tagelstarr

454 Carex appropinquata Schum.

Syn.: C. paradoxa Willd.

This species is restricted to Europe and parts of Asia. Being a calciphile, it has a disjunct distribution for instance in Fennoscandia.

Kalk- och källgynnad rikkärrsväxt, täml. sälls.–spridd i sjöstränder, alkärr, kalkbrott, bäckar och diken. Massförekomster har noterats i ett kärr 300 m S om Mariedam station i Lerbäck 1940 (Broddeson ms, S) och i det tuviga björkkärret vid Brunnstorp i Axberg där ”kärret domineras av ett mycket välutbildat C. paradoxa-samhälle, som även ur rikssynpunkt är av mycket ovanlig typ” (Waldén ms 1984).

Landskapets enda aktuella lokal för den kalkgynnade tagelstarren är ett delvis skogbevuxet rikkärr med skalgrus, där arten växer i en gammal torvgrav.

Gammal bofast art.

Lohammar 1953.

Starkt koncentrerad till landskapets västra och nordvästra delar. Tillhör de mest krävande extremrikinslagen i dessa trakters kärrflora. - 68 (6).

Först uppgiven av Birger (1908a). Sagesman var Enander, som belagt arten från Linsell: mellan Häggingåsvallen och Lofsån (16D 6e, 1887, i S). Lokalen kan nu vara överdämd (Lofssjömagasinet).

24; varav möjligen något mer än hälften recenta. Från början tämligen jämnt fördelad, nu utdöd på Mälarslätten Starkt kalk- och källgynnad; frånsett lokal 9 kalkbunden i Bergslagen Utbredningstyp: Kalk-/källkärr.

Högvuxen, kraftigt tuvad starr med tjocka kala rötter. Stråna som blir upp till nästan en meter är vasskantade och sträva. Axen i toppen är smala, långsträckta med små oansenliga hanblommor nederst och över dessa brunaktiga plattade fruktgömmen. Axfjällen är rödaktiga med smal vit hinnkant. De basala bladen är långa, ofta nästan som stråna men smala, bara 1–3 mm breda. De nedre bladslidorna är svartaktiga och typiskt söndertrasade eller upprispade med tagellika fibrer från äldre blad kvar.

Tagelstarr växer på våt näringsrik och gärna kalkhaltig mark. Den kan hittas både i öppna kärr och stränder som i skogskärr och sumpskogar. Arten är ganska sällsynt men lokalt vanligare där bergrunden är kalkrik. Den finns spridd upp till södra Lappland.

Förväxlingsrisk:
Den sydliga arten vippstarr (C. paniculata) är mycket lik tagelstarr men har brunaktiga, hela, ej upprispade basala slidor samt över 3 mm breda blad med en synlig mittränna. Dess habitatkrav liknar mycket tagelstarr och kan nog räknas med denna i NILS-sammanhang.
Andra kraftigt tuvade, högvuxna, Carex-arter som tuvstarr, styltstarr och bunkestarr (C. caespitosa, C. nigra subsp. juncea och C. elata) har upphöjda huvudlika tuvor av kvarvarande vissnade blad. Dessa arter kan ha upprispade bladslidor men de är dock ej svartaktiga.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 61–75 %.
Kommentar: B, granskare KAO.

Tagelstarr bildar, liksom sin nära släkting vippstarr C. paniculata, stora tuvor på våt, näringsrik och basrik mark. Växten påträffas i strandkärr vid sjöar, åar och bäckar, i sumpskog samt ibland på gungflyn. Den trivs också i dammar och diken.

Tagelstarr växer på fuktig–våt, ofta kalkrik mark. På Öland finner man arten i kärr med ag Cladium mariscus eller högörtvegetation, sumphål efter torvtäkter, sumpskogar med björk eller klibbal, vattenfyllda gamla stenbrott och fuktiga ängsgranskogar; lokalerna är ohävdade eller ibland svagt betade.

Tagelstarr är glest spridd över Öland, de flesta växtplatserna ligger på norra halvan av ön. På lokaler där växten är väl etablerad är den inte hotad och den gynnas åtminstone initialt av upphörande bete. Men på sikt hotas växtplatserna av tilltagande beskogning och fortgående dränering. Inom flera områden exempelvis runt Mossberga, Högsrum sn, har en utglesning av antalet lokaler skett. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser; vår bedömning är ändå minskande, speciellt jämfört med Sterner (1986).

Tagelstarr är en högväxt, tuvbildande art som kan förväxlas med vippstarr C. paniculata. Tagelstarr skiljs på de smalare bladen (1,5–3 mm), de tagellikt uppfransade basala slidorna, de ovingade fruktgömmena och axfjällen som är rödbruna utan tydlig hinnkant. Vippstarr har bredare blad (3–6 mm), saknar tagellikt uppfransade slidor basalt, fruktgömmena har upptill en tandad vingkant och axfjällen är bruna med tydlig hinnkant (Schou 2006).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Tagelstarr växer i träsk- och myrkanter samt diken och torvgravar i f.d. myrar. Den är särskilt riklig i träskraden från Kyrkträsk i Lojsta till Slottsträsk i Stånga samt vid Holm och Nordermorarna på Fårö. 15 äldre växtplatser kan definieras. Under vår inventering har tagelstarr setts på åtta av dessa, vilket tyder på stabil förekomst.

Tagelstarr växer på blöt till fuktig, näringsrik mark, antingen under påverkan av basrika bergarter eller av skalgrus. Man finner den i fuktängar, sumpskogar och öppna kärr. Endast i den gåtfullt rika Hjärtumstrakten finns en anhopning av lokaler. För övrigt är de få växtplatserna vitt spridda.

Tagelstarr växer i kärr, vanligen alkärr i kalktrakterna, ofta i närheten av källor, men någon gång i tidvis översvämmade strandalkärr, ofta tillsammans med kärrbräken och granbräken. I flera fall är den också funnen i öppna, trädfria källmyrar, t.ex. Hölö Skräddartorpskärret och Svärta Sandstugukärret. Flera av lokalerna är tydligt igenväxande efter tidigare bete eller slåtter och antagligen har de flesta varit mer öppna. Med starkt ökande skugga degenererar tagelstarrtuvorna. Hur bete och slåtter påverkar denna kraftigt tuvade starr är okänt. Den har emellertid ökat under den ganska milda slåtter som pågått i Skräddartorpskärret i Hölö sedan 10 år. Tagelstarren är sårbar och minskande på grund av igenväxning och dränering av fuktmarker. Dikning bör inte förekomma på växtplatserna.

Tagelstarr är den näst efter styltstarr kraftigast tuvbildande starren i Hälsingland. Tuvorna kan bli både breda och höga och kan vara växtplatser för diverse andra växter, som ekorrbär och skogsstjärna. Tuvorna torde bli gamla. Nyetablering har inte iakttagits. Endast en liten del av bladen övervintrar gröna. Tagelstarr blommar i övergången mellan vitsippans och skogsstjärnans tid. Då blommar även slidstarr och bunkestarr, medan blåsstarr fortfarande är i knopp. Märkena utvecklas först, medan stråna är korta, ståndarknapparna senare, när stråna vuxit ett stycke till. Vissa blomställningar vid Morvikstjärn i Norrala domineras av hanblommor och andra av honblommor. År 1982 förstördes fruktämnena på lokalen vid Östermyrorna i Ovanåker av frost och tuvorna blommade om i linneans tid.