Taxasida

blåsippa

Hepatica nobilis

Schreb.

blåsippa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Nicklas Strömberg
Översikt
Översikt

blåsippa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • blåsippa
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Hepatica nobilis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Hepatica nobilis Schreb.
Svenskt namn
blåsippa
norwegianBokmal
blåveis
norwegianNynorsk
blåveis
Finskt namn
sinivuokko
finlandSwedish
blåsippa
Danskt namn
Blå anemone
Foton
Nicklas Strömberg
Beijershamn, Öland 2010-04-18
Thomas Gunnarsson
Betängen,Torslunda,Mörbylånga 2019-05-11
Thomas Gunnarsson
Ismantorps borg västerut,Högsrum,Borgholm 2019-05-11
Thomas Gunnarsson
Egby,Egby,Borgholm 2007-04-07
Thomas Gunnarsson
Löt kyrka västerut,Löt,Borgholm 2009-04-04
Thomas Gunnarsson
Betängen,Torslunda,Mörbylånga 2022-04-12
Thomas Gunnarsson
Betängen,Torslunda,Mörbylånga 2022-04-12
Thomas Gunnarsson
Betängen,Torslunda,Mörbylånga 2022-04-02
Thomas Gunnarsson
Betängen,Torslunda,Mörbylånga 2019-04-03
Thomas Gunnarsson
Egby,Egby,Borgholm 2025-04-03
Katarina Stenman
Orrböle NR, Vännäs 2022-05-21
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2020-04-20
Lars Efraimsson
Tjärnberget, Forshaga Kommun 2005-04-05
Lars Efraimsson
Tjärnberget, Forshaga Kommun 2005-04-05
Lars Efraimsson
Tjärnberget, Forshaga Kommun 2005-04-05
Nicklas Strömberg
Beijershamn, Öland 2010-04-18
Nicklas Strömberg
NV Lysgöl, Ryningsnäs, Mörlunda, Sm 2008-04-27
Nicklas Strömberg
NV Lysgöl, Ryningsnäs, Mörlunda, Sm 2008-04-27
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Giftig läkeväxt, allm. i näringsrik mull, undviker trivialare myr- och hedvegetation. Enl. Kjellmert (1947) samväxte arten med hassel på alla lokaler i Svennevad. Även i Skogsbygden förekommer blåsippan allm. i ängsvegetation, exempelvis sågs 34 lokaler vid Garphyttan–Ånnaboda i Tysslinge inom 6 km² (Löfgren 1994). Den växer i barrskog på kalk och grönsten och i såväl källomgivningar som exponerade järnvägsbankar. Ett av Närkes rikaste bestånd finns i kalktallskogen vid Skogstorp i Asker. Väldiga mängder sågs också i lunden vid vattentornet i Pålsboda i Sköllersta 1993 (Holmer). Broddeson (ms) antecknade massförekomster på gamla varphögar vid gruvområden V om Solberga i Lerbäck 1934.

Den torgfördes ”i massor” (Kierkegaard 1932) och grävdes upp i Kåvö nötskog i Hovsta (Lindsten 1955) samt i Tjälvesta äng i Snavlunda (Spong 1961a). Odling av blåsippa är vanlig (jfr Bengtsson 1974).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Blåsippans ångermanländska utbredning är särskilt koncentrerad till Höga Kusten-socknarna Nora, Nordingrå, Vibyggerå och Nätra, vilket betingas av både gynnsam topografi och lämpligt underlag. Artens nordligaste svenska förekomster ligger i södra Västerbotten, men närmast kusten når den endast norra Grundsunda. Mot nordväst upphör blåsippan i Ådalsliden och Ramsele; dock finns något nordligare inlandslokaler i Jämtland. Här detaljredovisas främst växtplatser i de socknar där arten har gränsförekomster inom Ångermanland. - 466 (44).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Blåsippa är ursprunglig. Den växer främst och rikligast i ängslövskogar med hassel Corylus avellana, ofta i sluttningar och i eller nedanför bergbranter. Mera sällan, och då i regel sparsamt, finner man den i hedskogar av ek och bok, dock inte de allra artfattigaste. Enstaka förekomster finns också i tall/enbuskbestånd på näringsrik berggrund. Ibland är blåsippan förvildad från trädgårdar eller planterad i naturlig skogsvegetation i anslutning till bebyggelse. Den är kalkgynnad och växer ganska ofta tillsammans med vispstarr Carex digitata, stor blåklocka Campanula persicifolia och skogsfibblor Hieracium subsektion Silvaticiformia.

Det främsta hotet mot blåsippan är granplantering. Fridlyst.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän-tämligen allmän.

På Dalformationen ofta med röda blommor.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i Mälarområdet; för övrigt spridd-tämligen allmän (i kalktrakter allmän), dock med luckor i flacka jordbruksområden och oligotrofa skogs- och myrtrakter. Förekommer i Bergslagen övervägande på kalklokaler men också på andra lokaler med gynnsamma markförhållanden. Utbredningstyp: U.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Dusén (1880): "Vämdalen, vid gamla vägen till Klöfsjö". Som sagesman uppges F. Behm, som dock inte nämner lokalen i sin egen uppsats från 1887. Inget belägg finns, och uppgiften får nog betraktas som osäker.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

832 Hepatica nobilis Gars.

Syn.: Anemone hepatica L., Hepatica triloba Gilib.

This species s. str. (var. nobilis) is restricted to Europe. The var. asiatica (Nakai) Hara in Korea and var. japonica (Nakai) Ohwi in Japan as well as the closely related N. American species H. acutiloba (Laws.) DC. and H. americana (DC.) Ker-Gawl. are also mapped. H. nobilis and the American species together show an amphi-atlantic distribution (Hultén, Amphi-atl., p. 262 and map 243). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 160.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn ört med rosett av övervintrande, fasta, 3-loberade, skaftade blad. Blommar på våren med ca 2 cm vida, blå, skaftade blommor. Får sedan nya blad, som till en början är iögonfallande håriga (även håriga senare, men det är inte lika uppenbart). Frukterna är en samling små nötter i en kupa av 3 gröna, korta svepeblad (“myrägg i en korg”); samlingen böjer sig snart mot marken.

Blåsippan är kalkgynnad. Under inventeringen finns enbart bladrosetter, möjligen även frukter.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

(Anemone hepatica)
Status: gammal och bofast, dessutom odlad som prydnadsväxt och ibland förvildad.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %. Ofta mycket långlivad på lokalerna men påfallande sällan nyetablerad. Fridlyst i Skåne.
Kommentar: former med vita eller karminröda blommor förekommer sällsynt.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Anemone hepatica

Blåsippa växer halvöppet till ganska skuggigt på torr till frisk, väldränerad mark; den undviker våta eller fuktiga lokaler. Arten utvecklar sig bäst på näringsrik mull. Den är kalkgynnad och förekommer västerut särskilt på grönsten. Oftast ser man blåsippan i ädellövskog, gärna under lind och hassel i gamla lövängsområden, i ekbackar samt i mullrik granskog. Den växer gärna i sluttningar, gläntor och bryn. Växten uppträder ofta tillsammans med vispstarr Carex digitata och kranshakmossa Rhytidiadelphus triquetrus (´blåsippsmossa´).

Blåsippan tycks ha ökat under 1900-talet åtminstone i delar av Småland (Karlsson & Nosslin 1994), troligen på grund av igenväxningen och på grund av att skogsbetet har upphört – blåsippan är beteskänslig. Den tål kalhuggning men kan likväl slås ut av ett hårt drivet skogsbruk. Vid alltför stark beskuggning går blåsippan tillbaka.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Blåsippa växer på kalk- och mullrik mark som är väldränerad och tidigt värms upp av vårsolen. Vanliga växtmiljöer är ädellövskogar, hässlen och glesare tallskogar på kalkrikare sand; sällsynt ses växten i örtrika granlundar. Förutom inne i skogen växer blåsippa i brynmiljöer, längs skogsvägar och sällsynt i åkerkanter. Vid några tillfällen är den funnen i karster. Speciellt gamla, igenväxande lövängar kan hysa vackra och täta bestånd. Blåsippa odlas och kan ibland komma ut med tippat trädgårdsmaterial.

Blåsippa är vanlig över en stor del av Öland. På Stora Alvaret är det glesare med fynden; där växer den i mindre skogsdungar och ibland i karster. Även på det skogfattiga sydöstra Öland är blåsippa ganska sparsam. Men växten har idag tagit sig både till Gräsgård och Segerstad sn där den tidigare saknades. I en del fall har den planterats in i mindre lövskogslundar redan på 1940-talet och sedan naturaliserats (muntlig uppgift Tommy Knutsson).

Större förekomster av blåsippa kan på Öland uppvisa en imponerande färgpalett: vitt–ljusblått–mörkblått–lila–rosa. Sällsynt förekommer plantor med fyllda blommor. Även bladen kan variera; ibland har de flammigt grönvita fläckar. Myror hjälper till att sprida fröna och för att blåsippskogen ska bli riktigt vacker behövs även myrornas närvaro.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Blåsippa finns i skogsmark, lövskog lika väl som barrskog, även i hällmarkstallskog eller på öppen kalkhäll, men då i karstsprickor eller på annat sätt skyddad, t.ex. av enbuskar; vidare i ängen och inte alltför väl hävdade trädgårdar; den förefaller behöva lövtäckning eller annat skydd under vintern. Blåsippa trivs såväl i torr som i frisk till fuktig miljö, föredrar lätt skugga, kan växa i mycket djup skugga men blommar då sämre. Röjningar av igenväxt buskmark brukar resultera i rik blomning de följande åren.

Johansson (1897) bedömde blåsippa som allestädes förekommande. Med ett minskat eller upphört bete ska den senare ha ökat ytterligare i de gotländska skogarna (Pettersson 1958). Blåsippa växer nu under våren i rika bestånd över hela ön. Dess höga frekvens framgår också av den höga andelen i provrutorna.

Normalt har arten blå blommor, men övergångar mot röda blommor är vanliga; även ljusblå och rent vita blommor förekommer. En helt kal form med snövita blommor (f. glabrata) förekommer mycket sällsynt (Bunge, Fårösund, 1937; H. Jungstedt i S). Plantor med fyllda, blå blommor har under vår inventeringsperiod rapporterats från Västerhejde, Väskinde och Hejnum; fyllda röda blommor har påträffats i Tingstäde vid Tingstädeträsk 1970 (BGJ). Någon gång möter man bestånd med rent honliga blommor, utan ståndare (Jonsell 2001).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Blåsippa växer i halvskugga på mullrik jord i hassellundar, lövskogar av alla slag, örtrika granskogar, snår och buskkratt, även nära havet. I Bohuslän växer arten mycket ofta på skalhaltig jord och är karaktärsart för de randskogar med ädla lövträd, som omger de branta bergsidorna mot sprickdalarna, där den oftast ses tillsammans med hassel och vårblommor som vårlök och vitsippa och dessutom nästan alltid med vispstarr. Sällsynt ser man bestånd med blommor i varierande färg från vitt till olika nyanser av rosa och rött.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Inhemsk, växer på frisk mark i löv- och blandskogar, hasselsnår och lundar. Kalkgynnad och indikerar grönstensförekomster eller kalksten. Ibland odlad och kvarstående på tomter. Mycket vanlig i kalktrakterna, vanlig till mindre vanlig för övrigt. 1715 lokaler i 520 rutor (63 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa. I Sverige från Skåne till södra Norrland. I Sörmland mycket allmän – (82%). Blåsippan växer i torr till frisk ängsskog, särskilt lundar på brunjordsunderlag, men även i örtrik granskog och barrblandskog. Den saknas egentligen endast i surare hedskogar. I motsats till vitsippan undviker blåsippan helt kärrartade skogar. Den väx er också ofta i bryn och hagmarker av olika slag, särskilt rikligt på kalkunderlag. Arten är emellertid beteskänslig och försvinner därför nu i de extremt kortbetade hagarna med EU-stöd. Blåsippan är ganska jämnt spridd i landskapet men saknas i skärgården utanför barrskogsgränsen. Individmängden på lokalerna kan dock skilja sig betydligt. I trakterna norr om Hjälmaren finner man vanligen endast några få individfattiga växtplatser i varje inventeringsruta, medan i kalkrika kusttrakter varenda backe lyser blå om våren. Blåsippan har traktvis minskat, särskilt i områden med tidigare skogsbete och i tätorternas närhet genom uppgrävning. Blåsippan är fridlyst i Stockholms län och i Södermanlands län är det inte tillåtet att gräva upp den eller plocka den för försäljning. Rödfärgade blåsippor, ”rödsippor” förekommer i hela området, rikligast i kalktrakterna. Vita blåsippor är däremot sällsynta i Sörmland.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Mycket allmän i Uppland, men något sällsyntare i skogsbygderna längst i väster och endast ett fåtal förekomster i ytterskärgården, av vilka några med säkerhet är inplanterade. 654 kartblad, 2258 kvadranter.
Almq. Allmän, till barrskogsgränsen; i yttre skärgården blott på Rödlöga Storskär.
Blåsippa växer på näringsrik skogsmark i lövskogar, lundar och örtrika barr- och blandskogar. Den finns även på mera ljusöppna lokaler i hagar och strandlundar och i klippskrevor med lövförna. Speciellt i den västra delen av landskapet, där den traktvis är mycket ovanlig, är den en indikator på bördigare skogsmark. De myrspridda fröna ger möjlighet till spridning på korta distanser.

En helt kal form är känd från ett fåtal lokaler på Ekerö Färingsö 150 m N om Enlunda (10I5c2920) och 800 respektive 850 m O om Lilla Berga (10I6c0030, 0300) SNO.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Blåsippa är en ursprunglig art med hemvist i skogslandskapet. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 anges den som allmän. I övrigt finns ovanligt många lokaler angivna i litteraturen men ingen annan bedömning om dess förekomst i stort. Den är troligen ungefär lika vanlig nu som förr.
I odlingslandskapet återfinns arten oftast i marginalerna till skogen och i gamla betesbackar, slåtterängar och i kalkrika örtbackar. Undantagsvis har den hittats i kantzoner av rikkärr och någon gång i strandskog vid rinnande vatten men aldrig på havsstränder. Troligen är blåsippan känslig för dränkning och beroende av att lokalerna snabbt torkar upp på våren.
Vanliga följeväxter i skog är piprör (56%), stenbär (46%), vitsippa, gran, liljekonvalj, skogsviol och harsyra.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Blåsippans frön gror där de faller under moderplantan, men de flesta småplantor blir där inte gamla. Fröna sprids också med myror (Sernander 1901) och hamnar då ibland på lediga ytor, där de utvecklas väl. Även med denna hjälp brukar spridningen vara långsam. Vi har sett spridning upp till 50 m på 30 år i en hage som betades under större delen av denna tid. Under försommaren ser man samtidigt plantor med enbart hjärtblad, plantor med normala blad i miniatyr och plantor med utvuxna blad. Plantan tar alltså minst två år på sig för att komma till blomning. Plantorna kan bli mer än 30 år gamla (Inghe & Tamm 1985). Bladen är byggda för att kunna övervintra gröna, men kan vid vinterns slut vara allvarligt skadade, särskilt om det har varit barmark. De betas även av rådjur.

Blomstjälkarna sträcker på sig och knopparna öppnar sig redan innan tjälen har gått ur den jord som rötterna befinner sig i. Blomningen blir rikare efter tjällossningen, och fortsätter under sälgblomningen och långt in i vitsippans tid, successivt med nya blommor. Blommorna tål flera minusgrader, men skadas av –7oC och ersätts genom att nya knoppar slår ut.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Blåsippa växer hos oss framförallt i mörk granskog, vilket kan förvåna en sydlänning, van att se den i ljusa lövlundar. Den är näringskrävande, tydligt kalkgynnad och en karaktärsart för lågörtsgranskog på brunjord. Man hittar den i sydvända större bergssluttningar eller under bergsbranter. Arten växer gärna rätt skuggigt på väldränerad mark, ofta på morän men även på mjäla. Däremot missgynnas den på öppna hyggen. På så sätt växer blåsippan i större delen av landskapet och är i norr och väster inskränkt till sådana klimatiskt gynnade riklokaler.
Vid kusten och i de nedre dalgångarna förekommer arten också i lövskog, gärna i dungar intill klippor eller i sydvända al-hägglundar. Vid Indalsälven är den typisk på stabila ravinkanter och i brinkar; särskilt vanlig är den på de kalkrikare sedimenten i norra Liden. Blåsippan uppträder även som en av lundväxterna vid forspartier och rikbäckar. Arten är värmefordrande och begränsad i inlandet men på kalkrik mark i norra Borgsjö växer den även i kalla lägen. Man kan se den på plan, eller t.o.m. nordsluttande, skogsmark, då även i örtrika fuktsvackor, gärna i kransmossa Rhytidiadelphus squarrosus. Kalken tycks här uppväga effekten av det ogynnsamma klimatet. I kalktrakter, t.ex. på norra Alnön, ses blåsippan också kunna växa mer solexponerat på gårdsbackar och ängar. De sena vårarna vid kusten kan bidra till att den där – liksom andra vårväxter – är ovanlig och i östra Njurunda tycks den finnas nästan uteslutande intill riktigt blöta stråk (LS).Vid havet växer den också på (kalkpåverkade) malar som på Rödön i Alnö och i en rik albård vid Våle i Tynderö.
Blåsippan ses inte sällan intagen för odling på gårdstun.