grusviva

Sannolikt på barlast, tillfällig. - 1 (1).

1; Skogslåglandet: Sala Skuggan, tillfällig 1913 (DAHLGREN 1923). - Efemerofyt. Xenofyt?

[Sala: Gröna gången 1873 (M. Dahlgren genom Ährling enligt SAMUELSSON 1925) har av Almquist i brev till Hamrin 1953 betecknats som "säkerligen skolpojksfantasi". Författaren instämmer. Ovederhäftigt etiketterat ("Kungsör", 1905) troligen också ett ex. i GAR, tillhörigt skoleleven G. Karlmans herbarium. Flera andra Karlman-etiketter är behäftade med oklarheter.]

1472 Androsace septentrionalis L.

Within this variable species subsp. septentrionalis has a wide but scattered occurrence in arctic, boreal and mountain areas, together forming a circumpolar distribution pattern (Hultén, Circumpol. Il, p. 350 and map 118). In western N. America subsp. puberulenta (Rydb.) Knuth is distinguished, also occurring locally in Mexico. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 342.

Grusviva är sannolikt en sent inkommen växt. Den ettåriga, kalkgynnade arten är idag känd från två växtplatser, en strandhed och ett grusigt ruderatområde med industrispår. På den förstnämnda lokalen har arten funnits åtminstone sedan 1960-talet och får där anses som bofast.

Ung kultur-, kalk- och värmegynnad växt.

Ny bofast art.

Grusviva har en vidsträckt världsutbredning som omfattar de tempererade delarna av hela norra hemisfären. I Sverige är den vanlig på Öland och Gotland, på fastlandet sällsynt och där bunden till kalkområden.

Grusviva växer i soliga lägen på torr och kalkrik mark. På alvaret föredrar den att växa på mosskuddar eller i tunn alvarmo som täcker kalkhällen. Den ses även i betade, sandiga torrängar med glesare växttäcke eller i den extrema miljön grusalvar. Grusviva ses även i grustäkter, sandtag, stenbrott och på mossklädda cementfundament. Sällsynt är den idag funnen som åkerogräs och på trädor. Rikard Sterner såg grusviva på flera ställen utmed dåvarande järnvägen; på några ställen håller den sig kvar än idag på den gamla och sandiga banvallen. När skogsvägar i den annars kalkfattiga Bödaskogen påförs kalkrikt grus kan växten dyka upp även där.

Grusviva är vanlig på Öland och växer på Stora Alvaret och småalvaren. Längs östra landsvägen förekommer den i många av de täkter med kalkrik sand som tagits upp i Ancylusvallen och den växer även i de små fragment med sandstäpp som ses längs östra Öland. Däremot är den ovanlig i östra sjömarken. I Mittlandet är fynden inskränkta till alvarlika partier och sandtag. Utmed västra stenkusten, från Högby sn och söderut till Köping, växer den i kustnära gamla stenbrott. Upphörd hävd av sandiga torrängar kan på sikt utgöra ett hot mot arten.

Sällsynt förekommer grusvivor som har blommor utan blomstängel. Själva blomflocken utgår då direkt från bladrosetten, ett fenomen som man även kan se hos släktingen majviva Primula farinosa.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna, torra miljöer i blottad sand: sandhedar, sandfält, sandvallar vid kusten, sandbackar, torrängar, sand- och grusgropar; även i jord på hällmark och alvar. Grusviva är särskilt vanlig på de södra delarna av Storsudret samt på Östergarnslandet. Inom ett stort område av centrala Gotland blev arten inte påträffad under våra inventeringar. Härifrån föreligger dock äldre uppgifter: Vivesholm i Sanda, Högklint i Västerhejde, Kungsladugården, Trojaborg och Snäckgärdet i Visby, Bro, Själsö i Väskinde, Lummelunda, Austris i Tingstäde samt File ugn i Othem.

Plantor med mycket kort stjälk påträffas av och till. Johansson (1897) angav Rone och Fårö; äldre uppgifter föreligger även från Eke, Burs, Stånga, Västerhejde, Visby, Östergarn, Lummelunda, Stenkyrka och Othem. Under vår inventeringsperiod påträffades sådana norr om Brunns i Grötlingbo 1985 (BGJ).
Johansson (1897) angav arten som ”Flerst., i synnerhet på n. och s. delarnas sandområden”. Dessa förhållanden äger giltighet än i dag.

Grusvivan är en ettårig, höstgroende och värmegynnad ört. Den växer i Sörmland på öppna och torra, gärna kalkrika ståndorter. De flesta förekomster finns kring sandåsar och i Mälarområdet växer den dessutom på kyrkogårdsmurar. I Sörmland saknas den däremot nästan helt på kalkhällmarker som är den vanligaste växtplatsen på Öland och Gotland. Trots att arten är ettårig har den hållit sig kvar under lång tid på sina växtplatser, även om den antagligen har blivit ovanligare sedan 1800-talet.

Nord- och Östeuropa, norra Asien, Nordamerika. I Sverige mest på Öland och Gotland, på fastlandet sällsynt upp till Medelpad.