tuvstarr

Gammal bofast art, nu utgången. 

480 Carex caespitosa L.

This boreal-montane species occurs over large parts of Eurasia (except W. and S. Europe and, probably, easternmost Asia). The map may also, becaue of confusion of taxa, include localities of C. wiluica Meinsh. in N. Russia and Siberia (cf. no. 479). On the whole, the distribution in Siberia in uncertain.

De vanligaste växtplatserna för tuvstarr är alkärr, där den sannolikt är ursprunglig. Arten är emellertid kulturgynnad och växer även i betade fuktängar i anslutning till bäckar och åar samt någon gång också på torr mark, t ex åkerrenar och åkerholmar.

Fuktängsväxt, förr täml. allm., numera täml. sälls.–spridd, men ojämnt förekommande och saknas mestadels i Skogsbygden. Enl. Blomquist & Rosenberg (1921) hyste ”Närkes slättsjöar” växten. På öar och skär i Hjälmaren är den känd från 7 lokaler 1886–1904 (Callmé 1887a, Grevillius 1893a, b, Birger 1905).

Den växer vid källkärr, bäckar, diken m.m. Stora förekomster fanns i fuktängen vid vägkorset Ö om Asker kyrka 1933 med ca 200 tuvor samt i en björkdunge 600–700 m mot Hidingebro från Lanna bruk station i Hidinge med minst 200 tuvor 1940 (Broddeson ms).

F. strictaeformis [Tuvstarr/Vasstarr × Tuvstarr?]

Hallsberg Sköllersta Vinala äng A. Ringselle (Hedera 1886).

Örebro Axberg prästgården K. Kjellmark (Hedera 1886).

Tuv-, stylt- och bunkestarr, Carex “Heterostachyae distigmaticae”

Avgränsning:
En grupp baserad på struktur. De vegetativa delarna beskrivs här ej i detalj. Hit räknas starrar som har 2 märken och separata han- och honax, och som dessutom formar bastanta, upplyfta tuvor:  tuvstarr (Carex cespitosa), bunkestarr (C. elata), styltstarr (C. nigra subsp. juncella, C. juncella), och tuvad hundstarr (C. nigra var. recta) (observera att vanlig hundstarr, C. nigra var. nigra inte hör hit!).

Tuvbildande perenna graminider. Bastanta tuvor av starrar med 2 märken och separata han- och honax. Tuvorna kan bli mycket gamla och utgörs i nedre delen slutligen av torv. Har alltså bara nya skott i den översta delen av tuvorna. Fuktig mark, såsom sumpskog, fuktängar, stränder och myrkanter, endast sällan på öppen myr. Styltstarr är den i särklass vanligaste, man ser den ofta överta tidigare myrodlingar och gamla ängar. I Norrland ser man här och var att man byggt troll av styltstarrens tuvor och ställt upp dem framför husen.

Förväxlingsrisk:
Som fruktbärande någorlunda lätt igenkännliga. Det finns tuvbildande starrarter som tillhör andra grupper (med lika ax etc.), men eftersom tuvorna närmast alltid har strån upptill, är risken för förväxling liten. Kontrollera alltså topparna, så att där verkligen finns särskilda hanax!

Myrin anger arten från Dalsland (och Värmland) men ger inga lokaluppgifter. Sannolikt avser han C. nigra som saknas i hans förteckning, jfr Hård 1952.

Ännu tämligen allmän-spridd på Mälarslätten och i SÖ. Skogslåglandet (upp till Sala); f.ö. tämligen sällsynt men uppgiven från alla regioners lågtrakter. Huvudutbredning nordligt kontinental, i Sverige dock nående Bohuskusten. Ingenting syns tala för, att uttunningen i N och V beror på klimatförhållanden. Sannolikt är skälet brist på mycket näringsrikt och välneutraliserat substrat. Växten sålunda gynnad av styva leror och mellanleror; kalkgynnad i Bergslagen. I någon mån torde spridning vara ofullständig. På potentiellt naturliga ståndorter här och var i hela området. Utbredningstyp: S2.

Frekvensen i landskapet oklar då arten ofta förbisetts och förväxlats med C. juncella. - 40 (19).

Sjöstrand (1833) anger arten som allmän, men hans observationer torde med säkerhet ha gällt styltstarr (C. nigra var. juncea). Uppgifter i Birger (1908a) från Vemdalen (sagesman Behm) kan inte accepteras, då belägg saknas. En sen uppgift (Aspegren & Bramryd 1977) kan inte heller godtas i brist på belägg.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %. Påfallande långlivad på lokalerna men sällan etablerad på nya.
Kommentar: B, granskare KAO och PLa.

Tuvstarr bildar stora, höga tuvor på våt eller fuktig, näringsrik och basrik jord. Den påträffas i betade kärr och fuktängar samt i alkärr och andra lövkärr. Ofta förekommer den på översilad mark, längs vattendrag och vid sjöstränder.

Arten är på sikt beroende av öppen mark. Flera av de nu aktuella lokalerna är sumpskog och högörtängar som tidigare varit betes- eller slåttermark. I sådana miljöer kan etablerade tuvor stå kvar länge, men troligen sker inte någon föryngring där.

Tuvstarr växer på fuktig–våt, näringsrik och gärna kalkpåverkad mark. Tuvstarr har få öländska fynd och har missgynnats av utdikningar och torrläggning av landskapet samt igenväxning av skogskärr. Inga fynd gjordes under inventeringen.

Den tydligt tuvbildande tuvstarren kan förväxlas med bunkestarr C. elata men känns igen på sina upprispade, rödbruna och glänsande basala slidor; slidorna hos bunkestarr är gulbruna. Även styltstarr C. nigra subsp. juncella och tuvad hundstarr C. nigra var. recta kan förväxlas med tuvstarr men båda saknar de nätformade maskor som bladslidorna får hos tuvstarr när de spricker upp (Schou 2006). En annan karaktär som skiljer ut hundstarr, inklusive varieteter, är att den har klyvöppningar främst på bladens översida (epistomatisk) medan tuvstarr och bunkestarr har klyvöppningar endast på bladens undersida (hypostomatisk).

Gammal, förr bofast, numera utgången?

Ursprunglig? Utgången.
Tre äldre växtplatser nära hamnar kan indikera att tuvstarr har kommit in med barlast (jfr Johansson 1897). Eftersom växtplatsen vid Kyllaj låg ca 250 m norr om hamnen och fanns i naturlig miljö kan det inte uteslutas att tuvstarr är ursprunglig på ön. Arten samlades under en period av 46 år på växtplatsen, varför tuvstarr måste anses ha varit bofast på Gotland.

Tuvstarr växer på våt, näringsrik och basrik jord. Framför allt finner man den på våta mader, översvämningsängar och igenvuxna avsnörda vattenfåror vid Göta och Nordre älvar. Arten förekommer också i skogskärr, sumpskogar och igenväxande strandskogar, men på sådana lokaler har den minskat kraftigt och arten finns nu nästan bara kvar vid eller nära Nordre älv.

Tuvstarren växer i rikkärr på fast mark och fuktängar på lera. Arten är starkt betesgynnad och finns numera främst i betesmarker, t.ex. på strandängar vid havet eller näringsrika sjöar där den ofta kan bilda utbredda tuvsamhällen. Man finner den numera ofta kvarstående utan föryngring i högväxt vegetation bland älggräs och grenrör, t.ex. vid Mälarstränderna, eller i alskog och annan sumpskog som tidigare varit slåtter- eller betesmark.

Tuvstarr och styltstarr är mycket lika. Styltstarr är oerhört vanlig i stora delar av Hälsingland, framför allt i skogslandet, medan tuvstarr är mycket sällsynt. Litteraturen omfattar femton lokaler för styltstarr och elva för tuvstarr. Det är inte trovärdigt. En del av de gamla uppgifterna om tuvstarr måste avse styltstarr.

Fyra fynd av tuvstarr har rapporterats under vårt inventeringsarbete. De är från kustlandet. Vid Sunnäs bruk har arten studerats noggrant vid flera tillfällen, och beskrivningen här grundar sig på studier huvudsakligen på denna lokal. Tuvstarr bildar där tuvor, men inte mer än 1–2 dm höga och något bredare. På våren är tuvorna, bladen och de blommande axen ganska tydliga. Älggräset, som också växer där, har inte hunnit upp så långt att det döljer tuvstarren. Tuvstarren blommar i skogsstjärnans tid. En månad efter höstdagjämningen döljs tuvstarrens fortfarande gröna blad av älggräset om inte detta böjs undan. Lokalen är ett fuktigt till vått lövkärr, dominerat av klibbal, intill Tvärån. Där växer även majbräken, brännässla och majsmörblomma. Tuvstarren förekommer i hundratal.

Den senast påträffade lokalen hittades 2013 vid Tunmarstjärnarna, Granön, Skog. Bara fem tuvor sågs, de flesta små. En tuva var på tillbakagång och sönderfallande. Ytterligare en kunde anas, död, under mossa och liknande. Lokalen är i skog i en myrkant och arten kan vara på reträtt på grund av att skogen sluter sig.

Av de skiljekaraktärer mellan tuvstarr och styltstarr som Hylander (1966) anger i nyckeln till starrar (sid. 51) har vi funnit den första meningen i respektive beskrivning särskilt användbar. För tuvstarr anger den: ”Vegetativa skottens mellanbladsskivor ovan blankt klargröna, 2–4 mm breda, med utåtböjda kanter” medan för styltstarr sägs: ”Vegetativa skottens mellanbladsskivor ovan matt gråaktiga, 1–2 mm breda, vid torkning inåtrullade”. Bladkantens tendens att rulla sig framträder snabbt när bladen börjar torka.