Taxasida

brunskära

Bidens tripartita

L.

brunskära är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

brunskära är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • brunskära
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Bidens tripartita
Vetenskapligt namn, fullständig form
Bidens tripartita L.
Svenskt namn
brunskära
norwegianBokmal
flikbrønsle
norwegianNynorsk
flikbrønsle
Finskt namn
tummarusokki
finlandSwedish
brunskära
Danskt namn
Fliget brøndsel
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2015-08-08
Thomas Gunnarsson
Lindby gamla sandtag,Gärdslösa,Borgholm 2020-08-10
Thomas Gunnarsson
Gårdby sandfält västerut,Gårdby,Mörbylånga 2019-08-19
Torbjörn Tyler
Brönnestad socken 1996-01-01
Arnold Larsson
Spångmyra, Bjuråker 2010-08-06
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Brunskära är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den är ettårig och växer i liknande miljöer som nickskäran B. cernua, men också som ogräs i måttligt fuktiga åker- och vallkanter samt på fuktiga stigar, åkervägar och diverse ruderatmarker.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän (i S och O)-spridd.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1799 Bidens tripartita L.

This variable species occurs as a native plant in most of Europe and throughout W., C. and E. Asia. It is favoured by the clearing of damp places. It has been introduced, for instance, into N. America (frequent), Australia and New Zealand.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Inhemsk fuktängs- och kärrväxt, allm. på Hjälmarslätten och i avtagande grad i Skogslandet, exempelvis sälls. i Garphyttetrakten 1994. Växtplatser är stränder, kärr, dammar, diken, grustag, sanka åkrar etc. I Axberg växte den 1991 på lav- och mosssrika hällkrön gödslade av asplöv.

Flertusenåriga subossilfynd av brunskära har gjorts i Ekebymossen i Kumla (L. von Post 1925).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Näringsrika stränder av sjöar, tjärnar, dammar (t ex reningsdammar) och hamnområden på lerigt humusrikt underlag. Ibland i strandängar och diken, någon gång i stranddrift. - 33 (16).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän på Mälarslätten; mestadels allmän-tämligen allmän (högst upp dock troligen spridd) i Skogslåglandets kulturtrakter och andra lågområden. I Nedre Bergslagen spridd i d:o; sällsynt i Övre Bergslagen (hittills endast två lokaler). Utbredning i Skandinavien nordligare än B. cernuas. Troligen klimathärdig i hela Västmanland. Uttunningen- frånvaron i N och NV beror sannolikt mest på edafiska förhållanden. Utbredningstyp: S1.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Brunskära växer, ofta i stora och täta bestånd, på fuktig eller våt, närings- och kväverik jord. Den uppträder i kanterna av leriga dammar och diken, i fuktsvackor på betesmark samt på dyiga, tidvis översvämmade sötvattensstränder. Den kan växa i åkrar på platser med stagnerande fuktighet. Någon gång kan arten också anträffas i källdrag, i dikade lövkärr eller i hällkar i skärgården.
Funnen i 1104 rutor; tidigare uppgifter från 200 rutor. Vanlig i stora delar av landskapet men bara ganska vanlig längst i väster, i östra Kronobergs och Jönköpings län, och sällsynt i nordväst. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Brunskära är troligen ursprunglig i obetade skogskärr och längs bäckar i ädellövskogar; i dagsläget finns få fynd från dessa miljöer. I stället växer den främst på fuktig–våt, kväverik mark, gärna på av betesdjuren trampade, gyttjiga ställen. Många lokaler ligger utmed kusten där den ses på tångvallar, i utflöden på havsstranden, avsnörda sötvattenslaguner eller sumpiga partier som däms upp av gamla strandvallar. Någon gång växer den påfallande torrt på klapperstensvallar. Brunskära är kulturgynnad och växer vid dammar, diken, vattenhål, i sumpiga åkrar och gamla torvtäkter. Den utvecklas väl på kraftigt kvävepåverkade lokaler som gödselhögar, utfallsdiken från lantbruk samt avluftningsdammar för avlopp.

Redan Rikard Sterner anmärkte att växten var vanligast på sydvästra Öland men ovanlig i de östra socknarna, ett mönster som känns igen än idag. Förr fanns flera lokaler utmed Köpingsbukten men numera bjuds besökare där i stället på välstädade sandstränder. På Stora Alvaret är den ovanlig men ses vid ett par alvarträsk. Sammantaget några minus och några plus. Brunskära har gynnats av eutrofieringen av landskapet samtidigt som upphört strandbete varit ogynnsamt. Vår bedömning är att den ökat något jämfört med Sterner (1938). Jämfört med Sterner (1986) ses en antydd minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att den är ungefär oförändrad sedan Sterner (1986).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppen, fuktig till blöt miljö (gärna näringsrik): sumpiga strandängar, sjöstränder och åkanter; även reningsdammar samt i torvjord eller sandjord på åkrar i dikade myrar, f.d. kalkbrott, grustag och bryor. Äldre uppgifter föreligger bara från 17 växtplatser, så arten har alltid varit sällsynt på Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Brunskära växer på blöt, fuktig eller frisk till ibland nästan torr, näringsrik och blottad eller störd mark. Den förekommer ofta i vattensjuka åkerhörn och trädor tillsammans med bitterpilört och sumpnoppa, men man finner också arten vid dammar, diken och stränder, liksom på åkerrenar, fuktiga stigar och markvägar samt gårdsplaner och skräpmark av olika slag.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på blöt till något fuktig mark på stränder av sjöar och vattendrag, vid diken och dammar samt som ogräs på åkrar och på blöt mark kring gårdar, på tippar m.m. Kvävegynnad, gynnad av tramp och störningar. Vanlig i lerområdena och i jordbrukslandskapet, mindre vanlig till sällsynt i höglandets skogsbygder. 515 rutor (62 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa och Sibirien. I Sverige vanlig upp till Bergslagen, norr därom ovanligare. I Sörmland allmän – (67%). Brunskäran är ettårig och växer på slättsjöstränder, särskilt i våta, trampnötta avsnitt, men även vid dammar, viltvatten, åar och diken. Arten uppträder även i gårdsmiljö kring gödselstackar eller på annan fuktig, ofta starkt kvävehaltig mark, någon gång i alkärr. Mycket ofta anträffas arten bland pilört i fuktiga åkrar på dyjord.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen allmän i Uppland. 490 kartblad, 1078 kvadranter.
Almq. På Mälaröarna och fastlandet upp till sextionde breddgraden allmän; norrut eljest tämligen sällsynt; i skärgården allmän på några större öar.
Brunskära växer fuktigt på sjö- och åstränder, i diken, små trampade fuktgropar i betesmarker och på blöt åkermark. Den förekommer även vid kanten av hällkar i skärgården.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Brunskäran är ursprunglig men starkt kulturgynnad. I Gävletraktens växter anges den som tämligen allmän 1848. I en senare utgåva (1863) uppges den finnas flerstädes utan att några lokaler specificerades. Arten har säkert minskat betydligt genom upphörande strandbete.
Vanliga följeväxter är pilört (27%), revsmörblomma, kärrkavle, sumpfräne, amerikansk dunört, sumpnoppa, åkermynta och sprängört.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Brunskära finns i fröbanken i botten­mate­rialet i en sjö eller älv och på angränsande strand (Skoglund & Hytteborn 1990, Skoglund 1990, Jutila 2002). Dess groning och tillväxt gynnas av att det täta täcket av perenna arter glesas ut, till exempel genom tramp av betande djur. 

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Den ettåriga, senblommande brunskäran är starkt näringskrävande och konkurrenssvag. Dess förekomst är mycket knuten till brackvattenskusten, särskilt Klingerfjärden och områdena runt norra Alnön; i inlandet är den sannolikt klimatiskt begränsad. Typiskt växer den i långgrunda vikar och strandmader, ofta längst in i viken eller i strandlinjen på multnat organiskt driftmaterial, i gles vegetation med t.ex. knappsäv Eleocharis palustris, sprängört Cicuta virosa, norrlandsstarr Carex aquatilis och enstaka sjöfräken Equisetum fluviatile. I ett liknande strandsamhälle är brunskäran också sedd i Selångersfjärden. Dessutom växte den tidigare i kustnära – av kväve och fosfat ofta förorenade – diken, t.ex. Sundsvall öster om Tivoliplan. Den är även sedd i källvattendiken vid Västhagen i Sundsvall. Den nordvästligaste lokalen, i Indal Östloning, utgörs av en älvlagun, näringsanrikad efter älvens dämning.