brunskära

Gammal bofast art.

Brunskära är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den är ettårig och växer i liknande miljöer som nickskäran B. cernua, men också som ogräs i måttligt fuktiga åker- och vallkanter samt på fuktiga stigar, åkervägar och diverse ruderatmarker.

Allmän (i S och O)-spridd.

1799 Bidens tripartita L.

This variable species occurs as a native plant in most of Europe and throughout W., C. and E. Asia. It is favoured by the clearing of damp places. It has been introduced, for instance, into N. America (frequent), Australia and New Zealand.

Inhemsk fuktängs- och kärrväxt, allm. på Hjälmarslätten och i avtagande grad i Skogslandet, exempelvis sälls. i Garphyttetrakten 1994. Växtplatser är stränder, kärr, dammar, diken, grustag, sanka åkrar etc. I Axberg växte den 1991 på lav- och mosssrika hällkrön gödslade av asplöv.

Flertusenåriga subossilfynd av brunskära har gjorts i Ekebymossen i Kumla (L. von Post 1925).

Näringsrika stränder av sjöar, tjärnar, dammar (t ex reningsdammar) och hamnområden på lerigt humusrikt underlag. Ibland i strandängar och diken, någon gång i stranddrift. - 33 (16).

Allmän på Mälarslätten; mestadels allmän-tämligen allmän (högst upp dock troligen spridd) i Skogslåglandets kulturtrakter och andra lågområden. I Nedre Bergslagen spridd i d:o; sällsynt i Övre Bergslagen (hittills endast två lokaler). Utbredning i Skandinavien nordligare än B. cernuas. Troligen klimathärdig i hela Västmanland. Uttunningen- frånvaron i N och NV beror sannolikt mest på edafiska förhållanden. Utbredningstyp: S1.

Brunskära är troligen ursprunglig i obetade skogskärr och längs bäckar i ädellövskogar; i dagsläget finns få fynd från dessa miljöer. I stället växer den främst på fuktig–våt, kväverik mark, gärna på av betesdjuren trampade, gyttjiga ställen. Många lokaler ligger utmed kusten där den ses på tångvallar, i utflöden på havsstranden, avsnörda sötvattenslaguner eller sumpiga partier som däms upp av gamla strandvallar. Någon gång växer den påfallande torrt på klapperstensvallar. Brunskära är kulturgynnad och växer vid dammar, diken, vattenhål, i sumpiga åkrar och gamla torvtäkter. Den utvecklas väl på kraftigt kvävepåverkade lokaler som gödselhögar, utfallsdiken från lantbruk samt avluftningsdammar för avlopp.

Redan Rikard Sterner anmärkte att växten var vanligast på sydvästra Öland men ovanlig i de östra socknarna, ett mönster som känns igen än idag. Förr fanns flera lokaler utmed Köpingsbukten men numera bjuds besökare där i stället på välstädade sandstränder. På Stora Alvaret är den ovanlig men ses vid ett par alvarträsk. Sammantaget några minus och några plus. Brunskära har gynnats av eutrofieringen av landskapet samtidigt som upphört strandbete varit ogynnsamt. Vår bedömning är att den ökat något jämfört med Sterner (1938). Jämfört med Sterner (1986) ses en antydd minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att den är ungefär oförändrad sedan Sterner (1986).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, fuktig till blöt miljö (gärna näringsrik): sumpiga strandängar, sjöstränder och åkanter; även reningsdammar samt i torvjord eller sandjord på åkrar i dikade myrar, f.d. kalkbrott, grustag och bryor. Äldre uppgifter föreligger bara från 17 växtplatser, så arten har alltid varit sällsynt på Gotland.

Brunskära växer på blöt, fuktig eller frisk till ibland nästan torr, näringsrik och blottad eller störd mark. Den förekommer ofta i vattensjuka åkerhörn och trädor tillsammans med bitterpilört och sumpnoppa, men man finner också arten vid dammar, diken och stränder, liksom på åkerrenar, fuktiga stigar och markvägar samt gårdsplaner och skräpmark av olika slag.

Brunskära finns i fröbanken i botten­mate­rialet i en sjö eller älv och på angränsande strand (Skoglund & Hytteborn 1990, Skoglund 1990, Jutila 2002). Dess groning och tillväxt gynnas av att det täta täcket av perenna arter glesas ut, till exempel genom tramp av betande djur.