ullig fjällarv

Ullig fjällarv är den minst alpina underarten av fjällarv – den har sina huvudförekomster nedanför trädgränsen, där den växer i skredmark, sydvända klippor och strandgrus. Den går även ner i Norrlands kustprovinser och den hittills sydligaste förekomsten av fjällarv, på Halleberg i Västergötland, tillhör denna underart. Den är inte starkt kalkfordrande eller näringskrävande på dessa sydliga breddgrader.
Under moss-studier i oktober 1969 insamlade John Christoffersson en överblommad arv i Mörtsjöbergen i Högsby Fågelfors (5G9a 0640), där den växte i rasmark i ett lodrätt, sydvänt stup av hälleflinta. Han omnämnde den i tryck som en avvikande form av hönsarv C. fontanum ssp. vulgare, ´mycket mera rundbladig än normalt och mera vitluden´ (Söderberg m.fl. 1971). Hösten 2006 såg ThK närmare på belägget (nu i S) och fann att det var ullig fjällarv. Behåringen stämmer exakt och de vissna kronbladen visade sig efter uppmjukning och utslätning vara betydligt längre än fodret.
Den svårtillgängliga lokalen har ännu inte kunnat genomsökas i detalj. Uppgiften bör betraktas som osäker tills växten blivit återfunnen – det finns alltid en risk för förväxling eller utbyte vid hantering av herbariematerial.

Ursprunglig, växer på klippor med skiffrig bergart i NO-brant. Vanlig i fjällen, Halleberg är landets sydligaste utpost. För mera historik se Halle- och Hunnebergs Flora (Bohlin & Geijer 1989). Mycket sällsynt. Funnen på en lokal.

Fjällarv förekommer i tre större sydbergsbranter i diabasberg i väster, där den växer i små tuvor på tunt jordtäcke i springor eller på yttersta kanten av torra hyllor. Två av lokalerna är sedan gammalt kända och förekomsterna här är rätt unika; arten saknas t.ex. i sydbergen i Ångermanland och östra Jämtland. Av fjällarvens underarter är det den ulliga, subsp. lanatum, som är den typiska för södra fjällområdets utpostlokaler i skogslandet.