar finnas på gungflyets kant mot fastmarken. I skärgården växer den i småmyrar i bergsvackor.

Hjortron, som har enkönade blommor, bildar bestånd med hjälp av underjordiska utlöpare. Österut, där arten förekommer sparsamt, innehåller bestånden ofta bara det ena könet och frukt bildas ej.

Hjortron är felaktigt publicerat i Hultén (1950) där en prick av oklar orsak finns markerad på västra delen av mellersta Öland. Att hjortron saknas på Öland slogs fast redan av Hulteen (1810).

Ursprunglig.
Den enda växtplatsen för hjortron på Gotland finns i en högmosselik myr på Fårö. Beståndet går in i två km²-rutor. Ofta finns bara blad, men vissa år blommor beståndet och ger frukt.

Hjortron växer på näringsfattig torv på mossar, framför allt tallmossar, i fattiga sumpskogar och fattigkärr samt i den torrare delen av vitmossmattan kring myrgölar. När tallskogen sluter sig finns arten kvar länge, men blomningen upphör. På öar i skärgården förekommer hjortron bland vitmossor i fuktsvackor i hällmarken. Här är det ofta endast en klon av antingen hon- eller hanplantor, som sprider sig med utlöpare och fruktsättningen uteblir alltså oftast.

Hjortron är en karaktärsväxt för mossarnas och fattigkärrens torrare, risiga delar. I yttre skärgården är arten vanlig i vitmossedominerade björksnår. Arten var före skogsdikningarna betydligt vanligare än nu. Den behöver en ljus växtplats för att sätta frukt men på utdikade, tallbeväxta skogsmossar, nu en allmän vegetationstyp i Sörmland, finns hjortronen ofta kvar länge, även i sluten tallskog. Arten är skildkönad och sprider sig med jordstammar. Den bildar därför ofta vidsträckta vegetativa bestånd av antingen han- eller honplantor.

Europa, Asien, Nordamerika. I Sverige nordlig, ned till sydvästra Götaland.

Hjortronmyr är ett urgammalt begrepp. Hjortronen har dock fått ge namn åt relativt få myrar, kanske för att de varit alltför vanliga för att betraktas som särskiljande. Namn som Jalbärsmyra eller Jordbärsmyran förekommer dock på några håll i landskapets södra delar, och Snytterbärsmyran finns i Hassela.
Nykolonisation av hjortronplantor nämns sällan, och vi har heller inte sett tecken på det. Ändå äts bären och transporteras långa vägar med tarminnehåll, och torde gro på lämplig plats vid lämpligt tillfälle. Luther (1961) skrev att hjortron kunde spridas med fåglar till fläckar med mossevegetation på skärgårdsöar. Hos oss har hjortron påträffats till exempel på Gran och Vitörarna utanför Gnarp.
Hjortron blommar samtidigt med rosling, dvärgbjörk och snip i vitsippans tid. I ekorrbärets tid är blomningen nästan slut. Humlorna samlar nektar i roslingblommorna men undviker hjortronblommorna, där man i stället ser flugor. Över stora ytor finns enbart hanblommor eller enbart honblommor. Blomningen är kortvarig. I linneans tid finns omogen frukt och i mjölkens finns rödorangefärgade hårda bär och gula mogna. I höstfärgernas tid gulnar bladen, men passerar ibland ett violettbrunt stadium dessförinnan. (Bild på hjortron med höstfärg i Natur och vegetation sid. 331). Inget grönt övervintrar. Strax efter tjällossningen har skotten 5–10 mm långa vita knoppar med rosa toppar nere i vitmossan.