Taxasida

grusviva

Androsace septentrionalis

L.

grusviva är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

grusviva är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • grusviva
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Androsace septentrionalis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Androsace septentrionalis L.
Svenskt namn
grusviva
norwegianBokmal
smånøkkel
norwegianNynorsk
smånøkkel
Finskt namn
ketonukki
finlandSwedish
grusviva
Danskt namn
Nordisk fjeldarve
Foton
Patrik Engström
Sandby 2024-05-08
Thomas Gunnarsson
Gårdby sandhed,Gårdby,Mörbylånga 2020-04-26
Thomas Gunnarsson
Gårdby sandhed,Gårdby,Mörbylånga 2020-04-26
Thomas Gunnarsson
Karlevi södra NR,Vickleby,Mörbylånga 2017-05-13
Thomas Gunnarsson
Karlevi södra NR,Vickleby,Mörbylånga 2017-05-13
Patrik Engström
Sandby 2024-05-08
Anders Delin
Västra berget, Söderhamn 2015-06-11
Anders Delin
Västra berget, Söderhamn 2015-06-11
Anders Delin
Västra berget, Söderhamn 2015-06-11
Patrik Engström
Löten, Munsö, Ekerö kommun 2011-05-14
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2012-06-18
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Sannolikt på barlast, tillfällig. - 1 (1).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

1; Skogslåglandet: Sala Skuggan, tillfällig 1913 (DAHLGREN 1923). - Efemerofyt. Xenofyt?

[Sala: Gröna gången 1873 (M. Dahlgren genom Ährling enligt SAMUELSSON 1925) har av Almquist i brev till Hamrin 1953 betecknats som "säkerligen skolpojksfantasi". Författaren instämmer. Ovederhäftigt etiketterat ("Kungsör", 1905) troligen också ett ex. i GAR, tillhörigt skoleleven G. Karlmans herbarium. Flera andra Karlman-etiketter är behäftade med oklarheter.]

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1472 Androsace septentrionalis L.

Within this variable species subsp. septentrionalis has a wide but scattered occurrence in arctic, boreal and mountain areas, together forming a circumpolar distribution pattern (Hultén, Circumpol. Il, p. 350 and map 118). In western N. America subsp. puberulenta (Rydb.) Knuth is distinguished, also occurring locally in Mexico. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 342.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Grusviva är sannolikt en sent inkommen växt. Den ettåriga, kalkgynnade arten är idag känd från två växtplatser, en strandhed och ett grusigt ruderatområde med industrispår. På den förstnämnda lokalen har arten funnits åtminstone sedan 1960-talet och får där anses som bofast.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Ung kultur-, kalk- och värmegynnad växt.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Ny bofast art.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Grusviva växer öppet och torrt på kalkrikt grus eller kalksand (utanför landskapet även på kalkhällmark). De aktuella småländska lokalerna är alla på starkt kulturpräglad mark – 16 av de 22 fynden har gjorts på bangårdar och järnvägsområden, de övriga på avplanad grusig eller sandig mark. Bland de tidigare uppgifterna finns det däremot uppgifter om naturligare lokaler, torrbackar och åssluttningar. Dessa uppgifter kommer från norra och östra Småland, medan de flesta aktuella uppgifterna kommer från västra delen av landskapet.
Funnen i 20 rutor; tidigare uppgifter från 18 rutor. Mycket sällsynt. – Bofast; möjligen en gammal kulturföljeslagare men som sådan troligen utgången – aktuella fynd representerar sentida introduktioner.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Grusviva har en vidsträckt världsutbredning som omfattar de tempererade delarna av hela norra hemisfären. I Sverige är den vanlig på Öland och Gotland, på fastlandet sällsynt och där bunden till kalkområden.

Grusviva växer i soliga lägen på torr och kalkrik mark. På alvaret föredrar den att växa på mosskuddar eller i tunn alvarmo som täcker kalkhällen. Den ses även i betade, sandiga torrängar med glesare växttäcke eller i den extrema miljön grusalvar. Grusviva ses även i grustäkter, sandtag, stenbrott och på mossklädda cementfundament. Sällsynt är den idag funnen som åkerogräs och på trädor. Rikard Sterner såg grusviva på flera ställen utmed dåvarande järnvägen; på några ställen håller den sig kvar än idag på den gamla och sandiga banvallen. När skogsvägar i den annars kalkfattiga Bödaskogen påförs kalkrikt grus kan växten dyka upp även där.

Grusviva är vanlig på Öland och växer på Stora Alvaret och småalvaren. Längs östra landsvägen förekommer den i många av de täkter med kalkrik sand som tagits upp i Ancylusvallen och den växer även i de små fragment med sandstäpp som ses längs östra Öland. Däremot är den ovanlig i östra sjömarken. I Mittlandet är fynden inskränkta till alvarlika partier och sandtag. Utmed västra stenkusten, från Högby sn och söderut till Köping, växer den i kustnära gamla stenbrott. Upphörd hävd av sandiga torrängar kan på sikt utgöra ett hot mot arten.

Sällsynt förekommer grusvivor som har blommor utan blomstängel. Själva blomflocken utgår då direkt från bladrosetten, ett fenomen som man även kan se hos släktingen majviva Primula farinosa.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppna, torra miljöer i blottad sand: sandhedar, sandfält, sandvallar vid kusten, sandbackar, torrängar, sand- och grusgropar; även i jord på hällmark och alvar. Grusviva är särskilt vanlig på de södra delarna av Storsudret samt på Östergarnslandet. Inom ett stort område av centrala Gotland blev arten inte påträffad under våra inventeringar. Härifrån föreligger dock äldre uppgifter: Vivesholm i Sanda, Högklint i Västerhejde, Kungsladugården, Trojaborg och Snäckgärdet i Visby, Bro, Själsö i Väskinde, Lummelunda, Austris i Tingstäde samt File ugn i Othem.

Plantor med mycket kort stjälk påträffas av och till. Johansson (1897) angav Rone och Fårö; äldre uppgifter föreligger även från Eke, Burs, Stånga, Västerhejde, Visby, Östergarn, Lummelunda, Stenkyrka och Othem. Under vår inventeringsperiod påträffades sådana norr om Brunns i Grötlingbo 1985 (BGJ).
Johansson (1897) angav arten som ”Flerst., i synnerhet på n. och s. delarnas sandområden”. Dessa förhållanden äger giltighet än i dag.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på tunn, grusig jord i kalkhällmarker, på alvar och på grönstenshällar samt någon gång i grustag och på stenmurar av kalksten. Kalkgynnad, konkurrenssvag, hotas av igenväxning. Sällsynt på Falbygdens alvar, mycket sällsynt på Kinnekulle och annorstädes. 31 lokaler i 14 rutor (2 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Grusvivan är en ettårig, höstgroende och värmegynnad ört. Den växer i Sörmland på öppna och torra, gärna kalkrika ståndorter. De flesta förekomster finns kring sandåsar och i Mälarområdet växer den dessutom på kyrkogårdsmurar. I Sörmland saknas den däremot nästan helt på kalkhällmarker som är den vanligaste växtplatsen på Öland och Gotland. Trots att arten är ettårig har den hållit sig kvar under lång tid på sina växtplatser, även om den antagligen har blivit ovanligare sedan 1800-talet.

Nord- och Östeuropa, norra Asien, Nordamerika. I Sverige mest på Öland och Gotland, på fastlandet sällsynt upp till Medelpad.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sällsynt i Uppland. 35 kartblad, 39 kvadranter.
Grusviva växer på sandig och grusig mark, oftast där vegetationen är störd. Den förekommer på torrbackar, grusåsar och hällar med tunt sandlager, i grustag, på sandplaner och stationsområden.
Förändring - 19 %. – Grusviva har totalt minskat, kanske därför att många störda sandmiljöer vuxit igen och eftersom grusvivan är så sällsynt att nya lokaler sällan etableras. I norra Uppland har dock antalet lokaler blivit fler och många bestånd är stabila, även om de varierar i individantal från år till år. På de båda nordliga lokalerna som Almquist (1929) nämner, Hållnäs Rossholm och Hargs bangård, finns grusviva fortfarande kvar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Grusviva har troligen kommit in med kulturen. Den uppgavs första gången 1810 av Carl Johan Hartman och Claes Östling, från åkrar och torra ställen vid nya kyrkogården i Gävle. Grusvivan har rapporterats och samlats flitigt från området och angränsande delar av staden fram till 1900-talets början. Sammanlagt är ett tiotal gamla lokaler kända. Arten har eftersökts under 1980-talet och senare men bara en lokal har återfunnits. Igenväxning på grund av ökad näringsbelastning och upphörd hävd i form av bete och tramp är säkert den viktigaste förklaringen till att växten försvunnit. Många lokaler, t.ex. sandmarkerna kring Gustavsbro, har också förstörts genom exploatering för vägar och bebyggelse.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
När grusvivan blommar, i skogsstjärnans tid, samtidigt med till exempel backglim, har den till marken tryckta bladrosetten redan förlorat sin gröna färg och bleknat och rodnat. Plantan verkar kortlivad och arten torde vara beroende av nya plantor från frö. Grusviva har i äldre tid noterats på fyra lokaler, som inte har återfunnits under vår inventering. Den är nuförtiden känd endast från en lokal, Västra berget i Söderhamn, vid gamla vattentornet, där den har setts i stort antal från 1982 åtminstone till 2003, och i litet antal ännu 2015. Den växer där på berghällen i SV-sluttning. Större mängder av arten fanns just efter att markarbeten hade gjorts intill vattentornet.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Grusviva har sin huvudförekomst i Medelpad inom ett begränsat område i Ljungandalen från östra Stöde till västra Torp. Här är den starkt knuten till Ljunganåsen men uppträder också som järnvägsväxt. Möjligen är den inkommen, eller åtminstone spridd, med järnvägen (fynduppgifter före järnvägens tillkomst saknas). Collinder (1909) uppger den dock som inhemsk inom detta område. Den växer nu också naturligt på Ljunganåsens sydsluttning i öppna markblottor på lätt, sandhaltig jord, främst i marginella lägdkanter, på eroderade gårdsvägar och i små grustäkter tillsammans med andra tidigblommande annueller–bienner som sanddraba Draba nemorosa, sandnarv Arenaria serpyllifolia och rysk drakblomma Dracocephalum thymiflorum. I liknade torrängsamhälle på glaciofluvialt material har den i begränsade populationer hittats i Selånger. Som järnvägsväxt är grusvivan riklig i grovt grus på några bangårdar, men den är även sedd på stenigt fäste till järnvägsbro i Torp. Den är också funnen på röse i en kohage i Hässjö , på en stenmur i Timrå och på en kraftverksdamm i Torp. I äldre tid fanns den även som inkommen med barlast.