Taxasida

sloknunneört

Corydalis pumila

(Host) Rchb.

sloknunneört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

sloknunneört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • sloknunneört
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Corydalis pumila
Vetenskapligt namn, fullständig form
Corydalis pumila (Host) Rchb.
Svenskt namn
sloknunneört
norwegianBokmal
fingerlerkespore
norwegianNynorsk
fingerlerkespore
Danskt namn
Finger-lærkespore
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-04-24
Peter Ståhl
Sätra, Gävle 2026-04-21
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2009-04-25
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2018-04-10
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Hallsberg Sköllersta Knällinge, gårdsplan 1984 Asklund.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

897 Corydalis pumila (Host) Rchb.

This species is mainly restricted to N.C. and C. Europe. Locally it may be adventive, for instance in SW. Germany. In details the mapping is incomplete. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 173.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Sloknunneörten växer i rika lundar, särskilt lundklippor, vid kusten även på tämligen solexponerade klippängar, gärna på kalk. I inre Sörmland finns den även på kulturmark som i trädgårdar och betesmarker.

Europa. I Sverige i Götaland och Svealand till södra Uppland.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Känd endast från Markskär, Ängsön och Ridön i Mälaren. Utpräglat sydlig, i Sverige kustgynnad art med tydligt stora krav på milt vår- och höstklimat. Att den ännu ej koloniserat Mälarens N-strand kan tänkas bero på ofullbordad spridning Möjligheten finns samtidigt, att de nutida förekomsterna utgör rester av en under förhistorisk tid mera vidsträckt utbredningen Utbredningstyp: S 13.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från något färre rutor (ca 80) vid förra inventeringen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Sloknunneört växer på näringsrik mull i lövskog på frisk till torr mark, t.ex. i ängsekskog, på snåriga och steniga backar, i bergbranter och vid bergrötter. Vid havet växer den gärna i lövridåerna innanför strandängarna där marken berikas av tångdrift. Den är i viss mån kulturgynnad – tydligen även kulturspridd – och uppträder oftare än smånunneört C. intermedia i gräsmattor och häckar vid gårdar.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Sloknunneört är vanlig i betade torrängar, gräsmattor, rikare lövskogar, hässlen och vägkanter. Den förekommer även i tallskogar, åkerkanter och ruderatmiljöer (stenbrott och sandhögar). Sloknunneört klarar vitt skilda miljöer som alvarets stäppartade och kalkrika torrängar men växer även på alsocklar i sumpskog. Vid några tillfällen är den funnen i karster (Sandby, Resmo och Hulterstad sn) samt på klapperstensvallar nära havet.

Sloknunneört är Ölands vanligaste nunneört och relativt väl spridd över ön. På sydöstra delen är det glest med fynden men arten är numera även funnen i de sydliga socknar där Rikard Sterner saknade den. Speciellt vanlig är sloknunneört längs västra landsvägen (väg 136) och i västra delen av Mittlandet. På Stora Alvaret är det norra halvan som uppvisar en del fynd. Idag saknas fynd endast i Egby sn som både har en liten areal och är något sämre inventerad.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Kustbunden art som växer på kalkklippor, hällmarker och alvarmark, där den står i skydd av buskar och snår, i klippspringor eller på låga avsatser under klintkanter. Även i kalksluttningar med buskar och i lövskog. Ett fåtal starkt kulturpräglade lokaler har också noterats: utanför ett staket till en trädgård, där den växte helt öppet i gräs, en åkerren där den växte under buskar, i gräsmattor vid kyrkogårdsmurar samt en åkerkant invid en stenmur. Johansson (1897) uppgav sloknunneört bara från två lokaler, varför den kanske ökade under 1900-talet. Gotlands tidiga vårflora var dock inte lika väl genomsökt för hundra år sedan som i dag.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Sloknunneört växer öppnare och mera kulturgynnat än smånunneört. Man finner den förutom i ädellövskogsbryn också i buskbevuxna vägslänter och klippbranter, i häckar och snår samt på gräsmattor och kyrkogårdar. Vid förra inventeringen fanns den som ursprungligt vildväxande framför allt på öarna kring Koster och i Skee socken. 1975 upptäcktes den av Lena Ekman i Svenneby socken strax norr om Bottnafjorden, där arten senare blivit funnen på flera lokaler. Dessutom finns ett antal förmodligen kulturspridda ströfynd.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på mullrik mark i lövskogar och i igenväxande betesmarker. Kalkgynnad. Mindre vanlig på Kinnekulles västsida, mycket sällsynt vid Nordbillingen och i Kinnekulletrakten. 20 lokaler i 8 rutor.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Sloknunneört har sin svenska nordgräns i Uppland. Den är tämligen sällsynt i landskapet, men har talrika förekomster omkring Mälaren, även funnen i Norrtälje skärgård. 76 kartblad, 122 kvadranter.
Sloknunneört växer i lundar, ekbackar, naturbetesmarker, skogsbryn och på kyrkogårdar.
Förändring + 25 %. – Sloknunneört har ökat, kanske därför att betet är mindre intensivt på många av dess lokaler.

Avvikande former av sloknunneört, vilka förekommer i synnerhet vid Mälaren, har uppstått som resultat av upprepade korsningar med stor nunneört enligt Lidén (Jonsell, ed. 2001). Dessa former är även noterade från norra delen av Stockholms skärgård.