trindstarr

Gammal bofast art.

453 Carex diandra Schrank

Syn.: C. teretiuscula Good.

This boreal species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 126 and map 120). It also occurs in New Zealand, as a native plant, thus being a bipolar plant (Du Rietz in Acta phyt. Suec. 13/1940, p. 215). The closely related C. prairea Dew. occurs in N. America.

Trindstarr är ursprunglig. Den kalk- och kulturgynnade arten växer beståndsbildande i öppna rikkärr, i alkärr och på havsstrandängar. Mindre vanliga växtplatser är vitmossdominerade, mer eller mindre gungflyartade kärr vid sjöar samt kärr i anslutning till märgelhålor och andra näringsrika, kulturskapade småvatten.

[Carex diandra x dioica - trindstarr x nålstarr]
Uppgiven av Neuman & Ahlfvengren 1901 från Halmstad i kärret nedom Strandstugan [Strandstugan låg i Halmstad och ej i Söndrum]. Uppgiften var baserad på ett belägg av C. diandra från Halmstad Strandstugudammen 1893 (Neuman i LD, ombestämt av O. R. Holmberg 1927).

Kalkgynnad sälls.–spridd kärrväxt som saknas i näringsfattiga områden. Växtplatser är sjöstränder, kärr, kalkbrott m.m. Den är täml. allm. i Svennevad (Kjellmert 1947). Massförekomster är kända från 1930-talet vid Sundbytorp i Almby i ett bäckkärr (Broddeson ms) och under 1990-talet från strandkärr vid bl.a. Hällasjön i Snavlunda och Vissbodasjön och Lerbäcksmossen i Lerbäck, Lannaforskärret i Vintrosa (Löfgren 1999b) samt Hemsjön vid Norra Tolsboda i Tysslinge.

Lämningar av trindstarr har setts i Tärnsjömyrens sjönötstorv i Skagershult (Post 1909a), i Hackvad, Kumla och Kvismarekärren (L. von Post 1925) samt vid Vilstaängen i Hardemo från tiden då området isolerades från havet för omkr. 6 000 år sedan.

Se även: vanlig trindstarr Carex diandra var. diandra och stor trindstarr Carex diandra var. major

57; tämligen jämnt fördelad, gynnad av hög kalkhalt i marken samt av eutrof miljö. (Av edafiska skäl nästan frånvarande i Övre Bergslagen samt i Nedre Bergslagens och Skogslåglandets oligotrofområde) Utbredningstyp: S1.

Myrin 1832.

Medelrikkärr, särskilt sluttningskärr, gärna i gungflyartade kärrpartier samt sipperpåverkade strandängar vid sjöar, vattendrag och i skyddade lägen vid havet. Ofta även i till synes fattig miljö på gungfly vid tjärnar. Ej känd i landskapets näringsfattiga inre nordöstra delar. - 114 (32).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som C. paniculata β teretiuscula.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 %. Ofta mycket långlivad på lokalerna men påfallande sällan etablerad på nya.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig trindstarr C. d. var. diandra i landskapet.

Trindstarr växer på våt, basrik och gärna näringsrik torv vid stränder, särskilt i starrkransen kring skogstjärnar och på gungflyn. Man finner den även i våta strandskogar och vid sänkta sjöar, mera sällan i skogskärr. Till skillnad från sina släktingar tagelstarr C. appropinquata och vippstarr C. paniculata är den endast svagt eller inte alls tuvbildande.

Trindstarr växer på blöt, gärna näringsrik, kalkpåverkad och torvhaltig mark. På Öland finner man trindstarr i rikkärr och på gungflyn; den vill ha mycket blöta förhållanden.

Trindstarr är mycket sällsynt och är idag endast känd från två lokaler. Arten är konkurrenssvag och missgynnas av upphört bete och igenväxning med högre vegetation. Den fortgående dräneringen av landskapet har också bidragit till minskningen. Vid Svartvikskärret skedde röjningar av träd och buskbryn samt slåtter av ag Cladium mariscus 2019 och 2020 vilket gynnade trindstarr men beståndet är litet, ca 50 strån. Naturreservatet Knisa mosse betas återigen måttligt men endast åtta blommande strån hittades 2017. Trindstarr riskerar att snart vara förvunnen ur den öländska floran.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer i den sumpiga laggen av våta myrar, bl.a. agmyrar, ängsullkärr och porsmyrar i kanten av agmyr; även på gungfly bland ag. Äldre fynd (Johansson 1897, 1910b, Fries 1920, 1925 samt kollekter) är nästan uteslutande gjorda i nu dikade agmyrar, ofta med sumpig torv, samt på holmar i träsk; i båda miljöerna noterades ofta samtidigt surjordsarter: Kyrkträsk i Lojsta, Träskmyr i Hejde, Romamyr nedom klostret i Roma, Lina myr i Hörsne, vid järnvägen samt i snår öster om Bingeträsk i Martebomyr, på holmarna Millumgras (Tingstäde) och Duroj (Hejnum) i södra delen av Tingstädeträsk, myr öster om kyrkan i Lärbro, torvholme vid Mavrajd i Fleringe samt på axagholme i ag på gungfly i västra delen av Marpesträsk på Fårö.

Funnen under Projekt Gotlands flora från Stånga till Fårö. Arten är vanlig runt Storsund i Gothem, vid Smojumyr och Nordermorarna på Fårö, men på Gotland som helhet är den sällsynt, vilket även Johansson (1897) konstaterade. Trindstarr var mer spridd på ön i äldre tid, men många av dessa växtplatser har dikats ut eller vid Tingstädeträsk dränkts efter höjning av vattenståndet.

Trindstarr växer i rikkärr, alkärr, sumpskogar och på näringsrika, kärrartade sjöstränder, mader och strandängar. Arten tycks ha gått tillbaka kraftigt sedan förra inventeringen, till en del förmodligen beroende på utdikning av fuktig skogsmark och igenväxning av sanka stränder.

Trindstarren växer framför allt i sanka kärr, både fattigkärr och rikkärr, särskilt längs den yttersta kanten av småsjöars gungfly eller vassrand. I mer näringsrika miljöer finns den ofta tillsammans med kärrbräken. Enligt Malmgren (1982) är trindstarren i Västmanland gynnad av eutrofiering efter sjösänkningar i sådana miljöer. Trindstarr förekommer också i magra fuktängar, särskilt på kärrtorv. En storvuxen typ som kallas var. major – stor trindstarr förekommer sällsynt i Sörmland.

Tämligen allmän i Uppland, vanligast i de norra och östra kusttrakterna. 342 kartblad, 583 kvadranter.
Almq. I Roslagen (med den inre skärgården) och norra Uppland tämligen allmän, eljest spridd, till yttre skärgården.
Trindstarr växer i många typer av våtmarker. Den förekommer i al- och björksumpskogar, rikkärr och starrkärr, på fuktängar och på sankmarker intill sjö- och havsstränder, ibland bland vass, i Roslagen ofta i den yttre bården mot vattnet i näringsrika slättsjöar.

Var. major stor trindstarr har rapporteras från 51 kartblad och 62 kvadranter.

Trindstarr undandrar sig närstudier. Där den växer är det ofta svårt både att gå, krypa och ro en båt. Den är en gungflyspecialist, som växer i gungflyets yttersta bård mot tjärnen eller sjön. Där har den ofta sällskap med missne, kärrull, källört, dvärgmåra eller sprängört. Trindstarr har hittats på en övergiven flytande bom (två parallellt hopfogade stockar, för avgränsning av flottled). I snösmältningstiden är den i stort sett gråbrun, men har 1–2 gröna blad på skott som ska utvecklas och blomma samma år.

Trindstarr uppträder i Medelpad i två former som tycks skilja sig både geografiskt och ekologiskt. Vanlig trindstarr, var. diandra, förekommer främst vid tjärnar och myrar i skogområdena. Vid stränder av Ljungan och delvis i Njurundakusten uppträder en annan form, stor trindstarr, var. major, som skiljer sig genom kraftigare växt, större, ljusare ax och större fruktgömmen. Då dessa former inte alltid särskiljts behandlas de här tillsammans.

Se även vanlig trindstarr Carex diandra var. diandra och stor trindstarr Carex diandra var. major