strandgråbo

Aktuella uppgifter: Hudiksvall Enånger Långvind, 6816 1570, 2011 (DIN i S); Medharet, N stranden, 681050 157218, havsstrand 2011 (MBE); Medharet, S stranden, 681042 157220, havsstrand 2011 (MBE).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt då varieteten inte tidigare uppmärksammats i landskapet. Visserligen uppgiven några gånger i äldre tid men inget av de i LD bevarade beläggen kan sägas tillhöra typisk strandgråbo (vidi TTy).
Kommentar: B, granskare KAO och TTy.

Strandgråbo växer på havsstränder, både betade och ohävdade, som är grusiga, sandiga eller består av skiffergrus; ofta ses den i anslutning till driftvallen. Den växer även i vassbälten och på storblockiga stränder. Vid enstaka tillfällen är den funnen långt från havet och åtminstone ett par av dessa fynd är expertgranskade.

Strandgråbo växer främst längs västra kusten av Öland, från Borgholm och söderut till Ventlinge sn. Många av dessa strandängar är obetade men strandgråbo hävdar sig bra. Den är även noterad på några moränöar i Kalmarsund. Däremot är västra kusten, från Borgholm och norrut, alltför exponerad för växten. Inte heller den välbetade östra sjömarken passar strandgråbo. Dagens utbredning stämmer väl med texten i Sterner (1938) "bitvis riklig längs västra kusten från Alböke till Smedby, dessutom Högby: Horns udde och flerstädes i Böda".

Gammal, bofast.

Gotlands Botaniska Förening (1994) i Förteckning över Gotlands kärlväxter. Rapporterad 1993 från Stenkyrka, 2,45 km västsydväst om Snipan, på strandvall, 1993 (16619- 64155-; TK i S), men troligen har det handlat om en mellanform (T. Karlsson i brev 2015). Äldre uppgifter är osäkra; Johansson (1897) kommenterade: ”Bland de af. förf. sedda formerna finnes dock ingen, som kan jämföras med de fullt utpräglade.” Även Englund (1942), som inventerade Gotlands stränder i två omgångar 1928–36, skrev (i övers.): ’Den på de omgivande kusterna av Östersjön ursprungliga strandformen var. coarctata saknas helt på Gotland.’