Taxasida

bunge

Samolus valerandi

L.

bunge är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Thomas Gunnarsson
Översikt
Översikt

bunge är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • bunge
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Samolus valerandi
Vetenskapligt namn, fullständig form
Samolus valerandi L.
Svenskt namn
bunge
norwegianBokmal
strandsamel
norwegianNynorsk
strandsamel
Finskt namn
valkosuolapunka
finlandSwedish
bunge
Danskt namn
Samel
Foton
Thomas Gunnarsson
Grankullaviken,Böda,Borgholm 2020-07-07
Thomas Gunnarsson
Ölands norra udde,Böda,Borgholm 2012-07-25
Thomas Gunnarsson
Ölands norra udde,Böda,Borgholm 2012-07-25
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1485 Samolus valerandi L.

This species has an almost global distribution in temperate and tropical regions, although with large gaps. The American population is distinguished as subsp. parviflorus (Raf.) Hult. The species has a discontinuous circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 148 and map 139). Cf. world map in Meusel et al. 1978, p. 344.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: har alltid varit ytterst sällsynt men förefaller ha ökat något under senare år. Endast uppgiven från 5 rutor vid förra inventeringen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Bunge har en sydöstlig utbredning i Norden. Den är mycket sällsynt i Skåne och Danmark men är med luckor vanlig längs östersjökusten norrut till Uppland. Arten växer på ej alltför starkt exponerade havsstränder, särskilt på ställen som ofta översvämmas, t.ex. de fuktiga partierna mellan tuvor och stenar. Främst anträffas den på hävdade strandängar men även på steniga stränder innanför skyddande vassar.
Funnen i 88 rutor; tidigare uppgifter från 58 rutor. Vanlig i moränskärgården, ganska vanlig i klippskärgården. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Bunge förekommer i Sverige främst utmed Östersjöns stränder, från Skåne och norrut till Uppland, samt på Öland och Gotland. Bunge växer vid brackvatten och föredrar skyddade och flacka havsstränder som ofta översvämmas. Betade strandängar och strandnära kalkkärr anges som växtmiljöer. Bunge växer även vid bäckutflöde på havsstranden samt vid sötvatten på en betad sjöstrand (Hornsjön). Växten klarar ett växlande vattenstånd och fortsätter att blomma trots att den står under vatten.

Bunge är ovanlig eftersom den öländska kusten mestadels är för exponerad och stenig för att vara optimal. De rikaste förekomsterna finns längst uppe i norr, utmed stora delar av den skyddade och numera betade Grankullaviken. På flera ställen växer bunge i den bård av strandtåg Juncus maritimus som finns närmast havet. Bunge påträffas även i de kalkkärr som finns innanför Grankullavikens västra strand. På nordvästra uddens obetade klapperstenstränder, mellan Hälludden–Holmebodar, är det egentligen för exponerat för arten. Det har bunge löst genom att växa i mindre laguner innanför strandlinjen. Lagunerna översvämmas vid högvatten och tydligen är detta tillräckligt för växten. Bunge har försvunnit från gamla lokaler i följande socknar, årtal för senaste fynd inom parentes: Köping (1913), Borgholm (1951), Räpplinge (1980), Runsten (1831), N. Möckleby (1908), Torslunda (1894), Gårdby (1864) och Sandby (1932); som synes ligger de flesta fynden längre tillbaka i tiden. På flera lokaler bedöms upphört bete vara orsak till växtens försvinnande. Dessutom har stränderna möblerats om vid flera tillfällen av kraftiga stormar och högvatten vilket medfört att de kanske inte längre lämpar sig för bunge?

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Naturliga, rätt näringsfattiga, mindre åar och bäckar samt på strandängar nära utflöden från dessa vattendrag; även diken och kanaler. Enstaka fynd i mindre träsk och våtmarker nära bäckar. Englund (1942) registrerade 17 strandnära växtplatser efter sina inventeringar 1928–36. Han ansåg arten vara en ren sötvattensart, som hittades på steniga och grusiga platser vid bäckmynningar och liknande.

Bunge förekommer rikligast på östra Gotland från Katthammarsvik i Östergarn till Vägumeviken i Lärbro, särskilt längs Löså och Djupå. Den finns även i bäckar som utfaller i östra delen av Kappelshamnsviken samt i Västergarnsåns vattensystem upp mot Stenkumla. Nutida utbredning och frekvens överensstämmer i stort med vad Johansson (1897) angav.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Bungen är en flerårig ört som växer inom översvämningszonen på flacka moränstränder vid havet, särskilt i markvattenpåverkade strandbeten och strandängsrester. Den är konkurrenssvag och igenväxningskänslig och gynnas av bete och markblottor skapade av kreaturstramp. Bungen finns främst på mindre skär och är ovanlig på de större öarna. Utbredningsluckan i den södra skärgården är svårförklarlig. Till synes lämpliga miljöer finns det gott om i övärlden i Bälinge och Oxelösund.

Europa, Afrika, sydvästra Asien. I Sverige oregelbundet spridd längs ostkusten upp till Uppland.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Bunge förekommer i Danmark, vid Sveriges östersjökust, på Åland och i östra Finland och har svensk nordgräns i Uppland. Den är tämligen allmän utefter kusten, men saknas på klippstränderna. 118 kartblad, 240 kvadranter.
Bunge är en havsstrandväxt som förekommer på strandängar och strandängsfragment och även på någorlunda skyddade stenstränder, där tillräckligt mycket sediment stannar kvar. Ett fynd har gjorts på en insjölokal. Arten växer så långt ut på stranden att den ofta helt dränks av högvattnet, men blomningen sker alltid ovan vattenytan. Det är en flerårig växt med bladrosetter som kan övervintra dränkta av vatten.
Förändring + 16 %. – Bunge tycks ha ökat, möjligen beroende på bättre övervintringsförhållanden i ett mildare klimat, men bättre rapportering av strändernas flora kan också ha bidragit till den positiva tendensen.