styvfibblor

1910 Hieracium, the groups Foliosa (Fr.) Lindeb. and Tridentata Fr.

These groups of species (agamotaxa), incl. the H. umbellatum group, occupy together a large area in Eurasia and N. America with an almost circumpolar distribution. Further geographical differentiation is at present impossible.

Gamla bofasta småarter.

Småarter (Holmgren 1942). Hieracium acrifolium, H. daedalocephalum, H. exporrectum, H. obatrescens, H. rigidum, H. scabrescens, H. vaerendicum.

Styvfibblor ses ofta på kulturskapade marker, t.ex. vägrenar och fäbodvallar, men är också vanliga i gles skogsmark och inte alltför blöta videsnår.

H. aleiatolepium Dt
H. anatonum Dt
H. aureum (Dt) Joh.
H. decalvatum Dt
H. dolabratum Norrl.
H. erectifrons Zahn - Jmt
H. flavistylum Dt & En.
H. grandescens Dt
H. irrugans Joh.
H. listabellatum Joh.
H. melinostylum Joh. - Jmt
H. molestatum Joh.
H. orariiforme Dt - Jmt
H. placerophyllum Dt
H. productum Dt
H. svegense Dt

Styvfibblor växer på torr eller måttligt torr, solöppen, basfattig mark, främst skogsbryn och vägrenar, grustag, banvallar och skräpmark, men även i dungar och gles lövskog. Det är inte känt om det finns ekologiska skillnader mellan arterna.
Funna i 1336 rutor; tidigare uppgifter från 233 rutor. Mycket vanliga i nästan hela landskapet, men bara ganska vanliga vid kusten längst i sydost och sällsynta i ytterskärgården. – Ursprungliga.
Den senaste behandlingen av gruppen för Sverige (K. Johansson 1929) är en kommenterad katalog med referenser till originalbeskrivningar samt provinsuppgifter. Senare har i stort sett ingenting skrivits om styvfibblorna i Sverige; någon nyckel har aldrig presenterats och mycket lite har samlats. Ett mindre antal ark har namnsatts efter Johanssons tid; ofta har de ansetts höra till arter som Johansson ej kände från landskapet. Dessa bestämningar verkar föga övertygande, och de uppgifter som här redovisas som trovärdiga är alltså i stort sett de som förelåg vid 1920-talets slut.
Styvfibblorna är svåra att avgränsa från hagfibblorna och flera arter har än förts till den ena sektionen, än till den andra. Här följs indelningen hos Tyler (2004a); arter som Johansson (1927a, 1929) räknade till hagfibblorna markeras med (V) efter artnamnet. Hittills är 32 arter säkert kända från landskapet. Svenska namn saknas.
[Hieracium acrifoliiforme] – Beskriven från Södermanland av Karl Johansson (1929) och känd av honom även från Östergötland. Ett belägg insamlat i Oskarshamn Kristdala Storgatan 48, kulturmark, 1970 (E. Evers i LD) fördes 1979 av Sten Nordenstam till denna art, men bestämningen får anses preliminär.
Hieracium acrifolium – Först publicerad av K. J. Lönnroth (1882) under namnet H. Friesii var. saxicola från Hultsfred Järeda Klövdala (belägg i S). Arten är känd från Blekinge norrut till Värmland och Östergötland. I Småland är det sannolikt den vanligaste och mest vittspridda styvfibblan, känd från alla delar av landskapet och dokumenterad från 102 rutor.
Socknar med fynd. Alvesta Moheda. Skatelöv. Aneby Askeryd. Frinnaryd. Eksjö Eksjö. Höreda. Kråkshult. Mellby. Gnosjö Gnosjö. Hultsfred Hultsfred. Järeda. Målilla. Mörlunda. Hylte Femsjö. Södra Unnaryd. Högsby Fagerhult. Långemåla. Jönköping Gränna. Huskvarna. Jönköping. Ljungarum. Rogberga. Ödestugu. Öggestorp. Kalmar Ljungby. Ljungby Lidhult. Mönsterås Mönsterås. Nybro Bäckebo. Kråksmåla. Madesjö. Örsjö. Nässjö Almesåkra. Barkeryd. Bringetofta. Forserum. Malmbäck. Norra Sandsjö. Norra Solberga. Nässjö. Oskarshamn Oskarshamn. Sävsjö Hylletofta. Vrigstad. Tingsryd Almundsryd. Södra Sandsjö. Älmeboda. Tranås Linderås. Säby. Uppvidinge Älghult. Vetlanda Alseda. Lemnhult. Nye. Vetlanda. Vimmerby Södra Vi. Vimmerby. Västervik Gladhammar. Hallingeberg. Loftahammar. Törnsfall. Västervik. Västra Ed. Västrum. Växjö Aneboda. Bergunda. Gårdsby. Tävelsås. Ör. Åtvidaberg Gärdserum. Älmhult Stenbrohult. Virestad.
Hieracium canistrale – Först publicerad av Karl Johansson (1929) från Växjö Gårdsby Hultäng och Kråkenäs på material som insamlades av Oscar Köhler 1897–1900 respektive 1898 (alla belägg i S). Ej senare sedd eller samlad. De båda citerade lokalerna är de enda i världen.
Hieracium colpophylloides (V) – Tidigast insamlad 1897 av Oscar och Gustaf Köhler i Växjö Gårdsby Kråkenäs och sedan insamlad årligen av bröderna Eugène och Oscar Köhler fram till och med 1901 (belägg i S och UPS). På etiketter skrivna av Eugène preciseras lokalerna till Kullen, Takmaden och Ängstugan. Fibblan beskrevs av K. Johansson & Samuelsson (1924) som H. gothiciforme var. colpophylloides på Eugènes material och höjdes till art av K. Johansson (1927a).
En avvikande form är insamlad i Tingsryd Urshult Dunshult, skuggig löväng i kanten mot låglänt mark, 1903 (K. Johansson i S).
Hieracium colpophyllum (V) – Funnen 1903 av Karl Johansson i lövängar utefter Bräkneån i Tingsryd Tingsås Tingsryd (belägg i S och UPS) och beskriven som art på detta material (K. Johansson 1905). Endast känd från originalinsamlingen.
En uppgift från Oskarshamn Oskarshamn Kristineberg (Köhler ms 1917, Rühling 1998) är oriktig; det enda kända belägget (i S) ombestämdes 1924 till vassfibbla H. barbareifolium av Karl Johansson.
[Hieracium creperum] – En av de få vittutbredda styvfibblorna, känd från Skåne till Jämtland och i Småland att förvänta. Hittills föreligger dock endast obekräftade uppgifter: Växjö Dädesjö Målajords kronopark 1907 (Lindwall 1908 under namnet H. rigidum var. creperum); belägg saknas. Älmhult Älmhult S om stationen, banskärning, 1961 (E. Almquist i S).
Hieracium crispicans – Funnen 1903 av Karl Johansson i Nybro Örsjö i en löväng V om stationen (S om järnvägen enligt ett av beläggen) och beskriven av honom som H. trichocaulon var. crispicans (K. Johansson 1905); senare värderad till art (K. Johansson 1929). Belägg i S. Inga ytterligare uppgifter föreligger.
Hieracium daedalum var. pseudotridentatum (V) – Först publicerad av Dahlstedt (1894), som dock oriktigt använde namnet H. tridentatum för den (K. Johansson 1927b). Senare godtagna lokaler som han angav har markerats med asterisk nedan. Arten är västlig; dess var. pseudotridentatum är känd från Småland (7 rutor) norrut till Värmland.
Känd från Jönköping Rogberga Målen* 1889 (K. Johansson i S). Sävsjö Sävsjö Uppåkra* 1881 (G. E. Hyltén-Cavallius i S). Vrigstad Knutsbråten vid Lilla Ekenäs och i södragärdet, båda 1895 (W. A. G. Wetter i PerBrahe, från Lilla Ekenäs även i S); Skogen i norragärdet (Wetter ms 1894). Värnamo Värnamo, vägkant, 1922 (K. Johansson i S). Växjö Aneboda Lammhult nära stationen 1919 (K. Johansson i S). Drev Braås* utan år (G. E. Hyltén-Cavallius i S).
Belägg från Oskarshamn Oskarshamn (K. J. Lönnroth enligt Dahlstedt 1894) är ej återfunna, kanske ombestämda?
[Hieracium epacrum] – Denna art är enligt K. Johansson (1929) endast känd från Värmland. Den angavs från Oskarshamn Oskarshamn (Köhler ms 1917, Rühling 1998), men beläggen, från 1903, 1905 och 1907 (E. Köhler och O. Köhler i GB och S) är ej specialistbekräftade och torde vara felbestämda. För uppgiften Västervik Västervik Björkhagen (Lundin 1936) saknas belägg.
Hieracium exporrectum – Beskriven av K. Johansson (1905) som H. sparsifolium var. exporrectum från lokalerna i Södra Sandsjö, Tingsås och Väckelsång; höjd till art hos Johansson (1929). Denna art förekommer endast i gränstrakterna mellan Skåne, Blekinge och Småland (5 rutor). I norra Skåne skall det vara den mest vittspridda styvfibblan (Almquist hos Weimarck 1963).
Känd från Tingsryd Södra Sandsjö Hensmåla 1903 (K. Johansson i S). Tingsås Tingsmåla, löväng, 1903 (K. Johansson i S). Urshult 1903 (K. Johansson i S). Väckelsång Lilla Ekaryd, ängsbit vid vägen, 1903 (K. Johansson i S). Älmhult Stenbrohult Diö 1927 (N. Johnsson i S). Beläggen från Stenbrohult, Urshult och Väckelsång är enligt Karl Johanssons markeringar inte helt arttypiska.
[Hieracium friesii] – Namnet H. friesii gavs ursprungligen (Hartman 1820) åt en form från norra Halland men användes intill 1800-talets slut om diverse andra styvfibblor. I våra herbarier förvaras därför under detta namn en hel del material, som inte är den art som Dahlstedt (1894) ville knyta namnet till.
Dahlstedt (1894) uppgav dock sin H. friesii från fyra småländska lokaler och han har senare gett detta namn till ytterligare ett par insamlingar från landskapet. Det visar sig dock att belägg saknas eller har blivit ombestämda i samtliga fall utom ett (där bestämningen aldrig granskats). Det får därför tills vidare anses osäkert om arten förekommer i landskapet.
Hieracium gardsbyense (V) – Tidigast insamlad 1897 av Oscar och Gustaf Köhler i Växjö Gårdsby Kråkenäs och sedan 1899, 1890 och 1891 av bröderna Eugène och Oscar Köhler (belägg i S). Enligt etiketter skrivna av Eugène fanns växten på flera ställen kring Kråkenäs, nämligen vid Kullen, Skogsnäs, Svinaträdan, Sörgården, Takmaden och Ängstugan. – Arten beskrevs, baserat på detta material, av K. Johansson & Samuelsson (1924). Den är endast känd från det här citerade materialet.
Belägg finns även från två andra platser vid Kråkenäs, nämligen Hultäng 1900 (E. Köhler i S) och Vrå 1897 (O. Köhler i S), men de har endast med tvekan förts till denna art.
Hieracium gemelliforme – Funnen av Karl Johansson 1903 i Nybro Örsjö i en löväng S om järnvägen och beskriven av honom som H. trichocaulon var. gemelliforme (K. Johansson 1905); senare värderad till art (K. Johansson 1929). Belägg (från två dellokaler) finns i S. Endast känd från detta material.
Hieracium gothicianfractum (V) – Insamlad av Karl Johansson 1922 i Ljungby Angelstad Ularp i en björkäng (belägg i S). – Beskriven av K. Johansson & Samuelsson (1924) på detta material. Aldrig senare sedd eller samlad.
Hieracium gothiciforme (V) – Först publicerad under namnet H. gothicum * gothiciforme av Dahlstedt (1894) från Alvesta Skatelöv, Gislaved Burseryd och Hylte Femsjö. Arten är sydvästsvensk och är känd från norra Skåne till Västergötland. Från Småland finns det uppgifter från 22 rutor.
Socknar med fynd. Alvesta Skatelöv. Gislaved Burseryd. Hylte Femsjö. Södra Unnaryd. Högsby Högsby. Ljungby Angelstad. Annerstad. Lidhult. Nässjö Almesåkra. Tingsryd Almundsryd. Södra Sandsjö. Tingsås. Urshult. Växjö Drev. Gårdsby. Tolg.
En insamling från Oskarshamn Oskarshamn 1904 (O. Köhler i S) accepterades ej av K. Johansson (1926) då han karterade arten.
Hieracium gothicum (V) – Först publicerad under namnet H. gothicum f. latifolium av T. M. Fries (1852) från Hylte Femsjö Lilla Vallshult och vid Domkullen i Femsjö by. Belägg från Lilla Vallshult 1851 finns i S. – H. gothicum ingår i en kritisk artgrupp, H. gothicum-gruppen, som har sitt centrum i sydvästra Sverige. Fram till 1894 användes namnet för att täcka hela denna grupp. Ganska mycket material, som inte tillhör H. gothicum i snäv mening, förvaras därför i herbarierna under detta namn. Särskilt lik är H. gothiciforme, som inkluderades i H. gothicum av Almquist (hos Weimarck 1963). Denna art har större utbredning än H. gothicum själv. I den snäva mening, som Dahlstedt (1894) och K. Johansson (1927a) givit arten, finns den huvudsakligen i ett mindre område på gränsen mellan Halland och Småland. I Småland är den känd från 8 rutor.
Socknar med fynd. Gislaved Burseryd. Hylte Femsjö. Ljungby Lidhult. Tingsryd Väckelsång.
[Hieracium induticeps] – Arten är säkert känd från Värmland och Närke. Ett belägg från Jönköping Lekeryd Vik 1919 (K. Johansson i S) har Karl Johansson betecknats som ´cf. H. induticeps´, men bestämningen kan inte betraktas som definitiv.
[Hieracium jutlandicum] – En dansk art, rätt vanlig på Jylland och med några få lokaler på Själland (Schou 2001). Erik Almquist har fört två belägg, som han samlade 1962 i Småland, till denna art (Markaryd Markaryd bangården och Älmhult Älmhult bangårdsområdet, skärning), men bestämningarna övertygar alls inte.
Hieracium lineatum (synonym: H. lissolepium) – Publicerad från landskapet av K. Johansson (1929) utan lokaluppgift men baserat på en insamling han själv gjorde 1922 i Ljungby Lidhult Bassarås (belägg i S). – Denna art är lätt igenkännlig på de helt kala holkarna och den kala, ´nästan hala´ stammen. Den är också en av de mest vittspridda styvfibblorna, känd från Blekinge och Halland norrut till Jämtland och Västerbotten. I Småland är den dock bara känd från det citerade belägget.
Ett par osäkra uppgifter finns också. Arten angavs från Småland av Stenström (1889 under namnet H. rigidum * lineatum); han skulle ha fått uppgiften från Dahlstedt. Denne nämnde dock inte själv arten från landskapet (Dahlstedt 1894). Från Sävsjö Vrigstad Porsamålen i gärdet (Wetter ms 1894) saknas belägg.
[Hieracium lineolatum] – Denna art har en stor utbredning i mellersta Sverige och når söderut till Östergötland. Belägg från Älmhult Stenbrohult Diö 1925 samt Virestad Almås 1916 och Fanhult 1927 (alla N. Johnsson i S) har av samlaren förts till H. lineolatum. Arten finns dessutom redovisad från Stenbrohult Lindhult (N. Johnsson ms). Bestämningarna har inte bekräftats av specialist
[Hieracium macrotonoides] – Belägg från Västervik Västervik Segersgärde, ekhage, 1966 (E. Almquist i S) fördes av insamlaren till denna lokalart från Rönö i Östergötland, men bestämningen är uppenbart oriktig.
Hieracium macrotonum (V) – Först publicerad av K. J. Lönnroth (1882) under namnet H. rigidum var. crinita från Högsby Fagerhult ´invid gärdesgården på vägen till Äskebäck ej långt från Fagerhults kyrka´ (belägg, insamlade 1881, i S). Arten år känd från Blekinge norrut till Värmland och Uppland och finns särskilt i östra Sverige. Den är troligen ganska vanlig i norra Smålands centrala och östra delar, i övrigt sällsynt. Totalt är den känd från 33 rutor.
Socknar med fynd. Eksjö Ingatorp. Hultsfred Mörlunda. Högsby Fagerhult. Jönköping Ljungarum. Rogberga. Öggestorp. Ljungby Lidhult. Nässjö Barkeryd. Forserum. Norra Sandsjö. Oskarshamn Misterhult. Oskarshamn. Sävsjö Vrigstad. Vetlanda Nävelsjö. Vimmerby Vimmerby. Västervik Gladhammar. Hallingeberg. Törnsfall. Västervik. Överum. Växjö Drev. Gårdsby. Åtvidaberg Gärdserum.
[Hieracium majorinum] – Denna art förekommer enligt Johansson (1929) från Värmland och Södermanland till Dalarna. Den uppgavs av Lundin (1931) från Västervik Västervik Gränsö kanal, och ett belägg från Växjö Tävelsås Djurle myr 1929 (A. Palmgren i LD) bestämdes av H. Dahlstedt till denna art, men uppgifterna får betraktas som osäkra.
Hieracium melinostylum – Publicerad från landskapet av K. Johansson (1929), utan lokaluppgift men baserad på J. E. Zetterstedts fynd 1877 på Jönköping Visingsö (belägg i S, bestämt av K. Johansson 1924). En av de få vittspridda styvfibblorna, känd från Småland norrut till Jämtland och Västerbotten. Från Småland finns dock utöver den angivna insamlingen bara ett ark i S, etiketterat ´Værenda; Moheda Skatelöf 188 76 [G. E.] Hyltén-Cavallius´; enligt Karl Johanssons bestämning innehåller det ett exemplar av H. melinostylum och ett av H. vaerendicum. Det är okänt vilket exemplar som togs i Alvesta Moheda och vilket som togs i Skatelöv.
Hieracium mixopolium – Först publicerad av K. J. Lönnroth (1882) under namnet H. rigidum * glareosum från Nybro Madesjö Brånahult ´vid gruset invid banvallen nära stationen´ (belägg, insamlade 1881 i LD och S och 1884 i GB och S). Arten förekommer från Småland norrut till Dalarna. I Småland är den känd från 21 rutor och troligen ganska vanlig; hittills är den dock inte påvisad i de västligaste delarna.
Socknar med fynd. Högsby Fågelfors. Högsby. Jönköping Gränna. Huskvarna. Jönköping. Nybro Kråksmåla. Madesjö. Nässjö Barkeryd. Oskarshamn Oskarshamn. Sävsjö Vrigstad. Tingsryd ´Åsnen´. Uppvidinge Älghult. Vetlanda Alseda. Vetlanda. Västervik Västervik. Växjö Gårdsby. Älmhult Virestad.
Hieracium obatrescens – Först publicerad av Dahlstedt (1894) under namnet H. rigidum * obatrescens från Jönköping Gränna Mällby baserat på en insamling från 1877 (C. A. Andersson i LD). En vittspridd art, funnen från Skåne norrut till Värmland och Uppland. Troligen ganska vanlig i Småland, känd från hela landskapet (23 rutor).
Socknar med fynd. Alvesta Skatelöv. Hylte Södra Unnaryd. Högsby Långemåla. Jönköping Gränna. Lekeryd. Ödestugu. Öggestorp. Oskarshamn Oskarshamn. Sävsjö Vrigstad. Tingsryd Södra Sandsjö. Vaggeryd Svenarum. Västervik Gladhammar. Växjö Gårdsby. Tävelsås. Älmhult Stenbrohult. Virestad.
Belägg saknas från Västervik Loftahamma (Sandahl 1966) och Växjö Dädesjö (Lindwall 1908).
[Hieracium orbolense (V)] – Denna art förekommer från Halland till Hälsingland, men mest i västra Sverige. Den upptogs för Småland av Dahlstedt (hos Lindman 1918, 1926), men inte av K. Johansson (1926). Ett belägg från Älmhult Stenbrohult 1909 (N. Johnsson i S) har inte granskats av specialist, och det saknas belägg för uppgiften Sävsjö Vrigstad Ekeberg hos Wetter (ms 1894).
Hieracium pachytrachelum – Funnen 1903 av Karl Johansson i Tingsryd Väckelsång Lilla Ekeryd, talrikt i en äng vid gården (belägg i S) och beskriven därifrån som H. trichocaulon var. pachytrachelum (K. Johansson 1905). Johansson samlade den där (´ängsbit vid vägen´) även 1908 (belägg i S); han höjde senare rangen till art (K. Johansson 1929). Växten är bara känd från norra Skåne och sydligaste Småland. I vårt landskap är den, förutom på primärlokalen, samlad i Tingsryd Almundsryd Ryd, björkbacke ovan stationen 1927 (K. Johansson i LD och S).
Det finns även ett ark från Älmhult Stenbrohult Diö 1912 (N. Johnsson i S), men det har inte granskats av någon specialist.
[Hieracium pardalinum (V)] – Säkert känd endast från ett par lokaler i Rute på nordöstra Gotland (Dahlstedt 1894). Den har angivits från Västervik Västervik Kulbacken (Lundin 1931, bestämning Dahlstedt), men inga belägg har bevarats. Däremot finns det ark från Västervik Gränsö, björkhage vid allén 1965 och 1966 (båda E. Almquist i S); deras identitet med den gotländska växten har dock inte prövats kritiskt.
Hieracium patagiarium (V) – Först publicerad av Dahlstedt (1894) under namnet H. rigidum * patagiarium från Nybro Örsjö och Jönköping Öggestorp. Arten förekommer från Småland och Halland norrut till Närke. Den är känd från större delen av Småland (28 rutor) utom den nordöstra delen.
Socknar med fynd. Alvesta Moheda. Eksjö Eksjö. Höreda. Gislaved Burseryd. Gnosjö Gnosjö. Hultsfred Mörlunda. Hylte Femsjö. Högsby Fagerhult. Högsby. Jönköping Rogberga. Öggestorp. Ljungby Lidhult. Nybro Madesjö. Örsjö. Nässjö Almesåkra. Barkeryd. Norra Solberga. Nässjö. Oskarshamn Oskarshamn. Sävsjö Sävsjö. Vrigstad. Tingsryd Tingsås. Tranås Linderås. Vaggeryd Svenarum. Växjö Drev. Gårdsby.
Belägg saknas från Älmhult Stenbrohult Diö (N. Johnsson ms).
Hieracium perangustum – Först publicerad av Dahlstedt (1894), dels under namnet H. gothicum * perangustum från Hylte Femsjö Bålshult och Torsaberga, dels under namnet H. gothicum * tenuiceps från Femsjö Lilla Vallshult. Denna art har en snäv utbredning i Halland och västra Småland (7 rutor). I Småland är den i typisk form endast funnen i Hylte Femsjö. I grannsocknen Ljungby Lidhult representeras den av var. lidhultense, som bland annat skiljer sig genom att ha hårigare holkfjäll (K. Johansson & Samuelsson 1924).
Lokaler. Hylte Femsjö många belägg från 1856 till 1886 (båda E. P. Fries i S); Nyby utan år (G. E. Hyltén-Cavallius i S); Torsaberga 1830-talet (E. Fries i GB), 1851 (T. M. Fries i S), 1856 (E. P. Fries i GB LD och S), 1859 (O. G. Blomberg i S), 1896 (H. Dahlstedt i S) och 1922 (K. Johansson i GB och S); Vallshult 1857 (E. P. Fries i S). – Var. lidhultense är känd från Hylte Femsjö Älmås anhalt 1922 (K. Johansson i S) samt från Ljungby Lidhult 1868 (H. Dannfelt i S); nära kyrkan, gräsmark, 1922 (K. Johansson i LD); stationen 1903 (K. Johansson i S), björkskog med ljung, vägkant och åkerren, alla 1922 (K. Johansson i S); N om stationen, gräsbeväxt plats vid åker; NV om stationen; Bassarås, vägkant; Gräshult; Prosteköp, björkäng; Öxnalt, vägkant; alla 1922 (K. Johansson i S).
Närstående men enligt K. Johansson kanske artskilda former (´cf. H. perangustum´) i Alvesta Skatelöv 1880 (G. E. Hyltén-Cavallius i S), Hylte Södra Unnaryd prästgården 1922 (K. Johansson i S) och Växjö Drev 1881; Böksholm, Holmen 1887 (båda G. E. Hyltén-Cavallius i S). – Obekräftade uppgifter från Nybro Örsjö Mellan-Örsjö (K. J. Lönnroth enligt Dahlstedt 1894), Sävsjö Vrigstad Knutsbråten vid Lilla Ekenäs 1895 (W. A. G. Wetter i PerBrahe) och Vaggeryd Svenarum 1898 (Theorin i LD).
[Hieracium poliocranum] – Enligt K. Johansson (1929) med säkerhet endast känd från Dalarna. Ett belägg från Oskarshamn Oskarshamn 1903 (O. Köhler i S) är sannolikt felbestämt.
[Hieracium poliothapsinum] – En variabel art från trakten av Stockholm. Ett belägg från Västervik Västervik Segersgärde 1960 (E. Almquist i S) har förts hit, men bestämningen bör bekräftas.
Hieracium protractidens (V) – Först insamlad 1889 av K. J. Lönnroth i Oskarshamn Oskarshamn ´i en bergig lund norr om landsvägen midt emot Fredriksberg´ (belägg i S, bestämda av K. Johansson). Lönnroth insåg att han funnit en dittills okänd växt, men den blev beskriven först av Zahn (1921) som H. laevigatum ssp. protractidens. Arten är endast känd från Oskarshamns kommun (3 rutor).
Lokaler. Oskarshamn Döderhult Forshult 1903 (E. Köhler i S). Oskarshamn många belägg från 1902 (E. Köhler i S, O. Köhler i GB LD och S) till 1911 (O. Köhler i LD och S); nära Borgmästarviken 1902 (E. Köhler i S); Fredriksberg se ovan; Gamla Döderhultsvägen 1904; Kikebo 1902 (båda E. Köhler i S); Kristineberg 1908 (O. Köhler i S); Valhall (E. Köhler i S).
Hieracium rigescens (V) – Funnen 1922 av Karl Johansson, dels i Hylte Femsjö Hökhult, dels i Ljungby Lidhult Strömma bland buskar vid landsvägen (belägg i S, från Strömma även i LD). Arten beskrevs på detta material (K. Johansson & Samuelsson 1924) men är aldrig senare samlad.
[Hieracium rigidum] – Hieracium rigidum i snäv mening är en i Svealand vitt utbredd art med sydgräns i Östergötland. Namnet har emellertid ofta använts som kollektivbeteckning för hela gruppen styvfibblor.
Hieracium ruberulum – Först publicerad av K. Johansson (1929) men utan lokaluppgift. Arten är spridd i östra Sverige från Öland och Småland (6 rutor) till Uppland.
Lokaler. Högsby Långemåla Getebro 1949 (R. Sterner i GB, bestämning E. Almquist 1949). Oskarshamn Oskarshamn 1901 (O. Köhler i S), 1902 och 1904 (båda O. Köhler i GB), 1905 (E. Köhler i S); Ernemar 1904; Fallebo 1904; kakelfabriken 1902; Kikebo 1903 (alla O. Köhler i S, bestämda av H. Dahlstedt); ´söder om jernvägsstationen i en bergig skogslund nära banan´ 1879 (K. J. Lönnroth i S). Västervik Lofta Grantorpet, lundbacke, 1966 (E. Almquist i S). Växjö Gårdsby Hultäng 1879 (O. Köhler och G. Köhler i GB), 1899 (O. Köhler i LD och S, bestämning H. Dahlstedt); Kråkenäs 1898 (O. Köhler i GB, bestämning H. Dahlstedt).
Obekräftade uppgifter från Sävsjö Vrigstad Knutsbråten i sörängen, Porsamålen i gärdet och Skogen i nordöstra ängen (alla tre Wetter ms 1894), Vetlanda Bäckseda Bråtåkra och Hökås (båda Lindwall 1907), Västervik Loftahammar 1873 (N. C. Kindberg i LD under namnet H. tridentatum), Västervik Norrlandet (Lundin 1936) och Älmhult Virestad Almås 1916 (N. Johnsson i GB och S).
Hieracium scabrescens – Först publicerad av Dahlstedt (1894) under namnet H. rigidum * scabrescens; sex småländska lokaler omnämndes. Arten är känd från Blekinge till Västergötland och Östergötland samt från Västmanland. Från Småland föreligger uppgifter från 17 rutor.
Socknar med fynd. Alvesta Moheda. Gislaved Burseryd. Hylte Femsjö. Jönköping Rogberga. Visingsö. Öggestorp. Nybro Madesjö. Sävsjö Vrigstad. Tingsryd Södra Sandsjö. Vetlanda Lannaskede. Växjö Gårdsby. Älmhult Virestad.
Hieracium semiglobosum – Först publicerad av K. Johansson (1929). Arten är vittspridd, känd från Småland norrut till Härjedalen och Hälsingland. I vårt landskap är den dock bara känd från 3 lokaler: Oskarshamn Oskarshamn kakelfabriken 1903 (O. Köhler i S), Döderhult Virkvarn 1904 (O. Köhler i S) och Västervik Gladhammar Samsvik (Lundin 1932, bestämning H. Dahlstedt; foto hos Lundin 1935).
Belägg saknas från Sävsjö Vrigstad Knutsbråten i norragärdet och norralyckan (Wetter ms 1894).
[Hieracium sparsifolium] – En norsk art, i avvikande former företrädd även i Värmland. Ett belägg från Jönköping Rogberga Tenhult (P. Söderlund i S) har ej kontrollerats av specialist och är förmodligen felbestämt.
Hieracium spilotum (V) – En östsvensk, fläckbladig, rätt ovanlig art, beskriven av Dahlstedt (1894) under namnet H. rigidum * melanographum på material från Jönköping Gränna. Den är känd från Småland (6 rutor) till Gästrikland.
Lokaler. Jönköping Gränna branterna mot Vättern 1890 (F. Hagström i S), 1918 (J. W. Hamner i S). Oskarshamn Oskarshamn 1901–10 (O. Köhler i GB LD och S); Kolberga, berg, 1902 (O. Köhler i S); Ärnemar 1917 (O. Köhler i S). Tranås Linderås Råssmäte grustag 1919 (P. A. Issén i S). Västervik Loftahammar Fårholmen 1918 (H. Witte i S).
[Hieracium spissidens] – Ett belägg från Nässjö Nässjö station 1971 (E. Almquist i S) har bestämts till denna art, som enligt K. Johansson (1929) endast är känd från Halland, Västergötland och Värmland samt, i en avvikande form, från en lokal i Östergötland.
Hieracium subcapillatum – Denna art har en ganska liten utbredning i Halland och västra Småland (11 rutor, åtminstone förr rätt vanlig i Hylte Femsjö och Ljungby Lidhult). Den samlades tidigast av Elias Fries i Hylte Femsjö enligt ett odaterat ex i S, ursprungligen kallat H. gothicum men ombestämt 1927 av K. Johansson. Senare är den tagen många gånger i socknen, senast 1922; detaljer nedan. – Först publicerad av Zahn (1921) under namnet H. levigatum ssp. subcapillatum på material insamlat av Dahlstedt 1896 i Femsjö Älmås.
Lokaler. Hylte Femsjö se primäruppgifter; Bökeberg 1922 (K. Johansson i S); Lilla Valshult 1851 (T. Fries i S), 1856 och 1857 (båda E. P. Fries i S; på byns tjärbacke); 1879 (G. E. Hyltén-Cavallius i S); S om kyrkan 1922 (K. Johansson i S); prästgården 1896 (H. Dahlstedt i S); Råhult 1922 (K. Johansson i S); Tranhult 1898 (H. Dahlstedt i S), 1922 (K. Johansson i S); Vallshult 1890 (K. O. E. Stenström i S), 1896 (H. Dahlstedt i S), 1903 (K. Johansson i S); Älmås 1896 (H. Dahlstedt i S). Södra Unnaryd prästgården, sandig vägkant, 1922 (K. Johansson i S). Ljungby Angelstad Ularp, ängsbit N om gårdarna, 1922 (K. Johansson i S). Lidhult Bassarås, vägkant, 1922 (K. Johansson i S); Bökö station 1903 (K. Johansson i S); Gräshult 1922 (K. Johansson i S); nära kyrkan, trädgårdskant, 1922 (K. Johansson i LD och S); Lidhults station 1903 (K. Johansson i S), 1922 (K. Johansson i S); NV om stationen 1922 (K. Johansson i S); S om stationen 1922 (K. Johansson i S); Strömma 1922 (K. Johansson i GB och S); Älmås 1922 (K. Johansson i S). Odensjö Ånäs 1922 (K. Johansson i S). Värnamo Värnamo 1922 (K. Johansson i S).
Ett ark från Växjö Drev Böksholm, Bruksängen 1883 (G. E. Hyltén-Cavallius) är uppenbarligen bara provisoriskt bestämt.
Hieracium subconspersum (V) – Först publicerad av Dahlstedt (1894) under namnet H. gothicum * flocculosum från åtta lokaler. Arten är känd från Halland, Småland (34 rutor, alla delar av landskapet), Västergötland och Östergötland.
Socknar med fynd. Alvesta Skatelöv. Eksjö Eksjö. Hultsfred Virserum. Hylte Femsjö. Högsby Fagerhult. Jönköping Gränna. Huskvarna. Jönköping. Rogberga. Visingsö. Öggestorp. Ljungby Lidhult. Nybro Kråksmåla. Örsjö. Nässjö Almesåkra. Bringetofta. Malmbäck. Nässjö. Sävsjö Hylletofta. Vrigstad. Tingsryd Tingsås. Växjö Aneboda. Drev. Gårdsby. Åtvidaberg Gärdserum. Älmhult Stenbrohult.
[Hieracium subscabrescens] – Denna art är enligt K. Johansson (1929) endast känd från Uppland. Ett ark från Växjö Gårdsby Gårdsby 1901 (E. Köhler i LD) har bestämts till denna art av Dahlstedt; troligen fel.
Hieracium subvulgatum (V) – Först publicerad av Dahlstedt (1894) under namnet H. gothicum * gothiciforme β subvulgatum från Gislaved Burseryd (tre lokaler) och Hylte Femsjö Lilla Vallshult. Arten är känd från Halland, Småland (29 rutor, huvudsakligen i väster) och Västergötland.
Socknar med fynd. Alvesta Moheda. Aneby Askeryd. Gislaved. Norra Hestra. Hylte Femsjö. Södra Unnaryd. Jönköping Gränna. Rogberga. Öggestorp. Ljungby Angelstad. Lidhult. Odensjö. Nybro Kråksmåla. Nässjö Almesåkra. Nässjö. Sävsjö Hylletofta. Vrigstad. Uppvidinge Åseda. Värnamo Värnamo. Växjö Aneboda. Drev. Gårdsby. Östra Torsås. Ör.
Belägg saknas från Västervik Gladhammar Samsvik (Lundin 1932).
Hieracium tortifrons (V) – Beskriven av K. Johansson & Samuelsson (1924). Arten är endast känd från det material bröderna Eugène och Oscar Köhler samlade i Växjö Gårdsby 1898–1901: Gårdsby 1900, 1901 (båda E. Köhler i S); Hultäng 1901 (E. Köhler i S); Kråkenäs 1898 (O. Köhler i S), 1899 (E. Köhler i S, O. Köhler i S), 1900 (E. Köhler i LD), 1901 (O. Köhler i LD och S); Kullen 1898, 1900 (båda E. Köhler i S); Stenbacken 1899 (O. Köhler i S); Svahnskvarnspromenaden 1899 (E. Köhler i S).
Hieracium trichocaulon – Tidigast samlad 1894 av W. A. G. Wetter i Sävsjö Vrigstad Knutsbråten i norragärdet (belägg i PerBrahe) och dessutom uppgiven från fler platser kring Knutsbråten (Stora och Lilla Ekenäs, norrängen och södragärdet) och från Lammaskog vid Bohult, också i Vrigstad (Wetter ms 1894). Först publicerad från landskapet av Dahlstedt (hos Lindman 1918) men utan lokaluppgift. Arten förekommer i östra Sverige åtminstone från Småland (5 rutor i mellersta delen av landskapet) till Uppland.
Lokaler. Oskarshamn Oskarshamn 1901–12 (O. Köhler i GB och S). Sävsjö Vrigstad se primäruppgifter. Uppvidinge Älghult Hohult 1954 (R. Sterner i S). Växjö Gårdsby Hultäng 1898 (E. Köhler i GB och OHN); Kråkenäs 1898 (E. Köhler i S), 1899 (O. Köhler i GB LD OHN och S).
Obekräftade uppgifter från Jönköping Gränna 1873 (C. M. Nymans herbarium i S, J. E. Lundequist enligt Lundequist 1929) och Ljungby Angelstad Bolmens station (Lengquist ms 1913).
[Hieracium tridentatum] – I snäv mening är H. tridentatum en införd art som i Sverige endast växer i Uppland (K. Johansson 1927b, E. Almquist 1965). Namnet har emellertid även brukats på andra sätt, dels kollektivt för hela gruppen styvfibblor, dels (i enlighet med Dahlstedt 1894) om en specifik fibbla, som förekommer i västra Sverige (bland annat i Småland), och vars rätta benämning enligt K. Johansson (1929) är H. daedalum var. pseudotridentatum.
Hieracium vaerendicum – Beskriven av K. Johansson (1929) från här citerade lokaler i Tingsryd Urshult och Älmhult Stenbrohult. Arten förekommer endast i gränstrakterna mellan Skåne, Blekinge och Småland (3 rutor).
Lokaler. Tingsryd Urshult vid kyrkan på ljungfält (gammal åker) och vid Sjöryds station (på grus), båda 1903 (K. Johansson i S). Älmhult Stenbrohult Diö 1925 (N. Johnsson i S; lövskogsbacke), 1927 (N. Johnsson i S); Möckelns station 1927 (N. Johnsson enligt K. Johansson 1929); Sånnaböke 1927 (N. Johnsson i S).
Osäkra uppgifter. Alvesta Moheda eller Skatelöv fyra belägg samlade 1876 av G. E. Hyltén-Cavallius är etiketterade ´Moheda Skatelöf´; lokal osäker. Hylte Femsjö 1879 (G. E. Hyltén-Cavallius i S) och Tingsryd Almundsryd Ryd 1917 (J. A. Nannfeldt i S); anonyma bestämningar till ´cf. vaerendic.´.

Ursprunglig, även sent inkommen.
Under våra inventeringar har alla fynd rapporterats som styvfibblor, inte med artnamn, och det finns bara några få kollekter. Flera av de äldre uppgifterna är inte heller bestämda till art. Detta avsnitt har granskats av Tommy Nilsson.

Sektionen omfattar nio arter på Gotland.

19 i landskapet bofasta arter, som växer på frisk mark i igenväxande naturliga gräsmarker, på åkerrenar och längs småvägar, i skogsbryn, på banvallar och på annan kulturmark. Vanliga över hela landskapet men med luckor i väster och på lerslätterna. 693 rutor (83 %).

Europa, Asien. I Sverige hela landet. I Sörmland allmänna, 27 arter kända – (82%). Styvfibblorna förekommer i Sörmland främst i vägkanter och skogsbryn. De är mer konkurrenskraftiga och ljuskrävande än både skogs- och hagfibblor, vilka föredrar glesare vegetation men i mer sluten skogsmark. Styvfibblorna är gynnade av värme, men är däremot inte speciellt näringsfordrande.

Allmän i hela Uppland, mindre allmän i skärgården och slättlandskapet. 628 kartblad, 1759 kvadranter.
Styvfibblor växer i öppna miljöer, betesmarker, stränder, vägkanter och gles skog. 48 småarter kända från Uppland.

Styvfibblor har ibland uppfattats som svåra att avgränsa mot norrlandsfibblor. De har hittats i en mängd olika miljöer. Styvfibblor är vanligast på öppen kulturmark som banvallar, gamla åkrar, vägkanter, grustag, hamnar och annan industrimark. Gruppen har också noterats vid stränder längs skogsbäckar och åar. Även förekomster i skog och i gamla gräsmarker har noterats. Nedanstående kollekter på Riksmuseet har granskats och kontrollbestämts av Tommy Nilsson. De representeras av ganska vitt spridda arter i Mellansverige och några sällsynta lokala arter.

Styvfibblorna är kulturföljeslagare som finns på solöppen, i regel torr mark med glest växttäcke. Oftast ser man dem i vägkanter och diken främst vid kusten och i dalgångarna, men inte sällan också längs skogsbilvägar. De har små näringskrav och växer ofta också på grusplaner, grustäkter, industrimark och utfyllnader. Någon gång dyker de upp i öppnare ytor på ängar och betesmarker.