Taxasida

spjutskråp

Petasites spurius

(Retz.) Rchb.

spjutskråp är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Peter Ståhl
Översikt
Översikt

spjutskråp är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • spjutskråp
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Petasites spurius
Vetenskapligt namn, fullständig form
Petasites spurius (Retz.) Rchb.
Svenskt namn
spjutskråp
Finskt namn
rantaruttojuuri
finlandSwedish
spjutskråp
Danskt namn
Filtet hestehov
Foton
Peter Ståhl
Storsand, Gävle 2013-05-08
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1833 Petasites spurius (Retz.) Rchb.

This species occurs on seashores and riverbanks in parts of Europe and W. Asia. The map is somewhat uncertain as to S. Russia. It is reported to be extinct on the island of Åland (Finland).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Ny bofast art. Spjutskråp är eventuellt naturligt inkommen med havsströmmar och etablerad; den förekommer på sandstränder.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt färre (ca 35) rutor vid förra inventeringen och uppenbart under spridning.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Spjutskråp växer spontant på stränder (främst vid havet) i Skåne och Blekinge samt på Öland och Gotland. Vid Sjörydet i Värnamo Värnamo finns den kvar från en privat botanisk trädgård.
Funnen i 1 ruta (se primäruppgift); inga tidigare lokaler. – Kvarstående; att betrakta som tillfällig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Spjutskråp växer på sjö- och flodstränder i de östra delarna av Europa (Ryssland, Baltikum, Polen och Ukraina) med västliga utposter i Norden och Tyskland. I Sverige förekommer den främst i Skåne, på Öland och Gotland.

De öländska lokalerna utgörs av sandiga eller grusiga havsstränder och klapperstensvallar. Spjutskråpens typiska blad ses längs Ölands västra kust, främst i sandiga rasbranter som havet sakta tuggar i sig. Vid ett tillfälle är den funnen i en strandnära, sandig åkerkant. En minoritet av lokalerna är betade. Liksom andra arter i släktet är den tvåbyggare. Hanplantor är ytterst ovanliga i Sverige och på Öland är endast honplantor funna. Spridning sker genom att jordstammar bryts loss och strandar utmed kusten där de bildar nya bestånd (Luther 1955).

Spjutskråp har efter upptäckten 1916 expanderat och spridningen är ännu ej avslutad. Under inventeringen har den hittats på en nordlig utpostlokal och för första gången är den funnen utmed östra kusten.

Inkommen, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen, bofast.
Säkerligen naturligt inkommen från andra växtplatser runt Östersjön. Fem äldre växtplatser är kända. Under Projekt Gotlands flora har fyra växtplatser noterats, av vilka en är tidigare känd.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Spjutskråp är en sent inkommen växt som först påträffades 1911. Kollekten är etiketterad Utvalnäs men möjligen avser det ändå den nu kända lokalen vid Storsand på Norrlandet. Här fanns växten i alla fall på plats 1947. Lokalen tycks senare ha fallit i glömska. Sannolikt har växten kommit in med barlastsand som lossats till havs utanför hamnen i Gävle. Spjutskråpet bör i så fall varit etablerat på platsen åtminstone sedan 1800-talet. Arten är ursprunglig vid havsstränder och flodstränder i delar av Östeuropa och västra Asien. Även i Skåne, där växten är rätt vanlig efter vissa kuststräckor, anses den ursprunglig. Enstaka inkomna förekomster finns på Öland och Gotland.

Spjutskråpet blommar i början av vitsippstid samtidigt med svalört, vårlök och åkerfräken.

Stångfibblor, Pilosella, är ett kritiskt släkte med ett stort antal former. Inom gruppen finns former som i varierande grad förökar sig både sexuellt och könlöst. Det finns också stångfibblor med enbart sexuell förökning eller enbart könlös förökning. Hybridisering är ett vanligt fenomen. Släktet har under inventeringen behandlats mycket översiktligt.