tvåblad

Gammal bofast art. 

Starkt koncentrerad till de kalkberikade trakterna mellan Faxälven och jämtlandsgränsen, i övrigt så gott som enbart på lokaler med basisk berggrund eller skalgrus. Starkt kalkgynnad, vid kusten ofta på skalgrus. Mycket sällsynt längre norrut i landet. - 121 (21).

550 Listera ovata (L.) R. Br.

This Eurasiatic species occurs in most of Europe (except extreme N and SE) and probably infrequently in W. Asia. Towards the south of the range, it grows mostly in mountain areas.

Kulturgynnad, spridd–täml. allm. i kalkområden, f.ö. sälls. Växtplatser är kalkberg, käll- och kärromgivningar, bäckraviner, ask- och hassellundar, ekhagar etc.

Tvåblad var allm. i ängen Ö om Lännäs 1774 (Gyllenhaal ms), ymn. i Hökerkulla äng i Tysslinge (Gellerstedt 1831) och fanns ”i stor myckenhet” i Tångsätters äng och Stockebäcks äng i Asker (Anonym ms 1910-talet).

I Götlunda finns någon enst. lokal vid Hästnäs. I Kilsbergen saknas växten nästan helt utanför kalken. Förr var nog även kalkfattiga slåtter- och lövängar en viktig växtplats för arten. Ännu ståtar tvåbladet i resterna av kalk-askängarna i Latorptrakten i Tysslinge. I Finnatorps äng växer 100-tals ex., men nu i kamp med ymn. älgört och andra kvävande grannar under ett tätnande lövtak.

En påminnelse om forna dagars rikedom gavs i Svartkärreservatet i Hidinge på 1990-talet, då området gallrades med påföljd att tvåbladen sprutade ur marken i 100-tal. Vid Lindudden i Götlunda odlades tvåbladet vid en sommarstuga på Hjälmarstranden 1980.

Tvåblad är sannolikt ursprunglig i området. Den kalk- och kulturgynnade arten växer i mullrika lövdungar men också på ganska torr, sandig mark i strandskogar vid havet.

Tvåblad, som alltid varit sällsynt, har minskat under 1900-talet och är nu starkt hotad. Kraftig igenväxning och radikalt ändrad markanvändning kan förklara försvinnandet från några av lokalerna.

Wahlenberg 1826.

Spridd-i kalkområdet allmän i Bergslagen; f.ö. sällsynt. Edafiskt fordrande, starkt kalkgynnad, saknas i oligotrofområdet. Utbredning främst edafiskt betingad. Utbredningstyp: N3.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "på Torkelstöten vid Ljungdalen och på Funnesdalsberget".

Perenn, 2–6 dm hög ört med jordstam och slank stängel med 2 rundade, oskaftade, horisontellt utstående blad som sitter fästade mitt emot varandra ett stycke upp från marken. Bladen är 4–10 cm, runda till ovala, bågnervade och otandade, med en liten (men distinkt) uddspets. Blomställning långt utdragen (till 25 cm), smal, med glest sittande grönaktiga, zygomorfa blommor med väl synlig, lång, nedhängande, tvåkluven läpp. Typisk även på håll: två blad ihop, med blomstjälken skjutande upp emellan (“två plättar på en pinne”).

Tvåblad är allmän söderut, men norr om Jämtland sällsynt och bunden till rikare habitat.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Spindelblomster (Neottia cordata) är mycket klenare och har närmast triangulära blad.
Nattvioler (Platanthera spp.) har långskaftade blad med gradvis övergång mellan skiva och skaft, och större, vita blommor.

Tvåblad växer i lätt till djup skugga på måttligt fuktig till fuktig, näringsrik jord, gärna i sluttningar med översilande vatten, vid bäckstråk och i mullrika dalbottnar. Arten förekommer i ängsartad lövskog med ek, björk och hassel samt i fuktängar och lövkärr, helst med al eller ask. Förr påträffades den ofta i slåtterängar. Nu är sådana sällsynta, men tvåbladet trivs utmärkt i de mullrika lundar som de forna ängsmarkerna givit upphov till. Arten är beteskänslig.

Tvåblad växer i friskare skogar, gärna med en viss kalkpåverkan. Den ses i ädellövskogar, hässlen, trivialare lövskogar, diverse busk- och igenväxningsmark samt någon gång i rikare gran- eller tallskogar. Tvåblad undviker magra och torra barrskogar. Orkidén växer även öppet på betade alvartorrängar, i slåtterängar, tuviga kalkfuktängar och kanten av skogskärr. Tvåblad gynnas av viss störning och ses i större antal efter röjningar av betesmarker. Den är inte främmande för miljöer som vägkanter, gamla sandtag och trädesåkrar. Vid ett tillfälle är den funnen i karstmiljö.

Tvåblad är vanlig och spridd över större delen av Öland men speciellt frekvent inom de lövskogsklädda delarna av Mittlandet. Den är sparsam på det skogfattiga sydöstra Öland, Stora Alvaret samt de magra barrskogarna längst uppe i norr. Tvåblad har till viss del gynnats av den förbuskning som skett av landskapet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Tvåblad förekommer i de mest skilda biotoper, i ängen, fuktängar, skuggiga skogar och även på kulturpåverkad mark som trädgårdar (gräsmattor och rabatter), vägkanter, dikeskanter m.m. Den blir högvuxen och mångblommig på frisk, näringsrik mark och står gärna i lätt skugga intill buskar och träd. Tvåblad är en av de vanligaste orkidéerna på Gotland; bara skogsknipprot Epipactis helleborine har en högre närvaro i provrutorna.

Tvåblad växer i skugga eller halvskugga på näringsrik mulljord i glesa, ängslövskogar och lundar med hassel men också i öppnare miljöer som igenväxande hagmarker. Oftast ser man den där tillsammans med gullviva och blåsippa. Arten förekommer också i fuktigare miljöer som sluttningskärr och sumpskog.

Tvåblad har liknande utbredning som den grönvita nattviolen. Tvåblad växer i lundar och örtrika granskogar, särskilt på genomsilad mark, i lövsnårsbryn, och ofta i kalkkärrens kantvegetation. Under ängsslåtterns tid var tvåblad vidare spritt, men har gått tillbaka utom i kalktrakter.

Tvåblad växer företrädesvis i kalkpåverkad ängs- eller skogsmark, gärna frisk eller mera fuktig sådan. Typiska biotoper är ängsgranskogar, lundar, hagmarker, kärrkanter och vägrenar. Tillfälligtvis kan arten dyka upp i gräsmattor och häckar. Då tvåblad tål slåtter, förekommer den även i slåtterängar. I öppna marker föredrar den skuggiga eller halvskuggiga lägen.
Förändring + 12 %. – Ökningen kan kanske vara en följd av att den gynnas i en begynnande igenväxningsfas.

Tvåblad visar sig i vitsippans tid som gröna strutar ovan fjolårsgräset. I botten på dessa anas anlag till blomställning. Axet, med många blomknoppar i rad, skjuter långsamt upp medan våren framskrider och sommaren börjar. I linneans och mjölkens tid blommar tvåbladet.Även icke blommande plantor känns lätt igen på de två karakteristiska bladen. En gång har vi sett tre blad. I ljungens tid sprids de första fröna från frukter i nedersta delen av axet. Då har också bladens i början kraftigt gröna färg börjat blekna. Långt innan grönskan i övrig vegetation skiftar emot gult gör tvåbladet det, liksom spindelblomster, liljekonvalj och ekorrbär.