Taxasida

vanlig gråfibbla

Pilosella officinarum subsp. officinarum

vanlig gråfibbla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

vanlig gråfibbla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vanlig gråfibbla
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Pilosella officinarum subsp. officinarum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Pilosella officinarum subsp. officinarum
Svenskt namn
vanlig gråfibbla
norwegianBokmal
hårsveve
norwegianNynorsk
hårsvæve
Finskt namn
huopakeltano
finlandSwedish
gråfibbla
Danskt namn
Håret høgeurt
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2014-05-24
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Gråfibbla växer oftast exponerat på torr till frisk, näringsfattig mineraljord med gles och låg vegetation. man finner den i naturbeten och hagmarker, på torrbackar, hällmarkshedar och gräsmattor, oftast torrare än revfibblan, som den ibland växer tillsammans med. Den förekommer också ofta i sandiga vägskärningar, på klipphyllor, vägkanter, banvallar, i grustag och andra kulturskapade ståndorter.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Närke allm. (Tyler & Schou 2001).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1891 Hieracium pilosella L. coll.

This polymorphic species (eight subspecies in Fl. Eur. 4/1976, p. 368 f.) occurs in most of Europe (except the far N) and in adjacent parts of Africa and Asia. It has been introduced into N. America and New Zealand lately. In S. Europe the closely related H. pseudopilosella Ten. dominates.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

(Hieracium pilosella)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.
Kommentar: synnerligen variabel i ett flertal karaktärer såsom blomfärg och bladform samt holkarnas beklädnad av hår och glandler; former med flerkorgig, djupt grenig stjälk som inte låter sig tolkas som hybrider förekommer sällsynt. Även ett mindre antal uppgifter som inte preciserats till underart är inkluderade här.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Vanlig gråfibbla växer solöppet på torr, mager, gärna sandig–grusig mark som ofta är hävdad genom bete. Den klarar mer kalkfattiga lokaler jämfört med mattfibbla. Vanlig gråfibbla är kulturgynnad och ses på alvartorrängar, sandgräshedar, i gamla sandtag, vägkanter och åkerrenar. Betade hässlen, glesare tallskogar och sandstränder är andra växtplatser. Den kan även växa i ruderatmiljöer som på tippade sandhögar och dammvallar.

Vanlig gråfibbla är vanlig och spridd över stora delar av Öland med många lokaler främst utmed västra kusten (söder om Borgholm). Även de nordliga socknarna har tätt med fynd liksom inom områden med stora isälvsavlagringar, exempelvis Köping och Lindby tall. I östra sjömarken är vanlig gråfibbla mindre vanlig. På Stora Alvaret är det främst på moränryggar (drumliner) som den påträffas. Den följer därmed utbredningen av kalkfattiga jordar och sandiga sediment. Vanlig gråfibbla är fortfarande frekvent på Öland men kan komma att missgynnas av eutrofiering av landskapet och igenväxning av sandiga marker.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Torrängar, sandmark, alvar, beten, tallskog, väg- och dikeskanter; även i ängen och i Gotska Sandöns morer. Johanssons (1897) ”Allm.” gäller ännu i dag.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr naturlig gräsmark i naturbetesmarker, i områden med gles vegetation på strandhedar, i hällmarker och på gräsmarksrester längs småvägar, på åkerrenar och i grustag. Ljuskrävande och hävdgynnad. Mycket vanlig i hela landskapet. 797 rutor (96 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Västasien. I Sverige hela landet utom längst i norr. I Sörmland mycket allmän – (93%). Gråfibblan är en flerårig revbildande art som växer på morän- eller sandjord. Den är ljusälskande och växer på torr mark i låg gräs- och örtvegetation av olika slag, ofta i skogsbryn och på åsbackar, gärna också som kolonisatör i vägskärningar. Efter igenväxning finns den ofta länge kvar även i skuggig miljö. Genom vegetativ förökning bildar den vidsträckta bestånd. Gråfibblan bildar såväl genetiskt konstanta former vilka uppstått till följd av könlös fruktsättning, som sexuella former som resultat av normal korsbefruktning. Hybridisering kan ske mellan formserierna, vilket gör det omöjligt att uppdela gråfibblan i småarter.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Gråfibbla har både apomiktiska former och former som har vanlig sexuell förökning, och detta gör att arten är mycket variabel. Förr urskilde man en mängd småarter men numera anses detta inte meningsfullt. Från Hälsingland finns 9 småarter noterade, varav en beskrevs på material från Strand i Norrala med namnet Hieracium magnussonii efter Söderhamnsbotanisten Axel Magnusson (Dahlstedt 1891b).
Vanlig gråfibbla förekommer över hela landet utom längst i norr. Den växer på öppen, frisk till torr mark, gärna sandig. Gårdstun, fäbodvallar, vägkanter, hällmarker, bergsbranter, klipphyllor och beteshagar.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Gråfibblan är en karaktärsart för torrbacksvegetationen. Den växer solöppet, vanligen i dominerande mattor, helst på lätt jord och ofta på sura, näringsfattiga ytor. Naturligt förekommer den på torra hyllor i sydberg och hällmarker. Dessutom hittar man den på sandstränder, både vid havet och i inlandet, där den växer i stabiliserad vegetation i strandens övre del. Vanligast är gråfibblan dock på kulturmark, där den regelbundet dyker upp på tillräckligt torra backar och slänter kring gårdar, ibland på plan mark, t.ex. i gräsmattor. Den är idag också mycket vanlig i vägslänter – inte minst vid de större genomfartsvägarna – och på banvallar, där den kan breda ut sig i mycket stora fält. Man kan även påträffa gråfibblan i gamla grustag, på grusplaner, vid kraftverk m.m. Ofta då som pionjärväxt.