strandkvickrot

Strandkvickrot är ursprunglig. Den växer i mindre grupper på havssidan av de allra yttersta, rörliga dynerna. Ibland förekommer den ett stycke framför dynkanten och ger då upphov till små, låga fördyner.

Se strandkvickrot Elytrigia juncea subsp. boreoatlantica

Gammal bofast art.

293 Agropyron junceum (L.) Beauv.

Syn.: Elymus farctus (Viv.) Runem. ex Meld.

Two taxa of this polymorphic sea-shore plant are distinguished, viz. subsp. junceiforme (A. & D. Löve) A. & D. Löve (syn.: Elymus farctus subsp. boreali-atlanticus [Sim. & Guin.] Meld.), occurring along the W. and partly the N. coasts of Europe, and subsp. mediterraneum Sim. along the coasts of the Mediterranean Sea and the Black Sea. In Fl. Eur. 5/1980, p. 198, this subspecies is divided into the Mediterranean Elymus farctus subsp. farctus, subsp. bessarabicus (Sävul & Rayss) Meld. at the Black Sea and subsp. rechingeri (Runem.) Meld. in the Aegean region. A. junceum is mapped in Meusel et al. 1965, p. 44.

I Sverige förekommer strandkvickrot utmed västkusten, runt Skånes kuster och vidare längs ostkusten sparsamt från Blekinge till Uppland. På Gotland bedöms den som mindre allmän men med rika förekomster på Gotska Sandön (Johansson m.fl. 2016).

Strandkvickrot växer i bar sand på exponerade sandstränder och flygsandsfält, sällsynt på klapperstenstränder. Den har ett likartat levnadssätt och växtmiljö som strandråg Leymus arenarius. Med sina långa, krypande jordstammar är båda arterna väl anpassade till ett liv på rörliga sanddyner.

Strandkvickrot växer främst på den nordligaste delen av ön. Den är vanlig längs Bödabukten samt västra kusten av Böda sn, främst mellan Byrum och Ramsnäs. Utanför Böda och Högby sn har arten under 2000-talet hittats på 13 lokaler, varav endast tre i Mörbylånga kommun. Sterner (1986) anger arten som "Tydligen sent inkommen och N-ifrån stadd i långsam spridning;". Flera av dagens lokaler utanför Böda sn är nytillkomna jämfört med tidigare inventeringar, en viss expansion söderut kan konstateras. Under 1970- och 1980-talet gick Åke Lundqvist längs stora delar av Ölands kust och registrerade de havsstrandväxter han såg (Lundqvist 1983). Man kan därför utgå ifrån att förekomsterna troligen har etablerats under de senaste 40–50 åren. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen skillnad i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en fortsatt svag ökning.

Inkommen, bofast.

Strandkvickroten växer på flygsand i strandrågbältet. Den aktuella lokalen på Utö är säkert identisk med Asplunds ursprungliga fyndställe. Arten växer bara på ett mindre område och saknas helt på sandfälten vid det närliggande Storsand. På Nåttarölokalerna har den inte kunnat återfinnas. Där växer idag täta bestånd av sandrör, som inte fanns där tidigare, medan strandkvickrot verkar ha försvunnit. Strandkvickroten har säkert invandrat till sina skärgårdslokaler med havsdriften direkt från Gotland eller Baltikum. Arten är också uppgiven för Stora Sand på Ålö (Uhr & Wallentinus 1983). Belägg saknas och arten har förgäves eftersökts. Förmodligen är den, som ofta sker, förväxlad med sandformen av vanlig kvickrot.

Hos oss förekommer endast subsp. boreoatlantica (subsp. juncea finns vid Medelhavets stränder). Regionalt rödlistad – hotklass R (regionalt hotade).