ängshavre

298 Helictotrichon pratense (L.) Bess.

Syn.: int. al. Avena pratensis L., Avenula pratensis (L.) Dum.

This species is mainly restricted to Europe. Its dispersal has been favoured by clearings in the rural landscape. It is replaced eastwards by the closely related H. shellianum (Hackel) Kitag., tentatively mapped here. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 45.

Ängshavre är ett ursprungligt men starkt kulturgynnat gräs. Det är ljuskrävande och växer i täta, blågrå tuvor i torra ängs- och naturbetesmarker, gärna på grusigt/sandigt underlag och ofta i varma, solexponerade lägen. Särskilt rikligt kan arten uppträda på torra, steniga och skalgruspåverkade havsstrandängar samt på bergkullar med basiska mineral i norra Halland. Andra vanliga växtplatser är vägrenar, vägslänter och banvallar.

Ljus- och värmegynnad torr- och friskängsväxt, allm. i kalkområden i Glanshammar och Rinkaby (Nilsson), f.ö. spridd–täml. allm., men i Skogsbygden mestadels sälls. eller saknas. Ett 10-tal massförekomster i mellersta och norra Närke fanns 1927–1941, bl.a. i en potatisåker vid Nyttinge i Glanshammar (Broddeson ms). Vanligen växer arten i mineralrik jord på åsar, kalkberg, i ruiner och gravfält m.m.

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Torrängar på diabasunderlag. - 6 (5).

Allmän på Mälarslätten; tämligen allmän i Skogslåglandets kulturområden; spridd(-tämligen sällsynt) i Nedre Bergslagens kalkområde och odlade lågtrakter; möjligen tämligen sällsynt i Övre Bergslagen. I Bergslagen påtagligt kalkgynnad (särskilt N-ut). Uttunningen och de större edafiska kraven på högre nivåer beror på klimatförsämring Nordgräns för sammanhängande utbredning i Sverige i nedre Dalarna. Utbredningstyp: S2.

Flerårigt tuvat gräs med upp till nästan en meter höga strån. De många basala bladen är liggande till något uppstående och mycket typiska då de är smala (2–3 mm) men ofta flera dm långa samt har en blågrönaktig färg på ovansidan De nedre bladslidorna är öppna och helt kala. Snärpet är 3–5 mm långt och spetsigt. Vippan är avlång med skaftade upprätta småax. Varje blomma i småaxen har ett flera mm långt spröt.

Ängshavre växer på torr–frisk kalkrik gräsmark och är en karaktärsart för sådana miljöer i södra Sverige. Man hittar den ofta i naturbetesmarker, torrbackar, skogsbryn och på alvar. Den är mindre allmän och finns upp till södra Dalarna samt sällsynt längsmed Norrlandskusten.

Förväxlingsrisk:
Bladens form och färg samt det tuvade växtsättet gör den lätt att känna igen.
Se upp med luddhavre (H. pubescens) som är löst tuvad, utan så många basala blad och har långhåriga bladslidor.
Älväxing (Sesleria uliginosa) har samma blågrönaktiga färg men bildar ofta stora täta bestånd och har ett ytterst kort snärp. Bladen är sällan över 1 dm, uppstående och ej liggande mot marken, något kupade och trubbspetsade.

Arrhenatherum pratense, Avenula pratensis

Ängshavre växer ljusöppet på lätta, väldränerade, näringsfattiga jordar. I regel finner man den i torr naturbetesmark på grusåsar, kullar och sandfält, gärna i sydsluttningar. Den kan också växa i gles lövskog, på åkerrenar och vägkanter. Genom sina hårda, på ovansidan blågrå, på undersidan blankt gröna blad är arten lätt igenkännlig även när den inte blommar.

Torrängar med ängshavre är i väster relativt artfattiga, men på basrikare mark i östra Småland och i trakten öster om Vättern hyser de en stor artrikedom med en mängd ovanliga arter, exempelvis flentimotej Phleum phleoides, backklöver Trifolium montanum och fältmalört Artemisia campestris. Vid upphörd hävd blir ängshavren lätt allenarådande genom sitt starkt tuviga växtsätt.

Ängshavre växer på torr, kalkpåverkad och näringsfattig mark. Gräset är en karaktärsväxt för alvarets örtrika torrängsryggar och har gett namn åt en av Ölands vanligaste växtsamhällen – ängshavretorräng. Ofta delar den växtmiljö med krutbrännare Neotinea ustulata, fältvedel Oxytropis campestris och backklöver Trifolium montanum. Ibland växer ängshavre i karst- eller grusalvar. Arten ses även på betad eller ohävdad sandgräsmark nära havet, gamla banvallar, i vägkanter och glesa ängsskogar. Den är kulturgynnad men känslig för intensivt bete eller överskuggning. Ängshavretorrängen är viktig inte bara för kärlväxter, utan även för svampar och insekter.

Ängshavre växer allmänt över hela ön, speciellt frekvent på Stora Alvaret och i delar av Mittlandet. Inom det sistnämnda området hittas den på de småalvar som ligger insprängda i skogen samt i måttligt betade torrängar. Något mer sällsynt är den utmed västra kusten, från Borgholm och söderut, samt i Bödas barrskogar. Dessa miljöer är inte tillräckligt kalkrika för att vara optimala. Ängshavre är sammantaget fortfarande vanlig på dagens Öland men den förbuskning och omvandling av landskapet som skett under de senaste 100 åren har missgynnat arten. Även den ökade näringsbelastning som sker av markerna har varit negativ. På dagens Öland övertar luddhavre Avenula pubescens en del av de lokaler där ängshavre förr var allenarådande.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer på öppna, torra marker på sand, grus och kalksten. Karaktärsart på ängshavretorrängar; förekommer även i annan torr ängsmark, ofta antecknad från ängen. Den är även vanlig i ljusöppna tallskogar och på hällmarker. Ängshavre är ofta beståndsbildande i sina växtmiljöer. Den är vitt spridd på Gotland, vilket framgår av den höga andelen i provrutorna. Johansson (1897) angav arten som allmän, och frekvensen har sannolikt inte förändrats markant sedan dess.

Ängshavre växer på frisk till torr, ibland sandig, näringsfattig jord, ofta med skalinslag. Man finner den i öppna naturbetesmarker och hagmarker, på torrbackar, i övre torrare delar av havsstrandängar samt i bryn, på åkerholmar, vägslänter och banvallar. Det starkt tuvade och storvuxna gräset uthärdar igenväxning ganska bra men tål inte gödsling.

Ängshavre är ett flerårigt tuvbildande gräs som växer främst i torra gräsmarker, särskilt på örtbackar. Arten är kalkgynnad men också vanlig på kalkfria och väldränerade, vanligen solexponerade backar. Den är starkt slåtter- och i viss mån betesgynnad och riklig förekomst markerar ofta tidigare ängshävd. Arten kan kortvarigt gynnas av upphört bete, men minskar på längre sikt genom att tuvorna har svårt att långvarigt hävda eller föröka sig i uppväxande hög gräsväxt efter betets upphörande.

Ängshavre blommar i linneans tid. Ungefär halva bladmassan övervintrar helt grön, som på tuvtåtel.