vanligt backskärvfrö

Backskärvfrö är en sent inkommen, kulturberoende underart. Den växer, ofta ganska rikligt, i betesmarker, på vallar och gräsmattor men även på grusig, vegetationsfattig mark som vägkanter, järnvägsområden och grustag.

Backskärvfrö har kommit till Sverige med frövaror från mellersta Europa. Det första fyndet gjordes 1879 i Medelpad (Hylander 1943 och 1971). Ahlfvengren (1924) tog inte upp växten men redan 1931 uppgav Wiger att den under de senare åren ofta förekommit i elevernas herbarier från trakten kring Halmstad. Idag finns den framför allt i den östra delen av landskapet men spridningen har förmodligen inte upphört.

Parkskärvfrö förekommer hos oss nästan enbart i parkgräsmattor dit den infördes med mellan ­europeiskt parkgräsfrö kring sekelskiftet 1900 (Hylander 1943b). Underarten har inte alls samma spridningsförmåga som storskärvfrö utan verkar fin­nas kvar på sina ursprungliga växtplatser.

Mellaneuropa. I Sverige inkommen med park­gräsfrö.

Vall- och gräsfröinkomling, först noterad i Sverige på 1870-talet. Ett 60-tal förekomster i Närke är kända och växten är möjligen täml. allm. Bestånden i gräsmattorna vid Säbylund i Kumla har ”inkommit detta århundrade, troligen med gräsfrö” (Sernander 1933, Sylvén 1933). Vanligt backskärvfrö är den enda underarten som setts där under 1990-talet.

Se även backskärvfrö Noccaea caerulescens.

Kusten Häggdånger 1939 (Evers h). Härnösand 1923 (Johns. GB LD jfr Hyl. 1943a). Säbrå Gryttjom jvgbanken Som och snett emot hpl 1912 (Johns. S jfr Hyl. 1943a); 1922 (I. W. R. Uggla LD jfr Hyl. 1943a). Hemsö Dravle ängsmark vid Korvhamn 1928 (C. G. Alm S UPS jfr Hyl. 1943a); äng vid Lungösundet 1928 (Grap. S jfr Hyl. 1943a); Dravle gräsbeväxt vägkant vid Karlsholmen 1959 (C. G. Alm UPS). Högsjö Veda 1951 (Evers h); äng NV kyrkan mellan E4 och Prästberget 1981 (Westm. UME conf S. Ericsson). Nora Nyadal 1963, 1969; Hornö fodervall 1969; Hornökrången 1968 (Evers GB h). Nordingrå Körning 1928 (Grap. S jfr Hyl. 1943a). Vibyggerå Oocksta 1930 (Grap. S jfr Hyl. 1943a). Amäs Bonäset piren nedanför gamla skolan 1989! N inlandet Bjurholm Krokmyrlandet 1,5 km N Vitvattnet gräsmatta 1985 (B. G. Jonsson UME det S. Ericsson). Ådalen Muilrå Multråbergets fot NO kyrkan 1982 (Westm. 1988). Sollefteå Granholmstorpet vid Knäsjön; Sör-Knäsjöns ödegård 1964; Östnyland gård 300 m NNO jvgövergång årligen sedan 1952; Östgranvåg banvaktsstugan 2,1 km NNV lasarettet 1959; Björking nipravin mitt för Faxälvens utlopp 1954 (Westm. 1988). Ed Österås 1910 (Pleijel 1916a S, Johns. S jfr Hyl. 1943a), 1912-13 (A. Möller GB UPS jfr Hyl. 1943a). Ådalsliden Rå torrbacke innanför skogsbrynet 2 km N kyrkan (Westm. 1988). Junsele Svanströmsvägen 900 m V kyrkan 1982 (Westm. 1988 UME). V inlandet Helgum Valviken flerstädes 1932 (Grap. S jfr Hyl. 1943a). Edsele (Bergv. 1973 r). Ramsele Krånge torpet Raskberget 1987 (Westm. 1988 UME). Fjällsjö Backe stn 1963 (Almq. UPS).

Troligen spridd-tämligen sällsynt i större delen av området. I Övre Bergslagen hittills två lokaler I fält beaktad endast av Almquist och författaren, därmed säkert. förbisedd. Trolig utbredningstyp: pU.

(T. alpestre subsp alpestre)
Status: inkommen som förorening i hö och gräsfrö; tidigt spridd längs bland annat järnvägar och sedan länge bofast och lokalt fullt naturaliserad. Först uppgiven 1911 från Gudmuntorp (HChr inv.).
Förändring och hot: ökning med 16–31 %; ännu under spridning i landskapet även om denna sker långsamt.
Kommentar: även uppgifter som inte preciserats till underart är inkluderade här men från 52 rutor finns obestridliga belägg granskade av KAO och SSp.

Inkommen, bofast.
Öppen, torr till frisk kulturpåverkad mark, exempelvis betad torrbacke, hällmark och kalkklint. Rapporterad från Hablingbo samt från Kräklingbo till Hall.