veketåg

Gammal bofast art. 

Allmän

Veketåg är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den betesgynnade och ganska ljuskrävande arten växer i liknande miljöer som knapptåg J. conglomeratus, men bildar vanligen större och tätare bestånd. Särskilt på fuktiga naturbetesmarker samt försumpade åkrar och åkervallar kan den bli mycket dominerande. Arten koloniserar mycket snabbt diken, körspår och andra markblottor i fuktig terräng.

Lennart Stenberg fann veketåg 1986 i Älvros: mellan Nipan och Hällberget på sandig jord i ett blött hjulspår på ett hygge (16E 4j 3- 0-, 470 m, UPS),  jfr Danielsson & Nilsson (1988). Arten tycks vara på spridning norrut i Sverige (M. Johansson 1986).

Kärr- och fuktängsväxt, allm. i hela området vid stränder av sjöar och vattendrag. Artens växtplatser liknar knapptågens.

Undantag är bl.a. längs väg i en ädellövlund.

Under viss spridning i landskapet. - 15 (11).

Allmän på Mälarslätten, i Skogslåglandet och kanske i S. Bergslagen Avtagande frekvens i N. Bergslagen (helst i odlade lågtrakter). Detaljkännedomen i N brister - har t.o.m. kallats allmän i Hällefors av en bedömare. I Ljusnarsberg har jag själv sett tre lokaler, Hamrin en och LINDBLAD (1960) två andra. Totalutbredningen i Skandinavien lik föregående arts, men tydligt visar sig mot dennas N-gräns en frekvensskillnad, som troligen betingas av temperaturklimatet. Utbredningstyp: S1.

195 Juncus effusus L.

Within this polymorphic, widespread species several lower taxa are distinguished (cf. Hultén, Amphi-atl., p. 172). The species s. str. (var. effusus) is mainly restricted to Europe. The distribution of other taxa in E. and SE. Asia and N. America, is also mapped, although more tentatively. The taxa in eastern N. America have been treated by L. Hämet-Ahti in Ann. Bot. Fenn. 17 /1980, p. 183 ff. The species is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén I. cit.). Including var. pacificus Fem. & Wieg. and var. decipiens Buch. it has, however, an almost circumpolar distribution. The species, probably mostly var. effusus, has been introduced into several parts of the world (see the notes in the margin of the map). Cf. also world maps by H. Weimarck Sv. Bot. Tidskr. 40/1946, p. 145, and Meusel et al. 1965, p. 83).

Knapptåg och veketåg

Perenna, tuvbildande graminider med 4–12 dm höga och ca 3–5 mm breda strån som har ett sidoställt, kuddlikt blomknippe högt upp på strået. Tuvorna är mycket täta och kan ha hundratals, spikraka strån som lutar en aning utåt (“som stoppade i en vas”). Stråna är fint räfflade, har kraftiga, mer eller mindre bruna basalslidor längst ned, och en enhetlig märg inuti. Blommorna, som har 6 kalkblad, sitter i ett knippe som kan vara löst eller mycket tätt och har många blommor. Frukten är en spetslös kapsel med många, små frön.

Knapptåg och veketåg finns båda mest på fuktig, öppen, mager mark, både i jordbrukslandskapet och i kärr, svackor på fukthedar, vägdiken etc. Båda arterna är på spridning norrut längs vägkanter.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännliga, enda förväxlingsart är blåtåg (Juncus inflexus) (sällsynt i Skåne, på Öland och Gotland), som har glesare blomknippe med upp till 5 cm långa grenar och kamrad märg i stråna.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: mycket variabel till blomställningens uppbyggnad. Tätblommiga former har ofta misstolkats som hybrider och kan vid hastigt påseende till och med förväxlas med knapptåg.

Veketåg växer på fuktig eller våt, helst dyig jord. Vid källor, i lövsumpskog och i fattiga eller medelrika kärr är den troligen ursprunglig, likaså på flacka sjöstränder och vid smågölar i klippskärgården. Den är mycket störningsgynnad och blir ibland dominerande på övergivna myrtegar och fuktiga betesmarker samt i diken i åkermark. Arten påträffas också vid sänkta myrgölar och i skogskärr. På fuktig skogsmark har arten på kort tid blivit mycket vanlig, särskilt på kalhyggen eller där marken körts sönder med skogsmaskiner.

Veketåg växer i liknande miljöer som knapptåg J. conglomeratus men vill ha något fuktigare–blötare och näringsrikare mark. Den är ursprunglig i sumpskogar med klibbal, björk eller med blandade trädslag och dyker gärna upp på hyggen; sällsynt växer den i ädellövskog. Veketåg ses också i betade fuktängar, skogskärr, vid diken, dammar, vägrenar och i fuktiga åkrar. Växten är störningsgynnad och är ofta noterad i ruderatmiljöer med upplagda sandhögar eller nygrävda områden.

Veketåg har en liknande utbredning som knapptåg, dvs. västra delarna av Öland, från Räpplinge sn och söderut till Smedby, samt vid Köping tall och i de nordligaste socknarna. Den är något vanligare än knapptåg inom Mittlandet och har till skillnad från sin släkting lyckats erövra delar av sydöstra Öland, jämför med utbredningen i Sterner (1938). Veketåg har gynnats av de många bevattningsdammar som grävts under senare tid. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en svag ökning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Veketåg verkar förekomma uteslutande på sandunderlag. Den har noterats från fuktmarker, kanaler och diken, kör- och hyggesspår samt någon gång på åstrand och bäckkant. Johansson (1897) skriver om veketåg: ”Mell. Gotl. Sälls.”. Äldre fynd finns från 16 lokaler. Veketåg har förmodligen oförändrad frekvens på Gotland.

Veketåg växer i samma miljöer som knapptåg, men gärna något våtare och i större bestånd. Den förekommer också oftare i gles skogsmark samt i spåren efter avverkning, både i körspår och ibland mycket rikligt på fuktiga hyggen. Sitt svenska namn har arten fått av att man tillverkat vekar av den på samma sätt som beskrivs under knapptåg.

Veketåg växer i vattenstrandzonen vid sjöar och på fuktängar, kärrkanter i alkärr och i hällkar i skärgården. Ännu vanligare är den som kolonisatör på fuktig bar jord i vägdiken, på hyggen och i vattenhål, ibland på magra vattensjuka trädor.

Veketåg är nära släkt med knapptåg. Veketåg uppges ha en yvig blomsamling som skiljer den från knapptåg, som har en mer sammanhållen. Detta är dock en oanvändbar karaktär om det handlar om att artbestämma enskilda strån eller plantor. Säkrare är stråets yta, som på veketåg är slät, men på knapptåg längsräfflad.

Veketåg finns i fröbanken på strand (Skoglund 1990). Dess strån övervintrar som regel gröna. Som på flera andra tågarter är lågbladen vid stråets bas kraftigt röda. Veketåg torde ha använts som veke i oljelampor. Om man tar ett 5 cm långt stycke av strået får man med fotogen en lagom stor och uthållig låga. Gör man stråbiten för kort blir lågan för stor och sotar, gör man den för lång får man ingen låga alls.

Veketåg blommar i linneans tid. Dess livscykel och växtmiljö liknar knapptågens, men veketåg förekommer huvudsakligen i låglandet, och är där den vanligare av arterna. Veketåg växer på slåttervallar, betesmarker, i vägdiken och på vägkanter, framför allt i jordbrukslandskapet men även något i skogen. I skogslandet är den ovanligare, och fortfarande sällsynt i landskapets nordvästra delar. Arten förekommer även på sjöstränder i jordbrukslandskapet.

De gamla uppgifterna om veketåg är mycket få. R. W. Hartman (1854) uppgav ”r. Södh.; Mo”. Wiström (1898) skrev: ”r. Skog, Hemstanäs; Söderhamn; Mo, ej uppgifven lokal”. Även från 1900-talet är uppgifterna mycket få. Arten är i dag vanlig i hela östra halvan av landskapet och torde ha ökat kraftigt sedan slutet av 1800-talet. Detta stöds av att den i Me­delpad fortfarande finns bara i kustområdet men sprider sig inåt landet (Lidberg & Lindström 2010). Det finns också flera detaljerade observationer av spridning till Hälsinglands inland. Arten kom till ett dike vid riksvägen genom Bäckan i norra delen av Ljusdal i början av 1990-talet och spred sig till slåttermark 50 m därifrån. Den ökade på slåttermarken fram till 2012 ogräsaktigt. Djuren äter den inte och den skjuter nya strån efter slåttern, strån som hinner bilda frö samma år. Veketåg fanns i något enstaka dike i Bergsjö på 1950-talet, medan knapptåg var betydligt vanligare. I Alfta fanns på 1980-talet fortfarande bara någon enstaka tuva av veketåg i ett vägdike, men arten är betydligt vanligare nu.

Uppgifterna i Hartman och Wiström måste också tolkas som att veketåg var betydligt ovanligare än knapptåg vid 1800-talets slut och att arten har ökat kraftigt.