tusensköna

Gräsmattor, inplanterad. - 3 (3).

Östergren (1927) rapporterar det enda fyndet: "förvildad vid landsvägen [i Fjällnäs] 1917 (men ej 1924–26)."

1766 Bellis perennis L.

This variable species occurs as a native plant in W., C. and S. Europe (approximately up to the line on the map) and adjacent parts of Asia. It has spread northwards, sometimes as an ornamental and medicinal plant, and has escaped from gardens. It has been introduced into N. America and scattered places in other parts of the world.

Läke- och prydnadsväxt, odlad vid Örebro slott 1598 (Swederus 1909), i Lerbäck (Robson 1833, Sahlstedt ms 1825) och i Ramundeboda ”av ståndspersoner på 1840–1850-talen” (Aulin ms 1913).

Växten är ofta odlad i gräsmattor och spridd till intilliggande vägkanter samt på kyrkogårdar. Den har setts på gödselstad och gammalt utkast i barrskog, vid skogsbilväg, i hage, betesvall och träda. Den förekommer ibland på komposthögarna i Örebrotraktens grustag (Lindström). Vid Örebro slott växte den 1994 på sandstrandens minst fuktiga parti.

Tusensköna var en av prydnaderna på majstången vid Brevens bruk i Asker (Jannes 1953).

Tusensköna, som gynnas av bete och gräsklippning, växer främst på frisk till fuktig, näringsrik gräsmark där den ibland uppträder mycket rikligt. De vanligaste växtplatserna är gräsmattor, främst i parker och på kyrkogårdar, betesmarker och fleråriga vallar samt vägkanter.

Tusensköna är inte ursprunglig i Halland men har enligt primäruppgiften ovan funnits länge i trädgårdar, åtminstone i den södra delen. Den är fortfarande vanlig i odling men har också inkommit som förorening i gräsfrö, enligt Ahlfvengren (1924) i ” sen tid”, vilket bör betyda senare delen av 1800-talet.

Arten har under 1900-talet spritt sig till landskapets alla delar.

Gammal bofast art.

Av Linné (1755) uppgiven från Dalsland och Västergötland med tre sidhänvisningar till västgötaresan (Linné 1747) där arten dock ej finns med. Liljedahl (1930) förmodar att det är feltryck; Linne ger exakt samma sidhänvisningar för Achillea ptarmica och dessa är korrekta. Uppgiften om Bellis från Dalsland (med Linné som källa) återkommer hos Hartman (1820).

Ett mindre antal iakttagelser fram till vår tid inom Mälarslätten, Skogslåglandet och Nedre Bergslagen.

Status: gammal och bofast. Därtill odlad som prydnadsväxt och förvildad.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %.
Kommentar: kulturformer med mer eller mindre rödfärgade och ofta fyllda blomkorgar var särskilt förr vanliga i odling men uppges mycket sällan förvildade, dock torde även vildformen ibland vara avsiktligt införd i gräsmattor och trädgårdar.

Tusensköna anges som ursprunglig i de västra, centrala och södra delarna av Europa. I Sverige har den länge odlats i trädgårdar för sina vackra blommors skull men har även använts som läkeväxt. Från dessa odlingar har den sedan spridit sig ut i landskapet och naturaliserats. Flera av de tidiga noteringarna på Öland är gjorda vid kyrkor. Men växten är även inkommen med gräs- och vallfrö vilket de tidiga förekomsterna i åkerkanter talar för.

Tusensköna växer på frisk, något näringsrik mark och ses på starkt kulturpåverkade lokaler som klippta gräsmattor; den är exempelvis funnen på Ölands alla kyrkogårdar. Andra vanliga växtmiljöer är betade torrängar, ibland långt ute på Stora Alvaret, strandängar i östra sjömarken, glesare skogar, betade hässlen, vägrenar och åkerkanter. Tusensköna hittas också på jordhögar, stentippar och grusplaner. Sällsynt är den noterad i grusalvar. Arten är störnings- och hävdgynnad.

Tusensköna är väl spridd över hela Öland, endast på delar av Stora Alvaret är förekomsterna lite glesare. Rikard Sterners kommentar att den är mer sällsynt på östra Öland stämmer inte idag.

Man kan se kulturformer av tusensköna med rosaröda strålblommor, ibland är blomkorgarna fyllda. Vid ett tillfälle har ett bestånd utan strålblommor noterats. Efter den extrema torrsommaren 2018 sågs tusensköna kommande säsonger i stort antal i många betesmarker där perenna gräs dött. Speciellt på sydöstra Öland fanns rika förekomster som drog uppmärksamheten till sig (se foto).

Gammal kulturföljeslagare och inkommen, bofast.

Ursprunglig (?), inkommen.
Öppen, torr till fuktig miljö: strandängar (ibland rikligt blommande under milda vintrar), beten, torrängar, gräsmark, ofta i ängen; även sekundärt på väg- och åkerkanter samt i gräsmattor och gårdsmiljöer. På de sekundära växtplatserna är arten säkerligen inkommen, men på de förstnämnda, mer naturliga, skulle arten kunna vara ursprunglig; fynden under första hälften av 1700-talet visar också att tusensköna har en äldre historia på Gotland. Englund (1942) hävdade däremot att tusensköna var en ganska sentida inkomling till ön (införd med gräsfrö). Han hade 1928–36 funnit den på 221 strandavsnitt, främst på södra Gotland och mest vid körvägar, stenmurar och fiskelägen, på norra Gotland endast i dessa miljöer. Därifrån skulle den på södra Gotland ha spritt sig vidare ut på strandängarna.

Andelen provrutor med tusensköna visar att arten är allmän på Gotland. Johansson (1897) angav: ”Allestädes, …, dock mindre utbredd i de nordligaste socknarna.” Arten kan ha ökat något på norra Gotland under 1900-talet, där den nu har noterats från samtliga kartblad.

Tusensköna är troligen inkommen med gräs- och vallfrö, men den kan också vara medvetet införd som prydnadsväxt. Numera är den helt naturaliserad i landskapet och växer på frisk till fuktig, näringsrik mark. Arten gynnas av störning samt av hävd i form av gräsklippning och förekommer mest i gräsmattor på tomter, i parker, på kyrkogårdar och campingplatser samt då och då på fyllnadsjord och i skräpmark. Den har ökat kraftigt både i utbredning och frekvens under de senaste årtiondena.

Tusensköna har bladrosetter med utlöpare under jord. Den börjar blomma i ekorrbärets tid och kan fortsätta till lingonens tid. Av somliga klassas den som ogräs, för andra är den en älskad prydnad i gräsmatta.