sylfibbla

Hieracium subulatidens

(Dahlst.) Johanss.

sylfibbla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Översikt

sylfibbla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer

sylfibbla

Taxonomi

Klass

Ordning

Familj

Släkte

Art

Hieracium subulatidens

Namn

Inga alternativa namn hittades.

Foton

Inga foton finns för detta taxon.

Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Funnen på 15 lokaler i 12 socknar (T. Tyler i brev); spridd i östra Blekinge. Funnen i 14 rutor.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: på okänt sätt inkommen adventivväxt. Endast uppgiven 1956 från Landskrona (Weibullsholms garvämnesfabrik; ANil det. TTy i UPS). Arten förekommer dock nära landskapsgränsen i alla grannlandskapen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Sylfibbla är i östra Blekinge, östra Småland och på Öland den i särklass vanligaste skogsfibblan. Den förekommer dessutom på Gotland, i Östergötland och i Halland samt införd i sen tid till Skåne och Uppland. Arten växer naturligt i lövskog och i rester av gammal slåttermark, men framför allt påträffas den på vägrenar och i skärningar, där den ibland utvecklar massbestånd.
Funnen i 124 rutor; tidigare uppgifter från 65 rutor. Vanlig i mellersta delen av östra Småland, ganska sällsynt i sydost; okänd från de västligaste delarna och längst i nordost. – Ursprunglig.
Arten har förmodats vara under spridning (K. Johansson 1923). I västra hälften av Småland ökar dock arten knappast. I östra Småland uppträder den däremot ofta som en framgångsrik nykolonisatör.
Västliga lokaler. Alvesta Moheda 1874 (G. E. Hyltén-Cavallius i LD), 1875 (G. E. Hyltén-Cavallius i LD S och UPS), 1876 (G. E. Hyltén-Cavallius i LD), 1877 (G. E. Hyltén-Cavallius i S), 1884 (G. E. Hyltén-Cavallius i S); Lidsjö1875 (G. E. Hyltén-Cavallius i OHN); Stora Målen 1878, 1881 (båda G. E. Hyltén-Cavallius i S). Slätthög Björkelund (5E4d 1130), moränkulle, slåtteräng, 1999 (JC). Eksjö Eksjö 300 m NNV Brevik (6E8i 2641), naturtomt, 2004 (T. Tyler m.fl.). Jönköping Rogberga Tenhult 1896 (P. Söderlund i S). Nässjö Malmbäck 200 m N Grimstorp (6E5d 1232), vägslänt i granskog, riklig 2004 (LtS). Norra Sandsjö Hägganäs (C. O. von Porat enligt K. Johansson ms 1922). Sävsjö Sävsjö 400 m NNO till N Bäckaskog (6E2g 2939), sluttning i gammal granskog, 2004 (JC AK); Eksjöhovgård 1886 (G. E. Hyltén-Cavallius i S). Vrigstad Knutsbråten i Norrängen 1895 (W. A. G. Wetter i S); Segerholmen (6E2c 0243), blandskogsslänt, 1988 (SK, belägg i LD). Vetlanda Nävelsjö 400 m S Gunnemad (6E4j 3301), grovstammig, gles, artfattig bokskog, 2002 (TmN). Växjö Aneboda 1967 (ThK, belägg i S); Gravaryd (K. Johansson ms 1922); Lammhults station 1893 (K. Johansson i S och UPS), 1919 (K. Johansson i S och UPS); Ugglehult station vid ett torp, 1919 (K. Johansson i S). Berg 200 m N Hult (5E6g 3127), åkerkant, 1992 (GW, belägg i LD). Växjö Hissö (5E2h 4-3-), mulltrik lövskog, 1982 (CM, belägg i LD).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

I Sverige har sylfibbla en östlig utbredning och är vanlig i östra Blekinge, östra Småland, på Öland och Gotland. Den växer främst i skogsbryn, längs skogsvägar och i glesare skogar, en del av dem uppges vara betade. Skogarna består av ädellövträd (ofta rika på skogsek), tall, björk, hassel och någon enstaka gång gran. Växtlokalerna i skog är ofta rester av igenväxande slåtterängar och än idag ses sylfibbla i de få kvarvarande slåtterängarna som vid Gråborg, Algutsrum sn. Små slåtterängsrester i ädellövskogar i Borga hage NR, Räpplinge sn, hyser också växten. Sylfibbla växer även på steniga lokaler som i västra landborgens branter, gamla stenbrott och på klapperstensvallar vid havet, men skogen får inte vara alltför långt borta. Kulturpåverkade lokaler som kraftledningsgator, vägkanter och dammkanter hyser också arten. När igenväxta betesmarker röjs och skogar glesas ur inför upptaget bete blommar sylfibbla rikligt.

Sylfibbla är den i särklass vanligaste i gruppen skogsfibblor på Öland. Västra kustskogen (främst nära landborgen), Mittlandet samt rikare skogar i de nordliga socknarna Böda och Högby hyser de flesta fynden. Sylfibbla är också vanlig utmed västra stenkusten men det avspeglar främst var inventerare med intresse för hökfibblor samlat många belägg. Sylfibbla är fortfarande sällsynt på den skogfattiga södra tredjedelen av Öland med sydligaste fynd i några skogsdungar på Stora Alvaret, Stenåsa och Kastlösa socknar. Den ökade skogsarealen har till viss del gynnat sylfibbla samtidigt som skogen inte får bli alltför tät och mörk. Gårdagens luckiga skogar med bete var optimala för arten. Möjligen kommer sylfibbla åtminstone tillfälligt att gynnas av alm- och asksjukan som ger luckor i skogen när de sjuka träden dukar under. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Torr till frisk tallskog och tallgranblandskog, ängsmark, hällmark och kalkgrus; gärna ljusöppet. Johansson (1897) angav arten från bara fyra socknar. Arten spred sig under 1900-talet på västra delen av mellersta Gotland, och från 1990-talet framåt har den påträffats även i flera av de nordligaste socknarna. Dess (eventuella) introduktionshistoria är obekant.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Spridd från Skåne till Uppland. Möjligen förvildad från odling i Frescati och funnen på flera lokaler i norra delen av Stockholm och på Lidingön.