vattenveronika

Sannolikt tillfälligt införd med barlast. - 1 (1).

1650 Veronica anagallis-aquatica L.

This species occurs as a native plant in Eurasia and N. Africa. The population in SE. Asia is distinguished as subsp. divaricata Krösche, which also occurs locally throughout the range of the species (Fl. Eur. 3/1972, p. 248). The species has probably been introduced into N. America and certainly into C. and S. Africa, S. America and New Zealand. Cf. world map in Meusel et al. 1978, p. 401.

Kalkkrävande vatten- och fuktängsväxt i bäckar och kalkbrott, numera nästan helt bunden till åkerdiken där den gynnas av rensningsarbeten. Enl. Broddeson (ms) fanns åtskilliga lokaler i dikena i kalkrika trakter, exempelvis såg han ett 20-tal lokaler i diket 500 m Ö om kyrkan i Ekeby 1929 och 400 m Ö om kyrkan massvis i en bäck. Det största nutida beståndet växte 1989 kring och i kalkbrottet V om Skärsäter i Asker (!OREB).

Vattenveronika är möjligen ursprunglig. Den näringskrävande och kalkgynnade arten är i Halland endast funnen i två områden, dels i eller i anslutning till Stensån, dels vid Fylleåns mynning, båda näringsrika vattenmiljöer. Den fleråriga, halvmeterhöga växten är bofast i landskapet, men genom sin begränsade utbredning är den mycket sårbar.

Gammal bofast art.

Av Myrin (1832) uppgiven för Dalsland (och Värmland) utan precisering. Redan Bardin (1838) framhåller att det sannolikt är fråga om förväxling med V. beccabunga. Arten är vidare av Lohammar (1953) uppgiven utan precisering; sannolikt baserat på hans egen fältnotering: Töftedal mellan Björnlidmon och Bön (GL 1925). Belägg saknas dock och arten är förgäves eftersökt på platsen.

I äldre tid ett 10-talet lokaler i SÖ. Västmanland. Tycks inte helt höra hemma i vårt område, möjligen frånsett trakten av Upplandsgränsen. där dess båda efter 1950-talet kända förekomster finns. Sydlig, av den svenska totalutbredning att döma starkt knuten till områden med kalkrika jordarter. Förklarar kanske dess svårighet att få fotfäste utanför det något kalkhaltiga området längst i Ö. Utbredningstyp som eventuellt bofast: S11?

Vattenveronika växer på våt, öppen mark, som gärna får vara kalk- och näringsrik. På Öland uppträder den sällsynt i större diken, bevattningsdammar, källor och kärr. Den förefaller vara knuten till lokaler som håller vatten under en stor del av sommaren. I Sterner (1938) uppges den kunna växa i utspätt brackvatten men detta är inte noterat under inventeringen.

Vattenveronika är en ovanlig art på Öland som förefaller ha minskat något. De flesta av öns vattendrag är tillfälliga och torkar ut under sommaren. Idag återfinns de flesta lokaler inom Mittlandet och nära Hornsjön, trakter som inte är lika torrlagda som övriga Öland. Möjligen kan den vara förbisedd och förväxlad med dikesveronika V. catenata, den senare är betydligt vanligare på Öland; för skiljekaraktärer se dikesveronika. Den utdikning med fortgående dränering som skett av landskapet har missgynnat vattenveronika. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en viss minskning.

I äldre floror skildes inte vattenveronika från dikesveronika. Först med Murbeck (1886) blev man medveten om existensen av två taxa.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Vid eller (företrädesvis) i vatten: bäckar, åar, bryor, dammar, diken och kanaler. Står alltid djupare än systerarten dikesveronika. Dagens frekvens, tämligen allmän, motsvarar Johanssons (1897) bedömning ”Flerst.”.