tuvsäv

Se vanlig tuvsäv Trichophorum cespitosum subsp. cespitosum och hedsäv Trichophorum cespitosum subsp. germanicum

Se vanlig tuvsäv Trichophorum cespitosum subsp. cespitosum och hedsäv Trichophorum cespitosum subsp. germanicum.

Trivialart

Se vanlig tuvsäv Trichophorum cespitosum subsp. cespitosum och hedsäv Trichophorum cespitosum subsp. germanicum

Myrväxt, täml. allm. i Kilsbergen och möjligen i Tiveden, vanligast i näringsfattiga myrar. Uttunningen i nordöst mindre utpräglad, exempelvis fann Nilsson (1986) 11 lokaler i Glanshammar på Käglan. Förekomsterna på Tylöskog är bristfälligt kända. På de stora Kilsbergsmyrarna har växten flera ymn. bestånd om 1 000-tals m².

Kontrollerade belägg har alltid varit vanlig tuvsäv ssp. cespitosum. Den andra underarten, hedsäv ssp. germanicum, tycks saknas i Närke.

Gammal bofast art. 

Allmän i Övre Bergslagen och Nedre Bergslagens övre delar från Värmland t.o.m. Skinnskatteberg. Spridd i östligaste Bergslagen och Skogslåglandets myrtrakter (fortfarande säkert förbisedd i vissa trivialområden); Ö-ut till Västerfärnebo: tjärnen NV Tornberget 1950 (Lohammars manuskript). Förr en lokal på övre Mälarslätten. Boreal (nordligt suboceanisk-arktisk) växt. Undviker troligen näringsrik omgivning (lerbygder). Utbredningstyp: N2 (fdN1).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

406 Trichophorum caespitosum (L.) Hartm.

Syn.: Scirpus caespitosus L.

This species is widely distributed in Eurasia and N. America. A few lower taxa are distinguished, viz. subsp. caespitosum (syn.: subsp. austriacum [Palla] Hegi) with a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 42 and map 35), subsp. germanicum (Palla) Hegi restricted to W. Europe, and var. delicatulum Fem. in eastern N. America. Subsp. caespitosum is also reported from Himalaya and New Guinea. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 59.

Perenn, tuvbildande och beståndsbildande, 1–4 dm hög graminid. Tätt tuvad med radiellt uppstigande skott som delar sig gaffelgrenigt. Ingen jordstam. Trinda strån som, “ungefär där det gröna slutar” har en slidöppning med en mycket liten, smal, men distinkt bladskiva som pekar uppåt längs strået. I stråets topp utvecklas ett mycket litet ax som har ett jämnlångt axfjäll.

Vanlig på fattigmyr, särskilt norrut och där det sluttar. Den kan förekomma fläckvis, men bildar ofta utbredda, friskt gröna fastmattor (“växer det tuvsäv kan man gå utan risk”). I sydvästra Sverige även på fukthed.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Snip (Trichophorum alpinum) har en likadan, bladförsedd slida nedtill, men den har jordstam med stråna i rader, och får slutligen en hårpensel likt en liten ull (Eriophorum).
Ingen småsäv har det lilla bladet nedtill, och axfjällen nästan omärkliga eller max drygt hälften av axets längd.
Strålösa tuvor av tuvull (Eriophorum vaginatum) kan möjligen likna tuvsäv, men utgörs alltså av blad.

Scirpus cespitosus ssp. austriacus

Tuvsäv är nordlig och västlig i Norden; dess svenska östgräns löper genom Småland. Den växer framför allt på myrarnas mosseplan, där den kan vara dominerande som tuvbildare. Den förekommer såväl på öppna mossar som på tallmossar. Ibland uppträder den i myrlaggar och andra fattigkärr, österut också i något rikare kärr. I västra Småland kan den även påträffas på hedartad betesmark, vid skogsvägar, i torvtag och myrdiken.

Se även vanlig tuvsäv Trichophorum cespitosum subsp. cespitosum och hedsäv Trichophorum cespitosum subsp. germanicum

Tuvsäven växer i mossar och fattigkärr och trivs särskilt i myrviddernas fastmattor där den lokalt kan vara vegetationsbildande tillsammans med tuvull och taggstarr. I Sörmland växer tuvsäven nästan enbart på 40–90 meters höjd över havet i de högst belägna skogstrakterna på Kolmården, Mälarmården och Södertörn. Ur detta perspektiv är den tidigare förekomsten vid Eldsund på Mälarstranden en märkvärdighet. Arten förekommer i Sverige som två underarter. De sörmländska fynden tillhör alla subsp. cespitosum.

I jämförelse med snip ses inte tuvsäven sprida sig eller nykolonisera så ofta. Dess stora tuvor är ofta ganska dominerande på myrar och ger intryck av att leva länge. Den blommar i vitsippans tid, samtidigt som tuvullen har vit ull, dvärgbjörken gröna bladstrutar och roslingen rosa blomknoppar. Samtidigt blommar även slidstarr, medan strängstarr, klotstarr och styltstarr är i knopp. Blomningen kan sträcka sig in i skogsstjärnans tid. På hösten gulnar stråna, men blir inte lika gula som blåtåtelns blad. På vissa ställen vissa år kan färgen bli mer brun. I mark­ytan finns då små vassa piggar, anlagen till nästa års blomax, i topparna på strån som ska växa upp under våren.