andmat

Gammal bofast art.

Andmat (flytande arter) Lemna spp. (utom L. trisulca)

Mycket små, skivlika, fritt flytande vattenväxter bestående av ett eller några rundade, 2–7 mm stora blad i små grupper. Från bladen hänger tunna rötter.
Andmat förekommer söderut allmänt i lugna sötvatten, men norrut är de ovanligare och ofta tillfälliga. Förökning sker genom delning, de blommar ytterst sällan.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännliga.
Flytande rosetter av lånkar (Callitriche) kan på håll vara mycket lika andmat, men avslöjar sig genom rotade stänglar med korvis motsatta blad.
Vattenstjärna (Ricciocarpus natans) (södra och mellersta Sverige, vanligast kring Mälaren) är en flytande levermossa med en läderartad bål som har grenade nerver på översidan och långa, purpurfärgade, rotliknande fjäll på undersidan.

Allmän-tämligen allmän i jordbruksbygder, sällsynt eller saknas i skogstrakter.

375 Lemna minor L.

This species is almost cosmopolitan in its distribution. See world map in Meusel et al. 1965, p. 81. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 130 and map 121). Recently, a rather similar species, L. minuscula Herter (syn.: L. minima Phil.) is recorded as introduced into Europe (England France, W. Germany, Switzerland) from N. America (Landolt in Ber. Geobot. Inst. ETH, Stift. Rubel, H. 76, Ziirich 1979).

Andmat är en ursprunglig men starkt kulturgynnad flytväxt. Den föredrar näringsrika och ofta förorenade vatten - sjöar, dammar, märgelhålor, gölar, åar och bäckar med lugnvatten samt diken. Arten uppträder ofta i enorma mängder som helt kan täcka vattenytan.

Allm. på Närkeslätten i näringsrika vatten. Förekomsten är ojämn men har knappast studerats. Den saknas mestadels i Käglans och Kilsbergens skogsområden liksom i magra delar av den övriga Skogsbygden.

Andmat växer i allsköns vattensamlingar, i Svennevad ”täml allm. i eutrofområdets diken och dammar, särskilt i avloppsdiken där vattnets kvävehalt är hög” (Kjellmert 1947). Massförekomster är vanliga i näringsrika, stillastående vatten. Blommande ex. har uppmärksammats: Sköllersta Segås, hagdamm 1955 (U. Starbäck, S).

Stillastående eller svagt rinnande vatten i näringsrika sjöar, tjärnar, gölar och bäckar, i fjärdar, laguner och korvsjöar vid älvarnas nedre lopp, ofta i avstängda kanaler och diken, mer sällan i myr och strandsumpskog. - 63 (23).

Allmän på Mälarslätten och i hela Ö. Skogslåglandet. upp t.o.m. Västerfärnebo; tämligen allmän(-traktvis allmän) i övriga Skogslåglandets och Nedre Bergslagens kulturområde. I Övre Bergslagen hittills två fynd (förmodligen förbisedd), vilket återspeglar en i realiteten låg frekvens. Sannolikt beroende på därvarande vattens oftast oligotrofa status. Någon inverkan har möjligen också temperaturklimatet (sydlig art). Utbredningstyp: S1.

Andmat växer flytande bland andra växter i lugna, kväverika vatten, öppet eller i gles skog; den täcker inte sällan stora ytor. Arten förekommer i sjövikar, åar, bäckar, gölar, källor, hällkar och i kärr med fria vattenytor. Allra vanligast är den dock i kulturmiljö, i dammar, drickställen i betesmark och stora diken, och den uppträder gärna där nya vattenytor skapats, t.ex. i viltvatten och stenbrott. Den kan växa direkt på marken, särskilt där denna är våt och trampad av kreatur. I brackvatten är arten mycket ovanlig och förekommer bara på starkt utsötade ställen.

Andmat växer i stillastående eller svagt rinnande, näringspåverkat sötvatten. Den förekommer som ursprunglig i sumpskogar, bäckar, sjöar och skogskärr. Men vanligast är den på starkt kulturpåverkade lokaler som diken, kanaler, dammar, vattenhål för kreaturen och gamla stenbrott. Den kan också ses i sötvattensutflöden på havsstränder men går aldrig ut i brackvatten.

Andmat är jämnt spridd över Öland, något mer sparsamt förekommande på Stora Alvaret. Där ses den i sprängda vattenhål och kanaler. Med tanke på den stora mängd bevattningsdammar som förekommer på dagens Öland torde artens framtid vara säkrad.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Diken, kanaler, bäckar, åar, bryor och dammar. Ovanlig på nordöstra Gotland och Fårö. Johanssons (1897) ”H. o. d.” stämmer rätt väl än i dag.

Andmat finner man flytande i kväverika, långsamt rinnande eller stillastående vatten. Den förekommer i lugna, avsnörda delar av sjöar, åar och bäckar, i hällkar, gölar, diken och kreatursdammar.

Andmat trivs i alla slags lugna, någorlunda näringsrika vatten som diken, dammar och lugna sjöstränder med rik vegetation. I skärgården är den vanlig i näringsrika hällkar, även på de yttre skären. Den blommar sällan och sprider sig mest vegetativt med sjöfåglar.

Andmat växer i alla typer av någorlunda lugna sötvatten. Den förekommer vid sjö- och åstränder, i dammar, sumpskogar, diken och hällkar, ibland i mycket små och tillfälliga vattensamlingar.

Andmat är ursprunglig. Växten angavs som allmän i Gävletrakten vid mitten av 1800-talet. Arten kan under 1900-talet ha gynnats av näringsrikare vatten men missgynnats av igenväxning och mindre öppet vatten i odlingslandskapet. Tidigare kända lokaler och fynd under inventeringen har samma utbredning vilket kan tolkas som att artens förekomst är ganska oförändrad.

De vanligaste följeväxterna är svalting (21%), kråkklöver, sjöfräken, bredkaveldun och topplösa. Vanliga följeslagare är också sprängört, vattenbläddra, dyblad och hästsvans. Andmat är vanlig längs kusten men förekommer bara i utsötade miljöer. Arten saknas helt i näringsfattiga skogstjärnar och i myrar. Växten anses sällan blomma och sätta frukt men detta har inte studerats under inventeringen. Andmat övervintrar med vilande flytande skivor eller som knoppar bland sjunkna blad.

Andmat är nästan helt knuten till näringsrika småvatten i jordbrukslandskapet. Ord som dike, göl, eutrof, skyddad vik, vattenhål, damm, sötvattenspuss, strandkärr är vanliga i lokalbeskrivningarna, och även strandbete. Arten bedöms kunna sprida sig till småvatten med fåglar (Ryman & Anderberg 1999). På stora vatten observeras inte de små plantorna, men när de får vara i fred på en liten vattenyta kan de föröka sig, täcka den och ge den en karaktäristisk ljusgrön färg. När isen lägger sig behåller andmaten sin gröna färg och kan ses ligga intill isens undre yta. Den är grön även när isen går bort.