vit skogslilja

Örebro Kil Klockhammar 1994 okänd sagesman (P. O. Führ).

Andersson 1978.

540 Cephalanthera longifolia (L.) Fritsch

This calciphilous species occurs in most of Europe (except much of N and E) and adjacent parts of Africa and Asia (also scattered localities far to the E in C. Asiatic mountains).

Gammal bofast art. 

Svärdsyssla
Vit skogslilja är i Skandinavien en sydlig, huvudsakligen kustbunden art. I Småland växer den på torr eller svagt fuktig, näringsrik mull i gles ädellövskog och i lövskogsbryn, på ekbackar, i dungar med lind och alm, i rasbranter och ravinsidor, gärna tillsammans med hassel. Arten trivs bäst i lätt skugga och tål inte att stå fullt exponerad för sol och vind.

Vit skogslilja gynnas troligen något av hävdens upphörande och en måttlig igenväxning. Den verkar ha ökat under 1900-talet. Arten är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Kalmar län.

Vit skogslilja växer på torr–frisk, kalkrik skogsmark. Den ses främst i örtrika ängsbarrskogar, någon gång i blandskogar, ädellövskogar eller hässlen. Påfallande ofta växer den utmed vägkanter, stigar, diken, skogsbryn eller i kraftledningsgator. Vit skogslilja gynnas av måttliga röjningar och är något störningsgynnad. På några lokaler har extensivt skogsbete nyligen införts vilket förefaller vara positivt.

Vit skogslilja växer främst i de två nordligaste socknarna, Böda och Högby. I början av juni månad blommar hundratals plantor utmed många av de större vägarna, exempelvis från avtaget vid Mellby och vidare åt ostnordost till Sjöstorp, Böda sn. Tyvärr har vit skogslilja försvunnit från flera lokaler på södra halvan av Öland; orsakerna där är främst igenväxning och exploatering. Att vit skogslilja noterats i antytt fler socknar än Sterner (1938) beror på en annan metodik vid inventeringen. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) men vår bedömning är en viss minskning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Vit skogslilja växer rikligt i östra och nordöstra Gotlands barrskogar, inkl. Gotska Sandön. Den förekommer framför allt i tallskog på sand eller grus och även på lerigare jordar, men den kan också växa i barrblandskog eller i ren granskog. Den finns också i ängsmark och lövskog, särskilt rikligt på Sudret. Vit skogslilja är tämligen skuggtålig; på öppnare växtplatser vill den inte ha alltför torrt.

Vi har ingen tillfredsställande förklaring till varför vit skogslilja har en så markant koncentration till östra/nordöstra Gotland och Sudret, i övriga delar av Gotland är den mycket glest spridd. Kanske har den svårt att klara den hårda sommartorka som präglar stora delar av Gotland; den östra sidan av ön har något fuktigare markförhållanden.

Former med svagt rosa blommor har sällsynt noterats från Sanda, norr om Vivesholm, vaxgula från Norrlanda, Liste ängar, och Fårö, Kalbjärga (Larsson 1994). En klorofyllfri planta med blekgula blad har också iakttagits i barrskog ca 1 km norr om Vivesholm (Fors 1986).

Johansson (1897) skriver: ”H. o. d. på n. och n.ö. Gotl., sälls. på s.v.; saknas på ett bredt bälte af mellersta delen.” Detta stämmer förvånansvärt bra med dagens utbredningsbild, även om enstaka fynd också finns på mellersta Gotland. Johansson uppger få växtplatser på södra delen, där det nu finns rätt många fynd. Möjligen har den ökat i de numera obetade skogsmarkerna på ön.

Den vita skogsliljan växer på örtrik kalkmark i lundbryn och lövsnår, i öppen ängsbarrskog och ibland till och med i blåbärsgranskog. Arten gynnas av igenväxning och på Härsö har den liksom ofta på Öland koloniserat igenväxande åkermark. På många lokaler är den mer eller mindre konstant, på andra dyker den tillfälligt upp för att snart åter försvinna. Arten har ökat starkt i Sörmland under 1900-talet. I Svealand var den under 1800-talet bara känd från Nacka i Sörmland samt från Ljusterö och Östhammars skärgårdar i Uppland. I Sörmlandsdelen av Stockholms skärgård upptäcktes den först i början av 1900-talet, i Nämdö 1908, i Ornö 1927. Detsamma gäller de rika förekomsterna i södra Upplands skärgård (Almquist & Asplund 1937). Arten tycks vara en sen invandrare och spridningen pågår fortfarande. Den vita skogsliljan kan tänkas dyka upp i flera av kustens och skärgårdens kalkområden.

Sällsynt i Uppland som helhet med svensk nordgräns i landskapet. Utbredningen är koncentrerad till kusten och de inre delarna av skärgården, norrut till nordligaste Gräsö. De flesta lokalerna finns i området Runmarö–Möja samt efter kuststräckan Herräng–norra Gräsö. Vissa förekomster består av rätt få individer, men i kärnområdena finns många rika lokaler. Förekommer även på Åland. 
Vit skogslilja växer oftast i lundar, blandskog eller ibland i tätare lövsnår, ofta i svackor och på något fuktig mark, men även på hällrika sydsluttningar, alltid på kalkrikt underlag. Den har även uppgivits från en åkerkant.
Förändring - 8 %. – I Uppland som helhet har den vita skogsliljan minskat. Ökad igenväxning och exploatering av kustområden med bebyggelse kan vara några orsaker. Minskningen hänför sig dock troligen till de senaste årtiondena. Noterbart är att den på 1870-talet bara var känd från Vettersö i Ljusterö samt några få lokaler på Gräsö och i Östhammars skärgård, medan den saknades helt i det södra skärgårdsområdet (Thedenius 1871). Jämfört med utbredningskartan hos Almquist (1929) har en påtaglig ökning skett i den nordligaste delen av utbredningsområdet sedan 1920-talet, medan den redan då var rätt frekvent i södra Upplands skärgård.