slåttergubbe

Allmän

1851 Arnica montana L.

This species is restricted to Europe. Two subspecies are distinguished (Fl. Eur. 4/1976, p. 189 f.), viz. subsp. montana throughout the range of the species, except NW. and W. Iberian Peninsula, and subsp. atlantica A. Bol6s from SW. France to S. Portugal.

Slåttergubbe är en gammal, betes-, slåtter- och brandgynnad växt som bildar små kolonier på torr till frisk, näringsfattig mark med lågvuxet fältskikt. Den utan jämförelse vanligaste biotopen är mer eller mindre stenig, ogödslad naturbetesmark. Den växer emellertid också på obetade ljunghedsfragment, i kraftledningsgator, i gles björkskog, på vägrenar och åkervägar samt i en del av de fåtaliga slåtterängar som fortfarande hävdas.

Slåttergubben, som minskar kraftigt i hela landskapet, är konkurrenssvag och tynar sakta bort när hävden upphör och gräsen, ljungen, mossorna och slyet tar över. Likaså har många växtplatser förstörts genom att naturbetesmarker planterats med gran eller omvandlats till gödslade kulturbeten.

Förr allm. läkeväxt i ängar och hagar, numera täml. allm. men starkt vikande genom hagarnas försvinnande. Ett fynd vid Gottersättersmossen i Axberg ansåg Sernander & Kjellmark (1896) vara en möjlig relikt från atlantisk Litorinatid, omkring 6 000 år gammalt.

Arten uppmärksammades vildväxande i hårdvallsängar av äldre tiders resenärer och botanister bl.a. ”imellan Vretstorps och Blackstads gästgifvaregårdar i myckenhet” (Afzelius ms 1779–1784). Förekomsterna på Tiveden nämndes av bl.a. Wahlenberg (1826, ms 1821) och Hisinger (1819–1840).

Den i sydvästra Närke ännu rådande övervikten av artens förekomster noterades av Hartman (1866). Nilsson (1978) fann 42 lokaler i Viby och ett stort antal har avslöjats bl.a. i Lerbäck under flera årtionden t.o.m. 1990-talet (Hallin ms).

En massförekomst registrerades av Broddeson (ms) 1932 N om Ramshult i Snavlunda. I Garphyttans nationalpark fanns slåttergubbe ”i stor mängd” (Lönnberg 1910) och ”allmänt” enl. Kihlstedt (ms 1910-talet). Asplund (1925) såg den där ”täml. rikl. på norra åkerområdet; fåtal i lövängen; ett par ex. på kanten av Svensbodavägen”.

Nu ses enstaka ex. eller mindre grupper i välbetade hagar med lång kontinuitet. Närkes största bestånd är möjligen det vid Västanås i Kvistbro.

Gammal bofast art.

24; genom tiderna tre kända lokaler på Mälarslätten, åtta i Skogslåglandet och tretton i Bergslagen För nuvarande en lokal i nedre Skogslåglandet och möjligen sex (!. något fler) i Bergslagen Totalutbredning subatlantisk-prealpin; i Sverige sydlig-sydvästlig. Tycks i Västmanland ha varit knuten till slåtterbruket och i någon mån betning i områdets humidare delar och därvid varit bofast. Spridning ofullbordad. Utbredningstyp: N4 (fdN3).

Perenn, rosettbärande, 2–5 dm hög ört med jordstam. Basal, mot marken tryckt rosett av elliptiska, tämligen rundspetsade, otandade, glandelhåriga blad med distinkt mittnerv och några par starkt framåtriktade, bågböjda sidonerver. Rak, kraftig stängel med motsatta blad och grenar (kan saknas). Vanligen något bladpar en bit ovanför rosetten, och övriga vid grenarna. Endast 1–2 par grenar, var och en avslutade med en korg med gula blommor. Korgar 5–7 cm i diameter, med rörlika blommor i mitten och 16–24 strålblommor med 2–3 mm långa tänder i spetsen. Den toppställda korgen är större än de övriga. Frukten är smal, ca 5 mm lång, korthårig med hårpensel i ena änden.

Slåttergubbe är lokalt vanlig i sydvästra Sverige, men är kraftigt minskande. Växer i betesmarker, bryn. såtterängar, gles skog etc. Föredrar kalkfattig mark.

Förväxlingsrisk:
Rödkämpar (Plantago media) har ingen distinkt mittnerv på bladen.
Fjällarnika (Arnica angustifolia) finns endast i nordligaste fjällen.

Slåttergubbe växer solöppet–halvskuggigt på torr–frisk, mager och kalkfattig mark som hävdas genom slåtter eller bete. Ölands ofta kalkpåverkade naturbetesmarker har inte de rätta förutsättningarna för växten men i närbelägna Småland är den fortfarande ganska vanlig. Liksom för många arter som varit knutna till småskaligt jordbruk är slåttergubbe minskande i vårt land.

Öland har få äldre fynd av slåttergubbe och den sågs senast 1946 i Vickleby sn. Den bedöms därför som utgången ur den öländska floran. Det finns ett par fynd från 1960-talet och ett så sent som 2004. I brist på belägg bedöms de som osäkra. Belägg av Ernst Nordström (1891 & 1892) måste tyvärr starkt betvivlas; många uppenbart felaktiga uppgifter finns av nämnde sagesman.

Gammal, förr bofast, numera utgången.

Durango (1953 s. 68) nämner ”Hästfibbla, Arnica montana” från Limmor klintängar på Fårö, vilket med all säkerhet var en felbestämning.

Slåttergubbe växer i frisk, näringsfattig, inte alltför högvuxen naturlig gräsmark. Namnet antyder att den åtminstone förr växte i slåtterängar. Tiden för slåttern var inne då ”drängarna”, det vill säga de två nedre blomkorgarna, slagit ut. Numera finner man arten i naturbetesmarker och hagar, i hällmarker, på åkerholmar och renar samt i skogsbryn och på vägkanter. Den har minskat kraftigt sedan mitten av 1900-talet framför allt genom att hävden upphört och betesmarker gödslats. Ännu kan man i de inre områdena av landskapet på långt håll se blommorna lysa med sin speciella orangegula färg i det numera allt högre gräset, som så småningom tar överhanden.

Slåttergubben förekommer numera mest i magra, ogödslade betesmarker, där den växer bland knägräs, lingon och rödven. Några av förekomsterna är belägna längs skogsstigar och i vägkanter. Arten är västlig i Sverige och i Sörmland finns den främst i de i sydvästra delarna. Den var förr utmärkande för magra slåttermarker. Enligt Göran Wahlenberg var den traktvis vanlig på Kolmården. När han den 4 augusti 1821 passerade genom Stora Malm, växte slåttergubben rikligt i de då ännu delvis oslagna ängarna norr om Malmsås och vid Stensjö (Wahlenberg ms 1821). Arten minskade starkt vid ängarnas försvinnande under 1800-talets andra hälft och har under 1900-talet ytterligare minskat genom att magra naturbetesmarker gödslats eller förvandlats till granplanteringar. De sparsamma kvarvarande bestånden är beroende av fortsatt bete på växtplatserna.

Europa. I Sverige sydvästlig, från Skåne upp till norra Värmland. Regionalt rödlistad – hotklass R (regionalt hotade).

Vi känner fyra gamla uppgifter om slåttergubbe i Hälsingland. Av oss har den setts på en lokal i Böle i Jättendal, där den hittades av Zander Säfverstam 1955. År 1983 fanns där bortåt 100 exemplar, men 1995 och 2006 eftersöktes den förgäves. Lokalerna i Hälsingland var nordostliga utpostlokaler i denna arts svenska utbredning, och den tycks inte finnas kvar, troligen på grund av igenväxning.

En sentida lokal. 3 (4) gamla lokaler i 3 församlingar.