bunge

Gammal bofast art.

1485 Samolus valerandi L.

This species has an almost global distribution in temperate and tropical regions, although with large gaps. The American population is distinguished as subsp. parviflorus (Raf.) Hult. The species has a discontinuous circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 148 and map 139). Cf. world map in Meusel et al. 1978, p. 344.

Bunge förekommer i Sverige främst utmed Östersjöns stränder, från Skåne och norrut till Uppland, samt på Öland och Gotland. Bunge växer vid brackvatten och föredrar skyddade och flacka havsstränder som ofta översvämmas. Betade strandängar och strandnära kalkkärr anges som växtmiljöer. Bunge växer även vid bäckutflöde på havsstranden samt vid sötvatten på en betad sjöstrand (Hornsjön). Växten klarar ett växlande vattenstånd och fortsätter att blomma trots att den står under vatten.

Bunge är ovanlig eftersom den öländska kusten mestadels är för exponerad och stenig för att vara optimal. De rikaste förekomsterna finns längst uppe i norr, utmed stora delar av den skyddade och numera betade Grankullaviken. På flera ställen växer bunge i den bård av strandtåg Juncus maritimus som finns närmast havet. Bunge påträffas även i de kalkkärr som finns innanför Grankullavikens västra strand. På nordvästra uddens obetade klapperstenstränder, mellan Hälludden–Holmebodar, är det egentligen för exponerat för arten. Det har bunge löst genom att växa i mindre laguner innanför strandlinjen. Lagunerna översvämmas vid högvatten och tydligen är detta tillräckligt för växten. Bunge har försvunnit från gamla lokaler i följande socknar, årtal för senaste fynd inom parentes: Köping (1913), Borgholm (1951), Räpplinge (1980), Runsten (1831), N. Möckleby (1908), Torslunda (1894), Gårdby (1864) och Sandby (1932); som synes ligger de flesta fynden längre tillbaka i tiden. På flera lokaler bedöms upphört bete vara orsak till växtens försvinnande. Dessutom har stränderna möblerats om vid flera tillfällen av kraftiga stormar och högvatten vilket medfört att de kanske inte längre lämpar sig för bunge?

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Naturliga, rätt näringsfattiga, mindre åar och bäckar samt på strandängar nära utflöden från dessa vattendrag; även diken och kanaler. Enstaka fynd i mindre träsk och våtmarker nära bäckar. Englund (1942) registrerade 17 strandnära växtplatser efter sina inventeringar 1928–36. Han ansåg arten vara en ren sötvattensart, som hittades på steniga och grusiga platser vid bäckmynningar och liknande.

Bunge förekommer rikligast på östra Gotland från Katthammarsvik i Östergarn till Vägumeviken i Lärbro, särskilt längs Löså och Djupå. Den finns även i bäckar som utfaller i östra delen av Kappelshamnsviken samt i Västergarnsåns vattensystem upp mot Stenkumla. Nutida utbredning och frekvens överensstämmer i stort med vad Johansson (1897) angav.

Bungen är en flerårig ört som växer inom översvämningszonen på flacka moränstränder vid havet, särskilt i markvattenpåverkade strandbeten och strandängsrester. Den är konkurrenssvag och igenväxningskänslig och gynnas av bete och markblottor skapade av kreaturstramp. Bungen finns främst på mindre skär och är ovanlig på de större öarna. Utbredningsluckan i den södra skärgården är svårförklarlig. Till synes lämpliga miljöer finns det gott om i övärlden i Bälinge och Oxelösund.

Europa, Afrika, sydvästra Asien. I Sverige oregelbundet spridd längs ostkusten upp till Uppland.