Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Vanlig nässelsnärja växer på frisk, kväverik mark. Fynden är gjorda i vägkanter, gårdsmiljöer, på kanten av en luftningsdamm för avloppsvatten, längs en åkerren och i en betesfålla. Den vanligaste värdväxten är brännässla Urtica dioica medan humle Humulus lupulus noterats vid endast ett tillfälle.
Vanlig nässelsnärja var sällsynt redan när Rikard Sterner inventerade och den har minskat klart under de senaste decennierna. Gårdsnära miljöer med vildvuxna bestånd av nässlor är ganska ovanliga idag när ladugårdsplaner asfalteras och på så sätt hålls fria från ogräs. De öländska vägkanterna hyser sällan större bestånd av brännässla, ofta är de för torra för värdväxten. Odlingar av humle är sällsynta på dagens Öland. Extraordinär var sommaren 2011 då stora bestånd med nässelsnärja kunde ses i N. Möckleby sn. I fuktiga, igenväxande betesmarker snärjde den främst på älgört Filipendula ulmaria, läkevänderot Valeriana officinalis och kråkvicker Vicia cracca. Det gick inte att skilja dessa bestånd utseendemässigt från den snärja som växer på stränderna, subsp. halophyta. En del stjälkar var kraftigt röda, andra gula och blommorna var omväxlande 4- eller 5-taliga. De redovisas nedan skilda från de fynd av vanlig nässelsnärja som gjorts under inventeringen. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).
Gammal, bofast.