Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2016-06-30
Taxasida
tajgaörnbräken
Pteridium aquilinum subsp. latiusculum
(Desv.) Hultén
tajgaörnbräken är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt
tajgaörnbräken är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- tajgaörnbräken
Taxonomi
Klass
Ordning
Familj
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Pteridium aquilinum subsp. latiusculum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Pteridium aquilinum subsp. latiusculum (Desv.) Hultén
Svenskt namn
taigaörnbräken
norwegianBokmal
skogeinstape
norwegianNynorsk
skogeinstape
Finskt namn
sananjalka
finlandSwedish
örnbräken
Danskt namn
Almindelig ørnebregne
Foton
Patrik Engström
Svartsjö, Ekerö kommun 2022-06-11
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Se örnbräken Pteridium aquilinum
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
(örnbräken)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt då underarten ej tidigare uppmärksammats.
Kommentar: B, granskare TKa.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Taigaörnbräken är i regel ganska lågväxt med plan, nästan horisontell bladskiva, som är triangulär i omkrets. Småflikarna är bredare än hos slokörnbräken och pekar snett framåt; karakteristisk är den långa, nästan fingerlika, ändfliken på varje huvudflik (hos slokörnbräken är huvudflikarna uppdelade ända ut i spetsen). Flikarna är undertill oftast bara håriga längs nerverna, men däremot håriga på ovansidan, åtminstone längs kanterna.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Ursprunglig. Barrskog såväl på sandigt underlag som på djup moränjord. Skog av blåbärstyp likaväl som i frodigare, örtrika skogar. Går bra i frisk jord, i skogskanter mot myrar, men är mer dominant på torr mark, särskilt på öppna, torra hyggen. Johanssons kommentar (1897) att örnbräken förekommer mest på sandjord passar dock i första hand in på slokörnbräken. Pettersson (1958 s. 70) skriver att örnbräken har vidgat sin utbredning under 1900-talet men framhåller att ökningen framför allt gäller abundansen och i mindre grad frekvensen. Denna ökning hänger troligen samman med det minskade betestrycket (örnbräken trängs tillbaka av hårt bete), som förmodligen i första hand har gynnat taigaörnbräken.
Under större delen av vår inventeringsperiod har de två underarterna av örnbräken inte urskilts, men allt tyder på att merparten av förekomsterna utgörs av taigaörnbräken. Troligen förekommer taigaörnbräken i samtliga kartblad varifrån örnbräken rapporterats.
De unga bladen är känsliga för sena nattfroster. 1984 frös de ner helt under en frostnatt efter midsommar, men plantorna kom tillbaka med nya blad senare.
Medelpads flora
Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Örnbräken är en sydlig, värmefordrande växt, som föredrar näringsrik mark. Oftast ser man örnbräken i sydvända bergssluttningar, gärna på hyggen i ung lövskogsfas. Arten gynnas av uthuggningar men blir i vårt landskap aldrig en så dominerande hyggesväxt som i södra Sverige. Passerar en väg längs bergssluttningen finns alltid örnbräken nära vägkanterna. I norr och väster uppträder den på soliga torrmarker nästan bara under de stora sydbergsbranterna, men mot sydost är den vanlig också i mindre sydsluttningar och i brinkar. Vid Njurundakusten växer den även på plan men lite rikare skogsmark. På kulturmark i kustområdet kommer den in och uppträder som igenväxningsart i slänter och på torrbackar som inte längre slås. Arten är inte omtyckt av kreatur och blir därför kvar i beteshagar.
Örnbräken hör emellertid också hemma i en annan biotop, nämligen på fuktig mark, som lundväxt vid forsar och i rikbäckskanter. Så förekommer den sällsynt ända upp till västra Haverö och norra Liden. Den är där en riktig rikindikator och gynnas av forspartiets milda lokalklimat – i den biotop Cedergren (1922) kallade brattmer.
Örnbräken har aldrig setts med sporer hos oss, och våra förekomster måste alltså ses som resultat av vindspridning med sporer långt ifrån, eller – möjligen – som kvarväxande relikta kloner från en tid med ett varmare klimat (bronsålder), då arten bildade sporer.
Örnbräken hör emellertid också hemma i en annan biotop, nämligen på fuktig mark, som lundväxt vid forsar och i rikbäckskanter. Så förekommer den sällsynt ända upp till västra Haverö och norra Liden. Den är där en riktig rikindikator och gynnas av forspartiets milda lokalklimat – i den biotop Cedergren (1922) kallade brattmer.
Örnbräken har aldrig setts med sporer hos oss, och våra förekomster måste alltså ses som resultat av vindspridning med sporer långt ifrån, eller – möjligen – som kvarväxande relikta kloner från en tid med ett varmare klimat (bronsålder), då arten bildade sporer.