baldersbrå

Ett släkte med ca 35 arter varav de flesta är begränsade till Mindre Asien och Centralasien.

Hos oss förekommer två ursprungliga arter varav den ena kan delas i ett flertal underarter, samt en art (knappbaldersbrå T. disciforme) som är en mycket sällsynt inkomling från Turkiet. Våra två inhemska arter är ibland svåra att skilja åt och har ibland betraktats som underarter då mellanformer/hybrider förefaller vara ganska vanliga och endast har svagt nedsatt fertilitet, men de har liksom underarterna ganska väl skilda utbredningsområden. Nyckeln här tar inte hänsyn till sådana hybrider.

Hithörande arter förväxlas ibland med kamomiller Matricaria spp. vilka skiljer sig genom att mosade blad och korgar doftar starkt aromatiskt (baldersbrår är på sin höjd svagt illaluktande) och att fullt utvuxna korgar har konisk och i genomskärning ihålig disk (medan baldersbrår har platt–rundad solid disk). Viss förväxlingsrisk föreligger även med kullor Anthemis spp. vilka skiljer sig genom att ha smala hinnlika fjäll mellan diskblommorna (baldersbrår har inga fjäll mellan blommorna).

Trivial i hela landskapet.

Allmän

Baldersbrå är en gammal, kulturberoende annuell som växer rikligt på torr till frisk, öppen jord - åker- och vallkanter, trädes- och omställningsåkrar, trädgårdsland, jordhögar, nysådda gräsmattor, vägkanter, grustag, järnvägsområden och andra ruderatmarker. Ibland ser man den också på fuktiga stränder med gles växtlighet.

Kvävegynnad frisk- och torrängsväxt vars åkerförekomster har bekämpats, men arten förekommer ännu i åkrar och närliggande kulturpåverkad vegetation i hela Närke. Enl. ett samtida vittne ”uppfyller den hela åkrar” (ÖLHK 1870) och betraktades som ett svårt ogräs (Broddeson ms). Dess fröspridning är effektiv. Blomberg (1871) räknade till 222 507 blommor på ett enda stånd. Vid Stensmossen i Skagershult växte ett ex. 1991 ute i myren bland sileshår.

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid Kålsätt och Wiken sparsamt."

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

(Matricaria perforata, M. maritima subsp. inodora)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 31–45 %.
Kommentar: former med enbart tunglika blommor förekommer sällsynt och har uppgivits från en handfull rutor.

Baldersbrå växer på öppen, frisk och gärna kväverik mark. Troligen är den ursprunglig på havsstränder där den ofta ses på uppkastade tångvallar. Plantorna får här ett annorlunda utseende, köttigare blad och växer nedliggande. De kan då förväxlas med kustbaldersbrå T. maritimum subsp. maritimum (se denna). Men främst är baldersbrå en kulturföljeslagare och vanlig som åkerogräs, i gårdsmiljöer, stenbrott, sandtäkter, vägkanter, vid bevattningsdammar och på grusplaner. Diverse ruderatmiljöer som stentippar, gödselupplag och jordhögar är viktiga växtställen. Varenda nyupplagd öländsk jordhög hyser baldersbrå. Arten ses ibland i betesmarker och då längs traktorvägar, vid grindhål eller på annan störd och näringsberikad mark. När röjningar eller skogsgallringar sker dyker baldersbrå ofta upp.

Baldersbrå är spridd över hela Öland men ovanlig på Stora Alvaret. Arten är bra på att utnyttja olika miljöer i kulturlandskapet så länge de är något näringsrika.

Namnet baldersbrå hänsyftar på de vita strålblommorna som var lika vita som guden Balders ögonbryn (brar = ögonhår, ögonbryn). I äldre tider var baldersbrå även namnet på kamomillkulla Anthemis cotula (Den virtuella floran).

Gammal, främst kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare.
Kulturmark: åkrar, vägkanter, körvägar, gårdsmiljöer, jordhögar och skräphögar, soptippar och annan ruderatmark; även skräpiga alvar, beten och gräsmarker. Den höga andelen provrutor visar att baldersbrå är en av de vanligare arterna på Gotland. Dagens förhållanden svarar mot Johanssons (1897) ”Allest.”.

Baldersbrå växer på frisk till torr, öppen, gärna kväverik jord. Framför allt är den ett åkerogräs, som kan vara helt dominerande på trädor, men den förekommer också på renar och åkerholmar, kring gårdar, på markvägar samt på vägkanter, fyllnadsjord, industriområden och tippar.

Baldersbrå är en gammal kulturföljeslagare. Den angavs som tämligen allmän i Gävletrakten 1848 och som allmän i landskapet som helhet 1924.

Till de vanligaste följeväxterna hör gråbo (24%), kvickrot, maskrosor, åkertistel, svinmålla, gatkamomill, groblad, röllika och lomme. Baldersbrå börjar blomma mitt på sommaren i slutet av linneans tid. Samtidigt blommar ofta mjölkört, rödklöver och kråkvicker.

Baldersbrå uppträder som fröogräs och tycks gro mest på hösten, eftersom unga plantor övervintrar gröna. Den kan ses blomma i skogsstjärnans tid, men huvuddelen av blomningen sker i linneans och i mjölkens tid och den kan fortsätta till ljungens. Omblomning sent på hösten förekommer. Växten ratas av betande djur (Åkerblom 1951).
Bland registrerade baldersbrår kan även nordbaldersbrå ingå eftersom detta taxon inte uppmärksammades under inventeringen.