svart hundrova

Ny bofast art; odlad som prydnads- och medicinalväxt och förvildad bl.a. på ruderatmarker; sannolikt bofast i Karlskrona.

Förvildad, sannolikt tillfällig. - 3 (3).

Larsson (1868) uppger endast: "förvildad här och der".

Hundrova är bofast. Den växer som kvarstående eller varaktigt förvildad i snår och häckar nära bebyggelse men också mer eller mindre tillfälligt på utkast- och avstjälpningsplatser. Växten sprids dels vegetativt från utkast, dels med frö genom självsådd.

Arten är införd som medicinal- och prydnadsväxt men är numera sällsynt som odlad. Den härstammar från Europa och västra Asien och är känd från Sverige sedan 1662.

Giftig läke- och prydnadsväxt, förvildad i Sverige sedan 1600-talet, i Närke kvarstående eller förvildad genom utkast på gödselstackar och tippar. Aktiv odling tycks nu mkt sälls. men har förekommit i Ekeby av Meijerhelm under mitten av 1800-talet (Lagergren 1922–1925) och vid Stora Lassåna i Ramundeboda 1905 (LAXÅ).

För nuvarande något förvildad i Arboga samt på Ängsö; kvarstående och odlad på ytterligare några platser på Mälarslätten och i Skogslåglandet. Som varaktigt vildväxande sannolikt värmekrävande. Trolig utbredningstyp: S12.

Vildväxande (kvarstående eller självsådd) delvis tillfällig, också längst i S. Till beteckningen epökofyt berättigar i första hand det stora, säkerligen mycket gamla hagbeståndet vid Ängsö slott. Kanske också beståndet vid Dåvö, i den mån detta kan anses vildväxande Ståndorter: se nedan.

Hundrova är inhemsk i östra och centrala Europa, i Medelhavsområdet och i sydvästra Asien. I Norden har den odlats som läkeväxt och till prydnad, och den fanns i Nils Linnaeus’ trädgård i Älmhult Stenbrohult (Linné 1732 under namnet Bryonia aspera s. alba, baccis nigris, på svenska Hundcurbitz). Men spridd blev den kanske inte förrän under 1800-talets senare del – Wetter (ms 1894) angav från Sävsjö Vrigstad: ´under senare åren alltmera allmänt planterad vid gårdar och torplägenheter´. Enligt Haak (1965) användes den på 1920-talet i Vimmerby Rumskulla som skuggväxt på verandor. Numera ser man den inte så ofta i odling. Däremot står den ibland kvar vid gammal bebyggelse. Dessutom sprids den, troligen mest med fåglar, till gårdskanter, bryn, betesmarker, bebyggelsenära dungar och vägrenar. Den ses ibland också på utkast.

Svart hundrova är en gammal kulturväxt som härstammar från sydöstra Europa och Turkiet. Förr odlades den en del som spaljéväxt men knappast så idag. Några av uppgifterna i Sjöstrand (1850) är från prästgårdar.

Svart hundrova växer på öppen, torr och gärna kalkrik mark. Idag utgörs ruderatmarker som jord- och stentippar den vanligaste växtmiljön. Svart hundrova kan även ses i vägrenar och åkerkanter där den gärna växer längs stenmurar. Ibland har den noterats i gårdsmiljöer.

Utbredningen är koncentrerad till den södra halvan av Öland, främst de västra socknarna Algutsrum, Torslunda och Mörbylånga. Arten har ökat sedan Sterner (1938) men flera av de nutida lokalerna är av tillfällig natur.

När arterna inte är i frukt kan svart hundrova förväxlas med röd hundrova B. dioica. Bladformen kan vara användbar men varierar en del. Hos svart hundrova har den yttersta bladloben 3–5 par spetsiga tänder; kronbladen hos honblommorna är knappast längre än foderbladen. Röd hundrova har få, 1–(2), trubbiga bladtänder och honblommornas kronblad har dubbla längden jämfört med foderbladen.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Kvarstående och förvildad, tillfällig.
Mest anträffad nära bebyggelse, t.ex. vid ladugårdar, på bakgårdar och i rabatter, då troligen oftast kvarstående från odling. Dessutom utkommen på jord- och skräphögar, soptippar, vid snår nära trädgårdar och liknande miljöer.

Hundrova har sedan mycket länge odlats som prydnads- och medicinalväxt. Numera påträffas den någon gång kvarstående men oftast förvildad i snår och häckar i närheten av äldre bebyggelse. Dessutom förekommer arten på utkast och tippar.

Hundrovan är en flerårig slingerväxt med stor rotklump. Den har förts in till vårt land som prydnads- och medicinalväxt (laxermedel). Under 1800-talet var den allmänt planterad (Thedenius 1871), men har därefter minskat påtagligt i odling. Den förekommer nu ställvis som restbestånd vid äldre bebyggelse. Dessa kan betraktas som levande kulturminnen men hundrovan sprids även med blomväxtfrö och förmodligen har en del av de sörmländska förekomsterna detta ursprung.

Härstammar från Europa och västra Asien. I Sverige förvildad.