tagelsäv

Tagelsäv är ursprunglig men kulturgynnad. I naturlig vegetation växer den på obetade havsstrandängar och i översilade rikkärr, ibland mycket rikligt. Betydligt sparsammare är den på dy i källflöden och utmed små myrbäckar, på åmader och sjöstränder. Exempel på kulturpåverkade ståndorter är betade havsstrandängar och andra hävdade fuktängar samt dammstränder och fuktiga stigar.

Käll- och kalkgynnad vatten- och fuktängsväxt, förr täml. sälls., fr.o.m. 1980 sedd på 10 lokaler. Tillbakagången beror främst på utdikning av källor och kärrängar i både silikat och kalkområden.

Gammal bofast art.

Sannolikt något förbisedd.

Troligen delvis förbisedd. - 54 (18).

Först uppgiven av Thedenius (1839): "Förekommer på flera ställen i norra delen af provinsen, såsom vid Malmagen, i Midtådalen &c."

Sällsynt Numera troligen inskränkt till några få kalkområden i Bergslagen. Kan möjligen återstå på någon lokal i Salas kalkområde. I Ö. Mälarområdet bevisligen några lokaler under 1800-talet samt under 1900-talet (1941), f.ö. osäker. Kräver hög markneutralisation; tenderar att bli helt och hållet kalkbunden. Utbredningstyp (hela populationen): Kalk (fdS10).

Mot bakgrund av nuvarande utbredning ter sig samtliga uppgivna Mälarslättslokaler, vilka inte styrkts genom beläggexemplar, mer eller mindre ovissa. Hit hör fem hos IVERUS (1877) och fem hos SAMUELSSON (1923a; efter Lundman). Alla inom edafiska trivialområden. I alla händelser aldrig återsedd på någon av dem.

404 Eleocharis quinqueflora (F. X. Hartm.) O. Schwarz

Syn.: Scirpus pauciflorus Lightf., Eleocharis pauciflora (Lightf.) Link

This polymorphic species occurs more or less disjunctly in Eurasia and N. America. Several lower taxa are distinguished. Besides E. quinqueflora in most of Europe and in C. Asia, the following taxa are mapped here, viz. var. macrantha (Boeckl.) in Syria and Lebanon, var. meridionalis (Zins.) in the western C. Asiatic mountains, var. rhizomatosa Hand.-Mazz. in the SE. Asiatic mountains, var. fernaldii Svens. in eastern N. America and var. suksdorfiana (Beauv.) Svens. in western N. America (in Porsild & Cody 1980, map p. 187, included in var. fernaldil). The species s. lat. belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 254 and map 236) but shows also a tendency towards circumpolar distribution. It has also been reported from Argentina (Sparre). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 62.

Litet halvgräs med knappt dm-höga strån utan blad. Stråna är mörkgröna, solida, med en diameter på < 1 mm. I toppen finns ett kort 4–10 mm långt mörkbrunt ax med ett yttre fjäll som är nästan lika långt som hela axet vilket är ung. lika brett som långt. Vid basen finns bladlösa slidor som är orangebruna till rödaktiga. Stråna är ofta löst tuvade med längre utlöpare med vilka den bildar stora glesa bestånd.
Tagelsäv växer i fuktig–blöt kalkrik gräsmark. Vanliga lokaler är rikkärr, fukt- och strandängar. Den är mindre allmän i södra Sverige, sällsynt i Norrlands inland men något vanligare i fjällens kalktrakter.

Förväxlingsrisk:
Bör med sina korta fåblommiga ax inte sammanblandas med andra småsävar i släktet Eleocharis. De flesta av dessa har ax som är flera gånger så långa som breda och med flera mm breda, ihåliga strån.
Nålsäv (E. acicularis) och dvärgsäv (E. parvula) har dock små ax och under 1 mm tjocka stjälkar men båda är mycket lågvuxna, högst ett par cm, och växer under vattet eller på endast tidvis torrlagd mark.
Tuvsäv (Trichophorum caespitsosum) växer tätt tuvat och har en nedre bladslida med en några mm. lång, smal bladskiva.

Scirpus quinqueflorus
Tagelsäv växer i låg vegetation på våt eller fuktig, näringsrik och helst basrik jord. Vid havet anträffas den på våta ställen i strandängarna. I inlandet är den kalkgynnad och växer särskilt i källkärr, i kärr och ängar med tillrinning från omgivande sluttningar eller nära sjöar och åar. Arten växer också vid stränderna av sänkta sjöar och i kärrdiken. Den är konkurrenssvag och mycket betes- och slåttergynnad.

Tagelsäv har sannolikt gått tillbaka ganska starkt i inlandet beroende på igenväxning, utdikning, skogsplantering och gödsling. Exempelvis sågs den på åtta lokaler i Hylte Femsjö i början av 1920-talet (Hård 1924) men inte på en enda under inventeringen. I tre socknar i sydost, Tingsryd Södra Sandsjö, Älmeboda och Emmaboda Långasjö, fanns den tidigare på minst 6 lokaler men är nu försvunnen (se lokalförteckningen).

Tagelsäv växer i betade, tuviga och ogödslade kalkfuktängar där den delar växtplats med majviva Primula farinosa och tätört Pinguicula vulgaris. Den konkurrenssvaga arten gynnas av kreaturens tramp och ses ofta utmed fästigar. Tagelsäv förekommer även i ohävdade skogskärr med ag Cladium mariscus där den växer på bar, exponerad kalkgyttja mellan tuvorna av ag. Den ses ofta vid källflöden och i rikkärr. Ibland växer tagelsäv vid större vätar samt i fuktiga sandtag, gamla stenbrott eller dynsvackor. I Sterner (1938) pekas havsstrandängar ut som en vanlig växtmiljö men där är den idag sällan noterad. På några ställen utmed nordvästra kusten växer tagelsäv direkt på kalkstensklippor med framsipprande sötvatten.

Tagelsäv växer främst inom Mittlandet med dess stora våtmarksområden. På norra tredjedelen av Öland förekommer den vid de stora träsken och i välbetade sjömarker. Stora Alvaret har något glesare med fynd där tyngdpunkten ligger på den norra halvan, främst vid större alvarkärr som Dröstorpmossen och Möckelmossen. Tillbakagången är tydlig och beror på upphört bete främst utmed den västra kusten vilket lett till igenväxning. När hävden numera upphört riskerar många lokaler inom Mittlandet att växa igen på sikt. Den fortgående dräneringen av landskapet och eutrofieringen har också missgynnat tagelsäv.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. 
Fuktigt till blött på blottad kalkjord eller bleke (kalkslam) i källmyrar (svämytor, rännilar), agmyrkanter, axagmyrar, fuktalvar, vätar samt på betade strandängar med blottat tunt jordlager ovan kalken; även i diken, kanaler och grustag. Miljötypen i källmyrar benämndes ”Kärr av tagelsäv-typ” av Martinsson (1997) och bedömdes bara omfatta 3 hektar på ön. Tagelsäv är konkurrenssvag och hittas alltid i miljöer med gles eller helst helt utan annan växtlighet. Englund (1942, inventeringar 1928–36) redovisade 221 inprickade lokaler längs öns kuster. Under våra inventeringar är arten inte alls lika ofta rapporterad i strandängsmiljö, men den kan vara förbisedd. Eftersom artens växtmiljöer saknas inom öns jordbruksområden finns tagelsäv inte där. Johanssons (1897) ”H. o. d.” motsvarar ungefär dagens tämligen allmän, vilket innebär rätt konstant frekvens på ön.

Tagelsäv växer på fuktig, oftast skalhaltig, glesbevuxen jord i kärr, fuktängar och naturbetesmarker, oftast i källdråg och där marken är översilad. Den är konkurrenssvag och därför beroende av hävd och har minskat kraftigt sedan förra inventeringen framför allt i inlandet, där igenväxningen skett snabbare.

Tagelsäven växer framför allt i kalkkärr, särskilt källkärr. Ibland bildar den renbestånd på bar dy, t.ex. vid Dammsjön i Åker eller Pilgöljan i Björkvik. Arten är också karaktärsart för kalkrik fuktig gräsmark med tät, låg grässvål. Vid havet växer den då ofta tillsammans med plattsäv eller rödsäv. Denna lågväxta art är starkt slåtter- och betesgynnad och har minskat starkt på grund av upphörande ängsbruk och bete.

I källkärr vid Kilsbäck i Undersvik växer tagelsäv i svart dy där älgarna går till och från älgbad i källorna. Skottbaserna är 4–5 cm ner i dyn. Varje planta har i oktober 5–10 gråbruna strån. Nästa års skott är en centimeter långt, blekt, och sitter tätt intill de gamla. På vissa plantor finns utlöpare (Hylander 1966, Strandhede & Dahlgren 1968) med knoppar i sina ändar. Dessa är knappt 10 mm långa, 2-3 mm breda vid basen. Dessutom finns på en del plantor cirka 4 mm långa och en dryg mm breda ljusa knoppar alldeles intill de gamla skotten. Dessa oskaftade knoppar lossnar om man petar försiktigt på dem. De sitter så djupt att man måste anta att bara älgens fötter kan komma i kontakt med och kanske sprida dem (Delin 2011c).

På lokalen i Kilsbäck har övervintrade gröna blad setts i april 1991 men på andra ställen andra år har gröna blad saknats i slutet av oktober. Tagelsäv blommar i skogsstjärnans eller ekorrbärets tid.