blekfryle

Tillfälligt inkommen, sannolikt med gräsfrö. 

176 Luzula pallescens Sw.

This widespread species occurs in N., C. and E. Europe and large parts of Asia. It has been introduced into New Zealand and possibly into England and eastern N. America. It is recorded among the amphiatlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 140 and map 121). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 88.

Spridd–täml. allm. men saknas i delar av åkerlandskapet och i Skogsbygdens näringsfattiga myrar. Dess tidiga historia i Närke är okänd, möjligen har den samband med äldre vallodling.

Blekfryle växer i strandkärr, sumpskogar, ädellövlundar, på skogsvägar och åkerkanter etc.

“Ängsfrylen” Luzula (delvis)

Avgränsning:
Hit räknas slanka frylen med täta blomsamlingar på flera, någotsånär upprätta, tuvade skaft, dvs. ängsfryle (Luzula multiflora, inklusive säterfryle, ibland ansedd som en egen art, L. frigida), svartfryle (L. sudetica), samt blekfryle (L. pallescens).

Perenna, tuvade, 1–5 dm höga graminider med mjuka, ljusa hår längs bladkanter och i slidöppningar (ibland mycket glest). Bladen är rätt smala, med plan skiva som avslutas med en något förlängd, trubbig spets (“dutt”). Slanka strån som står enstaka eller i små grupper (flest hos blekfryle, som är tätast tuvad), och har något eller några platta, uppåtriktade blad. I toppen med 2–10 styva skaft (nästan omärkliga hos svartfryle, blekfryle kan ha ännu fler) med huvudlika blomsamlingar, och något eller några stödblad. Blommor 6-taliga. Frukten är en kapsel som innehåller (högst) 3 frön med tydligt elaiosom.

“Ängsfrylen” finns praktiskt taget överallt utom i sluten skog: Man ser dem på kulturmark, fuktängar, hedar, stränder, myrmark, fjällhed etc. Arternas habitatval varierar förstås, och alla finns inte i hela Sverige.

Förväxlingsrisk:
Oftast lätt att känna igen som grupp, men Äbo-arten knippfryle (L. campestris) kan vara rätt lik. Den växer dock alltid med enstaka skott som har tydliga jordstammar. Är du osäker så gräv lite med fingrarna!
I fjällen finns också några liknande frylen: snöfryle (L. arctica) (sällsynt på kalk i norra fjällen) som är tätt tuvad med kala blad och ett oskaftat blomhuvud; polarfryle (L. arcuata subsp. confusa) (högfjället), som kan vara svår att skilja från säterfryle, men har kala blad; axfryle (L. spicata) (huvudsakligen fjälltrakter) som har en långsträckt samling oskaftade blomhuvuden i sin slakt nickande topp (“metspö”).

Blekfryle är en nordlig art med enstaka förekomster i Sydsverige.

Hardin 1838.

Spridd i hela landskapet. Eftersom endast få uppgifter angivits tidigare (jfr t ex Hulten 1971) anförs här alla kända belägg och uppgifter av rapportörer med dokumenterad kännedom om arten. Förväxlingar sker eljest ibland med små- och ljusblommiga former av L. multiflora.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Luzula campestris β pallescens: södra delen af Herjedalen."

Allmän i Bergslagen och Skogslåglandet; spridd(-tämligen allmän) på Mälarslätten Åtskilliga fynd också på Mälaröarna. Den lägre frekvensen i SÖ beror möjligen endast på den stora andelen odlingsjord. Utbredningstyp: N1.

L. pallidula
Blekfryle är i Norden en nordöstlig art; gränsen för mer eller mindre sammanhängande förekomst går genom Småland. Arten har en ganska snäv ekologi: den växer på svagt fuktig, naken eller glest bevuxen, sandig jord och påträffas framför allt i fuktiga grustag, dikesskärningar och längs sällan körda skogsbilvägar. Under 1900-talets tidiga del påträffades den ibland även i vallåkrar.

Arten, som varit förblandad med former av knippfryle L. campestris och framför allt ängsfryle L. multiflora, blev inte ordentligt karakteriserad i Sverige förrän genom Murbeck (1890a). De få äldre uppgifter utan belägg som finns är därför ej pålitliga. Å andra sidan har den även tidigare troligen varit förbisedd. Dessa faktorer gör en bedömning av artens historia i Småland vansklig. Bristen på riktigt gamla belägg, de relativt få fynden från tiden före 1978 tillsammans med artens bundenhet till starkt kulturpräglade ståndorter talar dock för att den är en sentida kulturföljeslagare.

Blekfryle har i Norden en nordöstlig utbredning, i södra Sverige är växtplatserna av adventiv karaktär. Till Öland har den troligen inkommit med gräsfrö. Blekfryle växer på frisk, sandig mark och sågs senast på Öland 1985 i ett sandigt dike där den växte tillsammans med bl.a. huvudtåg Juncus capitatus och huvudarun Centaurium erythraea var. capitatum (se nedan). Inga fynd gjordes under inventeringen.

Blekfryle kan förväxlas med ängsfryle L. multiflora men har ljusare blommor. Blekfryle känns igen på att de inre kalkbladen är tydligt kortare än de yttre och sitt korta stift (< 0,2 mm). Ängsfryle har yttre och inre kalkblad som är jämnlånga och stiftet är längre (0,2–0,6 mm).

Inkommen, förr bofast, numera utgången.

Inkommen (?), tillfällig. Utgången. 
I Västerhejde växte blekfryle tillsammans med ängsklocka Campanula patula (Fries 1925). Båda arterna kan vara införda med gräsfrö (eller hö).

Blekfryle är funnen på sandig, frisk till fuktig, gles gräsmark vid banvall och vägkant.

Antagligen förbisedd. Bleka former av ängsfryle har sannolikt då och då felrapporterats som blekfryle. I Sörmland hittas blekfryle nästan enbart på bar jord utmed stigar och skogsvägar, på timmerlastplatser, i skogsdiken, stundom på igenväxande åkrar, alltid på lätta jordar, morän, mo eller humus. Åtminstone till stora delar kulturspridd.

Blekfryle liknar ängsfryle både i fråga om utseende och livsmönster. Även den vilar i fröbanken (Granström 1986). Blekfryle har setts övervintra med helt gröna rosetter. Vi har funnit arten mest på störd mark i jordbruksbygderna, både i skog och på gräsmarker, ofta tillsammans med ängsfryle. Den ses dock även i tämligen slutet växttäcke, som på övergiven slåtter- och betesmark vid stranden av Rullbosjön i Los, där den växer tillsammans med ängs- och svartfryle.