vanlig gråfibbla

Gråfibbla växer oftast exponerat på torr till frisk, näringsfattig mineraljord med gles och låg vegetation. man finner den i naturbeten och hagmarker, på torrbackar, hällmarkshedar och gräsmattor, oftast torrare än revfibblan, som den ibland växer tillsammans med. Den förekommer också ofta i sandiga vägskärningar, på klipphyllor, vägkanter, banvallar, i grustag och andra kulturskapade ståndorter.

Närke allm. (Tyler & Schou 2001).

1891 Hieracium pilosella L. coll.

This polymorphic species (eight subspecies in Fl. Eur. 4/1976, p. 368 f.) occurs in most of Europe (except the far N) and in adjacent parts of Africa and Asia. It has been introduced into N. America and New Zealand lately. In S. Europe the closely related H. pseudopilosella Ten. dominates.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

(Hieracium pilosella)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.
Kommentar: synnerligen variabel i ett flertal karaktärer såsom blomfärg och bladform samt holkarnas beklädnad av hår och glandler; former med flerkorgig, djupt grenig stjälk som inte låter sig tolkas som hybrider förekommer sällsynt. Även ett mindre antal uppgifter som inte preciserats till underart är inkluderade här.

Vanlig gråfibbla växer solöppet på torr, mager, gärna sandig–grusig mark som ofta är hävdad genom bete. Den klarar mer kalkfattiga lokaler jämfört med mattfibbla. Vanlig gråfibbla är kulturgynnad och ses på alvartorrängar, sandgräshedar, i gamla sandtag, vägkanter och åkerrenar. Betade hässlen, glesare tallskogar och sandstränder är andra växtplatser. Den kan även växa i ruderatmiljöer som på tippade sandhögar och dammvallar.

Vanlig gråfibbla är vanlig och spridd över stora delar av Öland med många lokaler främst utmed västra kusten (söder om Borgholm). Även de nordliga socknarna har tätt med fynd liksom inom områden med stora isälvsavlagringar, exempelvis Köping och Lindby tall. I östra sjömarken är vanlig gråfibbla mindre vanlig. På Stora Alvaret är det främst på moränryggar (drumliner) som den påträffas. Den följer därmed utbredningen av kalkfattiga jordar och sandiga sediment. Vanlig gråfibbla är fortfarande frekvent på Öland men kan komma att missgynnas av eutrofiering av landskapet och igenväxning av sandiga marker.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torrängar, sandmark, alvar, beten, tallskog, väg- och dikeskanter; även i ängen och i Gotska Sandöns morer. Johanssons (1897) ”Allm.” gäller ännu i dag.

Gråfibbla har både apomiktiska former och former som har vanlig sexuell förökning, och detta gör att arten är mycket variabel. Förr urskilde man en mängd småarter men numera anses detta inte meningsfullt. Från Hälsingland finns 9 småarter noterade, varav en beskrevs på material från Strand i Norrala med namnet Hieracium magnussonii efter Söderhamnsbotanisten Axel Magnusson (Dahlstedt 1891b).
Vanlig gråfibbla förekommer över hela landet utom längst i norr. Den växer på öppen, frisk till torr mark, gärna sandig. Gårdstun, fäbodvallar, vägkanter, hällmarker, bergsbranter, klipphyllor och beteshagar.