
vattenmynta
Mentha aquatica
vattenmynta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

vattenmynta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- vattenmynta






Inga nycklar finns för detta taxon.
Hallands Flora
Se vanlig vattenmynta Mentha aquatica subsp. aquatica
Hälsinglands flora
Se vanlig vattenmynta Mentha aquatica subsp. aquatica och strandmynta Mentha aquatica subsp. litoralis
Närkes flora
Läke- och kryddväxt, numera knappast odlad. Vattenmyntan förekommer mkt sälls. vid vattendrag och sjöar, vilket kan förklara den sparsamma förekomsten av kransmynta, dess hybrid med åkermynta.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Flora över Dal
Följande uppgifter är sannolikt felaktiga: Ånimskog där bron förr gick över till Henriksholm (Larsson 1868) och Edsleskog 900 m VNV Högsbyn (Hård 1935).
Ångermanlands flora
Kusten Säbrå Gådeåns utlopp (Engm. enl Hartm. 1845 jfr Frist. 1 857, 1858), ingen senare uppg. Belägg av arten från Ångermanland saknas. Ett ark insamlat i Säbrå vid Gådeån (Engm. UPS) utgör M. aqualica var. litoralis x arvensis. Det är därför osäkert om ren M. aquatica påträffats i landskapet.
Atlas of North European vascular plants
1615 Mentha aquatica L.
Within this polymorphic species no lower taxa are distinguished and mapped here. The species s. lat. occurs in most of Europe (excl. N. Fennoscandia and N. Russia) and adjacent parts of Africa and Asia. It has been introduced into S. Africa, N. and S. America and New Zealand.
Västmanlands Flora
[Ett ark härav (UPS), taget omkring mitten av 1800-talet av okänd samlare, föreligger från Västerås. Dock ovisst, om växten verkligen härrör från Västmanland och om den i så fall inte samlats i stadens botaniska trädgård eller i någon dåvarande parkanläggning (med prydnadsdamm). - Övriga uppgift från vårt område beror på förväxling, vanligen med M. x verticillata: WALL (1852) efter HISINGER (1832b) (se M. x verticillata), Iverus (1875, 1877), Hedbom manuskript 1880-talet, Hammarstedt enligt LÉNSTRÖM (1888), BERGDAHL (1960). Felbestämning styrkt i Hedboms fall: Sala: Hyttan 1879 (S, UPS) = M. x verticillata (det. !).)
Floran i Skåne.
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: B, granskare KAO och MGu. Såvitt känt förekommer endast vanlig vattenmynta M. a. subsp. aquatica i landskapet.
Smålands flora
Ölands flora
Vattenmynta växer på fuktig–blöt mark som ofta är både närings- och kalkrik. Vanliga växtmiljöer är betade eller ohävdade fuktängar, kärr, diken, bäckar och bevattningsdammar. Ibland växer vattenmynta i sumpskogar och större alvarvätar.
Vattenmynta är spridd över Öland med en koncentration av fynd till Mittlandets stora våtmarksområden. Längs västra kusten ses den i bäckar, diken, sumpskogar och på ohävdade stränder. Lite glesare ligger fynden på delar av östra Öland och än idag saknas växten i Segerstad sn. På Stora Alvaret är det också något glesare med fynd, där hittas vattenmynta främst i de större träsken och alvarsjöarna. Trots den dränering som skett av landskapet genom dikningar i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hävdar sig vattenmynta på dagens Öland. Växten har kunnat utnyttja nyskapade miljöer som bevattningsdammar och dämmen.
Vattenmynta representeras i Sverige av två underarter: vanlig vattenmynta subsp. aquatica och strandmynta subsp. litoralis. Strandmynta är främst knuten till brackvatten och växer på stränder runt Östersjön. I Sverige är den känd längs kusten, från Blekinge och norrut till Hälsingland. Denna underart är nästan helt kal, oftast ogrenad och lågvuxen jämfört med vanlig vattenmynta. Bladens undersida kan ibland vara något gleshårig på nerverna. Vanlig vattenmynta har en stjälk som är tätt och jämnt hårig liksom bladens undersida. Av 450 fynd från inventeringen är ca 100 bestämda till underart. I en majoritet av fallen rör det sig om vanlig vattenmynta.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig.
I diken och bäckar, stränder och fuktig ängsmark. Ofta i rika, starkt doftande bestånd. Vattenmynta varierar i doft, storlek och hårighet; Johansson anför exempelvis f. villosa för en tätt hårig form, samlad redan 1841 vid Storugns i Lärbro (P.C. Afzelius i VI).
Vattenmynta representeras i Sverige av två underarter, vanlig vattenmynta ssp. aquatica och strandmynta ssp. litoralis. Från Gotland föreligger säkra uppgifter bara om vanlig vattenmynta. Afzelius (1844) uppgav M. aquatica β nemorosa och γ odorata från Storugns i Lärbro 1841 resp. Bro kyrka och Lummelunds bruk. Dessa namn användes för kala former av vattenmynta. Eventuella belägg tagna av Afzelius har emellertid inte påträffats.
Vi bedömer vattenmynta som allmän, vilket kanske innebär en smärre minskning jämfört med Wahlenbergs (1806) ”Alle-städes” och Johanssons (1897) ”Mycket allm.”.
Bohusläns Flora
Vattenmynta växer på frisk till fuktig, näringsrik mark i fuktängar, källdråg, diken och på stränder vid vattendrag, men oftast finner man den i övre delen av havsstrandängar. Det är möjligt att en del rapporter av vattenmynta under inventeringen egentligen avser den variabla och vanliga hybriden med åkermynta, kransmynta Mentha × verticillata.
Västergötlands flora
Gästriklands flora
Den i området troligen allenarådande, kala strandformen av vattenmynta kallas strandmynta, M. aquatica ssp. litoralis. Den vetenskapliga beskrivningen av strandmyntan gjordes av Carl Johan Hartman baserad på material från landskapet.Växten angavs redan 1720 av Erik Ahlrot från »havsstranden vid Gävle«. Arten var dock sällsynt i Gävletrakten vid mitten av 1800-talet men har ökat starkt under senare delen av 1900-talet. Det får ses mot bakgrund av att slåtter och bete försvunnit samt att havet blivit näringsrikare och sedimentationen i vikar och på stränder ökat.
Typiska följeväxter är framför allt krypven (41%) och vattenmåra men även vass, havssälting, äkta förgätmigej, älggräs, fackelblomster och kabbleka är vanliga. Strandmyntan blommar samtidigt som rödklint, gulmåra och renfana. Bladen är starkt aromatiska och myntadoftande. Övervintrande utlöpare har ännu starkare doft och luktar lacknafta.