Taxasida

blekfryle

Luzula pallescens

Sw.

blekfryle är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Anders Delin
Översikt
Översikt

blekfryle är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • blekfryle
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Luzula pallescens
Vetenskapligt namn, fullständig form
Luzula pallescens Sw.
Svenskt namn
blekfryle
icelandic
Ljóshæra
norwegianBokmal
bleikfrytle
norwegianNynorsk
bleikfrytle
Finskt namn
kalvaspiippo
finlandSwedish
blekfryle
Danskt namn
Lysblomstret frytle
Foton
Anders Delin
Geatjärn, Bjuråker 2015-07-06
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Tillfälligt inkommen, sannolikt med gräsfrö. 

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

176 Luzula pallescens Sw.

This widespread species occurs in N., C. and E. Europe and large parts of Asia. It has been introduced into New Zealand and possibly into England and eastern N. America. It is recorded among the amphiatlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 140 and map 121). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 88.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Spridd–täml. allm. men saknas i delar av åkerlandskapet och i Skogsbygdens näringsfattiga myrar. Dess tidiga historia i Närke är okänd, möjligen har den samband med äldre vallodling.

Blekfryle växer i strandkärr, sumpskogar, ädellövlundar, på skogsvägar och åkerkanter etc.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

“Ängsfrylen” Luzula (delvis)

Avgränsning:
Hit räknas slanka frylen med täta blomsamlingar på flera, någotsånär upprätta, tuvade skaft, dvs. ängsfryle (Luzula multiflora, inklusive säterfryle, ibland ansedd som en egen art, L. frigida), svartfryle (L. sudetica), samt blekfryle (L. pallescens).

Perenna, tuvade, 1–5 dm höga graminider med mjuka, ljusa hår längs bladkanter och i slidöppningar (ibland mycket glest). Bladen är rätt smala, med plan skiva som avslutas med en något förlängd, trubbig spets (“dutt”). Slanka strån som står enstaka eller i små grupper (flest hos blekfryle, som är tätast tuvad), och har något eller några platta, uppåtriktade blad. I toppen med 2–10 styva skaft (nästan omärkliga hos svartfryle, blekfryle kan ha ännu fler) med huvudlika blomsamlingar, och något eller några stödblad. Blommor 6-taliga. Frukten är en kapsel som innehåller (högst) 3 frön med tydligt elaiosom.

“Ängsfrylen” finns praktiskt taget överallt utom i sluten skog: Man ser dem på kulturmark, fuktängar, hedar, stränder, myrmark, fjällhed etc. Arternas habitatval varierar förstås, och alla finns inte i hela Sverige.

Förväxlingsrisk:
Oftast lätt att känna igen som grupp, men Äbo-arten knippfryle (L. campestris) kan vara rätt lik. Den växer dock alltid med enstaka skott som har tydliga jordstammar. Är du osäker så gräv lite med fingrarna!
I fjällen finns också några liknande frylen: snöfryle (L. arctica) (sällsynt på kalk i norra fjällen) som är tätt tuvad med kala blad och ett oskaftat blomhuvud; polarfryle (L. arcuata subsp. confusa) (högfjället), som kan vara svår att skilja från säterfryle, men har kala blad; axfryle (L. spicata) (huvudsakligen fjälltrakter) som har en långsträckt samling oskaftade blomhuvuden i sin slakt nickande topp (“metspö”).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Blekfryle är en nordlig art med enstaka förekomster i Sydsverige.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Hardin 1838.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Spridd i hela landskapet. Eftersom endast få uppgifter angivits tidigare (jfr t ex Hulten 1971) anförs här alla kända belägg och uppgifter av rapportörer med dokumenterad kännedom om arten. Förväxlingar sker eljest ibland med små- och ljusblommiga former av L. multiflora.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Luzula campestris β pallescens: södra delen af Herjedalen."

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i Bergslagen och Skogslåglandet; spridd(-tämligen allmän) på Mälarslätten Åtskilliga fynd också på Mälaröarna. Den lägre frekvensen i SÖ beror möjligen endast på den stora andelen odlingsjord. Utbredningstyp: N1.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
(L. pallescens auct.)
Status: sannolikt att betrakta som tillfälligt adventiv från nordligare landsändar; uppgiven åtskilliga gånger men endast belagd från 8 lokaler mellan 1919 (Ivetofta, HJoh det. TKa) och 1986 (Ivetofta, KAO det. SSp i LD) och sällan återfunnen flera år i följd på samma lokal.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

L. pallidula
Blekfryle är i Norden en nordöstlig art; gränsen för mer eller mindre sammanhängande förekomst går genom Småland. Arten har en ganska snäv ekologi: den växer på svagt fuktig, naken eller glest bevuxen, sandig jord och påträffas framför allt i fuktiga grustag, dikesskärningar och längs sällan körda skogsbilvägar. Under 1900-talets tidiga del påträffades den ibland även i vallåkrar.

Arten, som varit förblandad med former av knippfryle L. campestris och framför allt ängsfryle L. multiflora, blev inte ordentligt karakteriserad i Sverige förrän genom Murbeck (1890a). De få äldre uppgifter utan belägg som finns är därför ej pålitliga. Å andra sidan har den även tidigare troligen varit förbisedd. Dessa faktorer gör en bedömning av artens historia i Småland vansklig. Bristen på riktigt gamla belägg, de relativt få fynden från tiden före 1978 tillsammans med artens bundenhet till starkt kulturpräglade ståndorter talar dock för att den är en sentida kulturföljeslagare.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Blekfryle har i Norden en nordöstlig utbredning, i södra Sverige är växtplatserna av adventiv karaktär. Till Öland har den troligen inkommit med gräsfrö. Blekfryle växer på frisk, sandig mark och sågs senast på Öland 1985 i ett sandigt dike där den växte tillsammans med bl.a. huvudtåg Juncus capitatus och huvudarun Centaurium erythraea var. capitatum (se nedan). Inga fynd gjordes under inventeringen.

Blekfryle kan förväxlas med ängsfryle L. multiflora men har ljusare blommor. Blekfryle känns igen på att de inre kalkbladen är tydligt kortare än de yttre och sitt korta stift (< 0,2 mm). Ängsfryle har yttre och inre kalkblad som är jämnlånga och stiftet är längre (0,2–0,6 mm).

Inkommen, förr bofast, numera utgången.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen (?), tillfällig. Utgången. 
I Västerhejde växte blekfryle tillsammans med ängsklocka Campanula patula (Fries 1925). Båda arterna kan vara införda med gräsfrö (eller hö).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Blekfryle är funnen på sandig, frisk till fuktig, gles gräsmark vid banvall och vägkant.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Möjligen ursprunglig, har mestadels troligen kommit med vallfrö norr och öster ifrån, kanske tillsammans med t.ex. ängsklocka Campanula patula, växer på fuktig till frisk, oftast sandig, gräsmark på gamla vallar och mossodlingar, insådda betesmarker, även i åker- och dikesrenar och på markvägar. Möjligen förbisedd. Sällsynt. 65 lokaler i 56 rutor (7 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Antagligen förbisedd. Bleka former av ängsfryle har sannolikt då och då felrapporterats som blekfryle. I Sörmland hittas blekfryle nästan enbart på bar jord utmed stigar och skogsvägar, på timmerlastplatser, i skogsdiken, stundom på igenväxande åkrar, alltid på lätta jordar, morän, mo eller humus. Åtminstone till stora delar kulturspridd.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen sällsynt i Uppland, vanligast i den nordvästra delen av landskapet. 118 kartblad, 164 kvadranter.
Almq. I nordvästra Uppland spridd; eljest tämligen sällsynt, till yttre skären; på lerslätten mycket rar.
Blekfryle växer på frisk mark, mest i kulturinfluerade miljöer i skogsområdena. Den förekommer i beteshagar, i kraftledningsgator, på fuktängar, på och intill skogsbilvägar och vändplaner, på vägslänter och igenväxande inägor.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Det är svårt att veta om blekfryle är en ursprunglig eller inkommen växt. Arten saknar dock tydliga naturliga biotoper och är troligen kulturspridd. Den angavs som tämligen allmän i Gävletrakten 1848. Johan Wiger gjorde samma bedömning för nordvästra Gästrikland 1965.
Den vanligaste följeväxten är rödven (40%) följd av blodrot, vårbrodd, rödklöver, prästkrage, röllika, vitklöver och brunört.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Blekfryle liknar ängsfryle både i fråga om utseende och livsmönster. Även den vilar i fröbanken (Granström 1986). Blekfryle har setts övervintra med helt gröna rosetter. Vi har funnit arten mest på störd mark i jordbruksbygderna, både i skog och på gräsmarker, ofta tillsammans med ängsfryle. Den ses dock även i tämligen slutet växttäcke, som på övergiven slåtter- och betesmark vid stranden av Rullbosjön i Los, där den växer tillsammans med ängs- och svartfryle.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Blekfryle känns lättast igen tidigt på säsongen då de bleka blomhuvudena gör skäl för namnet. De mörknar senare och arten liknar då ängsfryle L. multiflora, men den har fler och mindre huvuden och tydligt mindre frön. Blekfryle uppträder främst som en opportunist på barfläckar och glesvuxna ytor på kulturmark. Den växer ofta magert och surt och uppträder i regel bara i enstaka tuvor. Hos oss föredrar arten torr grusig mark, t.ex. vägskärningar, kanter av torra gårdsvägar, små sandtag och grushögar intill gårdarna. Ibland växer den i eroderade körvägs- och stigkanter i kulturnära skog, mer sällan utmed bilvägar men då mest i dalgångarna. Den dyker också upp på grävda och brända småytor, soptippar etc.; en gång är den sedd i ett myrdike.
Det är osäkert om blekfryle har indigena ståndorter; den uppträder dock regelbundet och ganska naturligt i eroderade brinkar och kanter längs bäckar, åar och älvar, någon gång på morän på en flack åstrand, som vid Noraån i Sättna.